Gör bort mig hela tiden

Hej Ångest!

Lugn, vännen, lugn. Det är ALDRIG så farligt på riktigt som det känns innuti. Ångest är i sig inte farligt - den känns fruktansvärt jobbig, men den är inte farlig i sig. Och faktum är att absolut största delen av det du oroar dig för och har ångest inför inte finns på riktigt eller händer aldrig - det är ångesten själv som får dig att se faror och misslyckanden överallt.

Vi gissar att du dels blåser upp minsta lilla miss du gör till en enorm katastrof - just för att du redan känner ångest (då brukar allt genast kännas mycket mörkare) - och att du dels hela tiden går omkring och förväntar dig att göra bort dig - vilket får dig att känna ännu mer ångest. Vilket i sin tur gör att du kanske gör bort dig just precis på grund av att du redan har sådan ångest att du inte koncentrerar dig, hålls lugn eller tänker efter. Din hjärna är kanske fullt upptagen med att förmana dig själv och påminna dig om alla tidigare gånger det gått snett och hacka på dig själv... Vännen, det är en väldigt vanlig ond cirkel många av oss i något skede trillar ner i. Något man skäms för händer en gång och så bannar man sig själv för det, nästa gång man ska göra något så förmanar och stressar man sig själv, "gör nu för guds skull inte bort dig igen, det var ju så hemskt förra gången", och så händer kanske något till och då skäller man ut sig själv riktigt redigt, och nästa gång är man livrädd för att göra bort sig... och så snurrar den onda spiralen allt längre ner. Man matar ångesten och rädslan tills den överskuggar allt. På det här viset skapas allt från potensproblem hos unga friska män till förstörda idrottskarriärer.

I de flesta fall händer ändå något som får den onda spiralen att stanna upp och man kan se något positivt och har en chans att lyckas igen. Ofta är det den egna självkänslan som försäkrar en om att man inte är värdelös bara för att man gjort dåligt ifrån sig några gånger, "det blir nog bättre nästa gång" eller "jag har ju andra saker jag är bra på" eller "Jag behöver bara mera träning på det här, det är ju en process, jag kan inte vara perfekt direkt från början" eller "andra har nog gjort bort sig mycket mer än mig". Kanske lika ofta är det istället en annan människa som tröstar, uppmuntrar, lirkar, påminner en om ens styrkor och säger alla de här oavstående meningarna åt en. Visst finns det de som ger upp också och undviker hela den jobbiga, ångestbringande situationen. Men som du själv också skriver, så hjälper det inte, det löser inga problem. Snarare så har man bara ännu mindre självkänsla och självförtroende att möta nästa utmaning i livet med. Dessutom ett dåligt samvete för att man smet undan att tampas med, och det blir man ju absolut inte gladare och nöjdare med livet av.

Ångest och skam har också ofta den knepiga "biverkningen" att man försöker göra allt man kan för att kompensera, för att göra bättre nästa gång, för att bli godkänd igen. Man anstränger sig ännu hårdare och ställer därmed ännu högre krav på sig själv. Man tänker "det är mig det är fel -> jag duger inte -> jag måste anstränga mig hårdare/ge upp". Ibland har man lååångt högre krav på sig själv än vad omgivningen har, alltså man tror att de förväntar sig mycket mer än vad de i verkligheten gör. Vilket leder till att man överkompenserar, överpresterar, skäms och har ångest för saker som andra inte alls tycker att är något att skämmas för... och i slutändan kanske man till och med bränner ut sig av alla de krav man satt på sig själv.

Här i veckan var ungdomsinformatören Liselott på Drogförebyggande dagarna och lyssnade där på psykoterapeuten och prästen Göran Larsson som talade om skam. Skammen är den mest destruktiva av grundkänslorna, framförallt för att vi inte gärna talar om det vi skäms för och får därför inget utlopp för den. Har man ständigt blivit "skammad" som barn eller riktigt ordentligt någon gång, så kan skammen fräta ner på djupet och få oss att tro att vi i grunden inte duger - och att det är vårt eget fel. Det här kan resultera i ångettillstånd, kontrollbehov eller beroenden av olika slag (sådana beroenden där vi känner oss bättre en liten stund, tex av berusning). Läs jättegärna mera om vad Larsson säger om skam på tex http://www.folkhalsan.fi/startsida/Aktuellt/Nyheter/newsitems/33119/.

Kan skammen vara central i din ångest - i så fall finns det ju saker att göra åt det! Hur skulle det vara om du pratade med din psykolog om det? Och överhuvudtaget tycker vi att du kunde be din psykolog om fler konkreta tips på vad du kan göra och vad du kan säga till dig själv just precis när du skäms som värst när du gjort bort dig. Be om att få lite "redskap" att hantera det här med, lite strategier.

Oavsett tycker vi absolut att du ska vara kvar på praktikplatsen! Du valde det stället av en jättebra anledning, att lära dig att vara tillsammans med och hjälpa människor. Just det att hjälpa anses annars vara ett av de bästa och starkaste sätten för att förstärka sin egen självkänsla: jag ser vad jag kan ge åt andra och hur värdefullt det är för dem ger en stark känsla av att vara till nytta, av att duga, av att spela roll för andra och för att höra till. Och försök att se det här som den lärdomsprocess det är. Det är alltid svårt och tungt att lära sig saker och det tar tid - inte är det en dans på rosor och går på ett kick att lära sig spela gitarr heller, eller rida, eller prata inför publik. Så ser du det mera som pianolektioner kanske det är enklare: du ska och kan inte vara mästerpianist direkt, ha lite tålamod med dig själv. Vad det än är man ska lära sig, så gör man oundvikligen misstag, fler i början och färre vartefter man lärt sig mer.

Så upp med hakan, gumman, och låt inte ångesten vinna. Det är du som har kontrollen över den, kontrollen över dina tankar och kontrollen över hur hårt du ska ta saker och ting. Du väljer hur stor makt ångesten ska kunna få över dig. Du väljer när du ska strunta i att skämmas och gå vidare istället för att fastna i skamkänslorna. Du är mycket starkare än du tror - så tro på dig själv! <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna