Livrädd

02.08.2013
Hej! Skulle egentligen placerat detta under Studierna, men passade inte riktigt ihop med kategorierna där, så...
Det är så att jag börjar gymnasiet om mindre än två veckor. Det är ett stort steg framåt för mig, som sedan kommer att ta mig vidare, så jag kommer dit jag vill. Men problemet är, att jag är livrädd. Jag är livrädd för lärarna, de andra eleverna, framtiden, precis allt som har med skolstarten att göra. Jag vet inte vad jag ska göra, jag har försökt tampas med det hela sommaren, men det har inte blivit bättre. När jag försöker prata med min mamma säger hon bara saker som att det nog går bra, och att de kommer att älska mig för att jag är en sådan fin person. Saken är den, att föräldrar alltid älskar sina barn, oberoende om de är hemska personer eller inte.
Blev också mobbad i högstadiet, och en av mina "plågoandar" kommer till samma gymnasium som jag. Personen spred en del rykten om mig, och nu vet jag inte hur många som tror på vad som skvallrats om mig.
Vad ska jag göra åt de här? Och hur kan jag höja min självkänsla?

Livrädd
06.08.2013

Hej Livrädd!

Lugn, vännen, lugn, det här är helt normalt! Så normalt att vi undrar hur många av dina gamla årskurskompisar som sitter hemma nu och tänker och känner precis likadant! Men klart att de inte heller vågar säga något - de kan ju tro att folk ska tycka att de är barnsliga eller fega eller fåniga. Så alla sitter tysta och lider. Tänk om de också skulle förstå hur normalt det är att vara rädd för förändringar? Som taget ur en grundbok i utvecklingspsykologi eller ungdomspsykologi (vilka vi också läst på universitetsnivå).

För det är vad vi tror att du lider av nu. Många gånger under livet så kan man få sådana här känslor inför stora och okända förändringar i livet. Det är inte alltid man hoppar jämfota av iver att kasta sig in i de nya, okända utmaningarna. Det här kan hända när man ska börja med både nya och stora saker, som ny skola som nu för dig, men också flyttar, nya jobb, utlandsresor - till och med att flytta ihop med sin kärlek kan vara en främmande, skrämmande förändring. Det är inte bara allt det nya som skrämmer utan också det kan också blandas med en känsla av förlust av det gamla och kända. Man känner kanske att man vill att allt ska vara "som förr", för att det var tryggt och man kunde det utan och innan, hade kontroll över det och slapp potentiellt obehagliga överraskningar. Kanske önskar man att man också skulle få vara samma person som förr, inte utvecklas, inte tackla alla de här nya utmaningarna, inte behöva ta ansvar osv. Man skulle nog helst bara vilja trycka på paus-knappen och skjuta upp de oundvikliga förändringarna (om man till och med önskar att tiden skulle gå baklänges så kallas det regression med en psykologisk term). För oftast slipper man ju inte undan förändringarna hur mycket man än försöker. Eller så vet man att det inte lönar sig att smita, som tex att ta ett mellanår innan gymnasiet. Inte vill man det heller, egentligen, så det är lätt hänt att man känner sig både förvirrad, trängd och tvingad, osäker och rädd. Livrädd.

Sedan är det ju som med precis alla anra sorters tankar, att ju mer man föder dem och när dem, desto starkare växer de sig och desto fler blir de. Ju fler gånger du tänker att du är livrädd för gymnasiet, desto räddare blir du och desto fler rädda tankar tänker du. Då hittar du bara fler och fler saker som du blir rädd för just angående gymnasiet. Det blir som en ond cirkel och risken är att du hjärntvättar dig själv. Så här funkar också andra negativa tankar man tjatar på sig själv med, så att tex ett litet kroppskomplex kan utvecklas till en livsfarlig ätstörning. Bara för att man tänker fler och fler negativa tankar om sitt utseende.

Om man ger efter med sig själv och tillåter sig själv att riktigt sjunka ner i rädslan och dessutom ser till att man kan slippa undan olika saker, tex att mamma lovar att alltid skjutsa till skolan istället för att du ska behöva åka i samma buss som ex-mobbaren, så ger man ännu mera näring åt rädslan och de negativa tankarna. Kanske det till slut utvecklas till olika fobier, eller gör att man hoppar av gymnasiet eller börjar dricka sig full ofta för att slippa rädslo-känslorna? Då har man låtit rädslan börja styra hela ens liv och hindra en från att leva normalt och njuta av livet.

Till en del kan sådan här rädsla för förändring såklart också ha att göra med hur god självkänsla man själv har. Om man med självkänsla menar en känsla av att vara värdefull no matter what, en grundtrygghet som säger att allt nog ändå kommer att gå bra till slut för att man är värd det och en känsla av att man duger som man är, så är det tydligt hur den kan påverka rädslan för förändring. En förändring av det här slaget är ju ändå fylld av tankar som typ "Kommer lärarna att tycka om mig?, Kommer jag att klara av kurserna? Tänk om jag inte får några kompisar?" osv. Om du blivit mobbad förr, så kanske du inte har den starkaste självkänslan i klassen? Då kanske den här typen av tankar blir desto fler och desto värre? Att få en starkare självkänsla är lite knepigt. För vissa går det på ett par sekunder genom att acceptera den man är och säga att det är okej, bra nog - och tro på det direkt och tycka om sig själv. För andra tar det länge att bygga upp en stark självkänsla och kräver mycket "positivt tjat" på sig själv. (läs mer här på Decibel sedan under Information -> Själ)

Men ett tips är att åtminstone inte hålla fast vid det som var. Tex du var mobbad - men det betyder inte att du måste bli mobbad nu. Både för att du kan sluta acceptera att bli mobbad (säg emot, svälj det inte bara) och för att du inte längre ska se dig själv som om du hade ett handikapp ("Jag som har blivit mobbad så kan ju inte..." tex vara värd att bli älkad av en pojkvän, bli elevkårsordförande, få massor av vänner osv osv osv). Tänk hellre att ditt nya liv börjar NU! Som om du skulle börja från tomt bord. Skit i att folk känner dig från förr, låtsas att allt är nytt och att du nu har chansen att vara den du vill vara. Tex bära de kläder DU vill bära! Så vem är du? Vad vill du ha på dig för kläder? ;)

Dessutom kanske din plågoande förändrats, mognat och insett hur fult hon gjort mot dig? Kanske du inte kan vänta dig någon ursäkt av henne, men du behöver ju alltså inte låta henne fortsätta där hon slutade. Konfrontera henne i så fall. Jo, på riktigt. Nu är du rädd att de grundlösa ryktena hon spred ska förstöra din framtid. Men om det kommer fram att hon varit en av de som mobbat dig, så kanske det är hennes rykte som får sig en törn? Klart att folk inte förändras på ett kick av att börja i gymnasiet, men för det mesta så har nog gymansiet en hårdare inställning till mycket av de barnsliga, elaka eller egoistiska tendenser som försegick i högstadiet. Överlag försöker folk bli bättre människor i gymnasiet och sluta med sådant som att frysa ut folk, sprida falska rykten osv. Gymnasie-elever i allmänhet försöker faktiskt växa upp!

Så snälla, var inte så rädd. Det är helt normalt att vara nervös, men försök att inte tro det värsta om allt och alla. Tänk inte så mycket. Eller så ser du till att tänka bättre tankar. Bland annat kan du använda de här 1½ veckorna till att förbereda dig. Kom ihåg att kunskap är makt, men kunskap om det okända kan också få dig att känna dig tryggare. Ta reda på så mycket du kan om gymnasiet. Tex prata med bekanta som redan går där och ställ tusen frågor, som om var biologirummet är, om alla brukar ha med egna laptoppar, hurudana lärarna är, var vessorna finns, vad som brukar hända vid Penkkis, vad de brukar säga i skolans högtalare, vilken typ av gympakläder flickorna brukar ha med... Förbered dig också genom att skaffa allt material - och en ny väska brukar faktiskt pigga upp såväl de som ska börja på ettan i lågstadiet som de som ska börja på trean i gymnasiet ;) Allt det här kan hjälpa till att få dig att känna att du har mer kontroll över situationen och att du har ett bättre hum om vad som väntar.

Vi håller tummarna att gymnasiestarten går myyycket bättre än dina dystra förväntningar. Minns det gamla visdomsordet att det blir så kul som man själv gör det - allt hänger på vilken inställning du själv har, eftersom ingen kommer att komma och rädda dig undan det här hemska monstret.

Stooor kraaam, hälsar ungdomsifnormatörerna Liselott och Lena

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Jag har jättemycket dödsångest och vet inte vad jag ska göra. Jag är inte så rädd för att dö men jag är rädd för vad som händer efter. Om man bara slutar existera, vad är det då för vits med någonting...
Läs mera

Hej, jag är från jakobstadstrakterna och jag och mina vänner skulle vilja åka till ett övergivet hus eller ett hemsökt hus, vet ni om det finns några här i trakterna?
Läs mera

Ja tror ja kanske har ångest. Ja kan aldrig slappna av för de känns som att ja inte "får" göra de. Hela tiden tänker ja lite att ja gör någo fel fast ja inte ens gö de och ja är nervös hela tiden
Läs mera

Hejsan!
Jag har under detta år skadat mig själv varje dag och flera dagar flera gånger per dag. Jag gör detta på flera olika sätt. Jag orkar inte leva mera och vet inte vad jag ska ta mig till. Har sö...
Läs mera