Jag har alltid känt mig misslyckad när det kommer till kärlek. Jag har i alla mina 19år aldrig haft ett förhållande och aldrig haft sex. Jag har en ganska stor personlighet, jag kan prata om vilket ämne som helst och känner mig själv som en intressant människa att prata med. I slutet av högstadiet har jag typ gillat en kille (inte på riktigt egentligen) och sagt till honom om hur jag känner via kik, men allt han skrev va "okej". Han blockade mig sen och jag kände bara mig totalt förstörd. I högstadiet va jag blyg, osäker på mig själv och mobbad pga det. När jag började gymnasiet, så vågade jag göra mer saker och sen i 2an var jag starkt deprimerad. Jag ville inte alls leva och såg inte någon mening med något. Men nu, tar jag studenten i veckan, jag är inte längre deprimerad - jag går hos psykologen och tar antidepressiva - jag mår så mycket bättre nu! Därför har jag mer lust för att leva och vill gärna dela mitt liv med någon annan, som har också en stor personlighet. Jag går en kurs på gymnasiet och där fick jag göra ett grupparbete, en kille i gruppen har alltid kollat lite på mig innan och när han såg mig för första gången, blev han helt tyst och kunde inte sluta stirra. Så jag tror att det var någon attraktion från början till mig, men iaf. Så började vi arbeta tillsammans och vi pratade jättemycket, skojade, skrattade. Jag förstod - det här är den rätta personen för mig. Men aldrig vågat ta steget och frågat om hans kik, så vi har inte pratat med varandra utanför skolan. För någon vecka sedan hade jag min studentskiva, jag tog steget och skrev till honom på facebook för att fråga om han ville komma. Men han verkar inte vara på facebook så ofta, så han har ännu inte läst mitt meddelande. Idag när vi hade vår sista lektion tillsammans, så satt han med mobilen och var allmänt osocial. Han kollade knappt på mig och pratade inte med mig direkt, utan med min kompis. Sen gick han snabbt hem efter han har haft betygssamtal, jag blev så himla ledsen och försökte dölja det. Jag kände igen den känslan, för att jag kände det under min depressionsperiod. Nu är jag 99% säker att jag kommer aldrig se honom, och även om jag kommer se honom - så kommer vi säkert inte säga mer än "hej". Jag vet också att min kompis gillar honom, men ingen av mina kompisar vet att jag gillar honom, därför förstår ingen hur dåligt jag mår när hon pratar om att hon ska försöka haffa honom osv. Jag känner mig så tom för att det blev ingenting och även när jag träffade den rätta personen, så har jag inte kunnat utveckla det till något. Jag känner bara så stor ångest och vet inte vad jag ska göra med mitt liv, för att jag känner mig så himla misslyckad och har totalt tappat hoppen. Jag kan inte ens vara glad att jag äntligen tar studenten, för att jag vill bara spola tillbaka tiden och börja om allting. Jag tror att jag har aldrig gillat någon så starkt. Tror ni det finns någon chans att jag kanske träffar honom igen?
Ungdomsinfo- och rådgivningstjänsten UngInfo.fi svarar
Hej!
Låt mig börja med att gratulera dig till studenten, det är fint jobbat! Och jag är även glad att höra att du mår bättre och verkar få den hjälp du behöver vad gäller din depression.
Nu till din egentliga fråga. Du beskriver ett händelseförlopp kring vänskap och relationer som är rätt så vanligt. Jag vill på inget sätt förringa dina känslor kring detta, jag vill bara att du vet att du inte är ensam om att känna som du gör. Att hitta någon att dela sitt liv med är en vanlig önskan, vi vill alla ha någon att tycka om och någon som tycker om oss. Tyvärr är dock kärlek lite mer komplicerat än så.
När det kommer till att ha en relation handlar det ju inte enbart om vad vi vill, utan också vad den andra vill. För att en relation ska kunna få sin början krävs lika delar attraktion och timing. Du skall för det första ha ett visst intresse i en person samt själv vara redo för att inleda något mer än enbart en vänskap. Men dessutom skall också personen som du är intresserad av känna sig redo för en relation.
Händelserna du beskriver antyder till att personen i fråga kanske inte är redo, om han verkade bli besvärad av ditt meddelande. Jag kan bra förstå att du känner dig nedstämd och att du blev ledsen av hans reaktion. Dock vill jag att du ska veta att detta på inget sätt gör dig misslyckad eller ovärdig! Kärlek och relationer är som jag redan sa komplicerade. Vissa får det att se så enkelt ut, de blir kära och ihop titt som tätt. Men för andra kan det kännas både hopplöst och omöjligt att hitta någon att dela sitt liv med. De vanliga klichéerna om att "det händer när man minst anar" eller "du hittar den rätta när du slutar leta" är jobbiga att höra när det enda man vill är att dela med sig av sin kärlek. Dock bär de på en viss sanningshalt.
Just nu är det viktigt för dig att bygga upp din självkänsla, våga tro på att du är fin och värd kärlek, men även att du kan gå vidare på egenhand. Du är stark och modig och du kommer att hitta någon att dela dit liv med, bara du ger det tid. Eftersom vi inte kan tvinga andra att besvara våra känslor kommer vi alla att stöta på en del hjärtesorg i våra dagar. Men vi kan jobba på hur vi tacklar dessa situationer. Hur vi bygger upp oss själva så att vi förstår att det inte är oss själva det är fel på. Vi kanske bara träffar rätt person under fel tid i deras liv.
Din slutliga fråga var om vi tror att du kommer att få en chans att träffa den här killen igen. Som svar på det så tror jag säkert att ni kommer att ses igen. Om det verkligen finns någon attraktion eller möjlighet till intresse från hans sida så kanske han bara behöver få lite tid att tänka över sina egna känslor. Om det däremot visar sig att han endast gillar dig som vän, så är det ju inte helt illa det heller. Känslor kan utvecklas från vänskap och även om det aldrig blir något mer mellan er, så är det en fin sak att du har kapaciteten att känna så starkt för någon annan. Om du har känt så för honom, har du alla möjligheter att känna så igen för någon annan.
Jag önskar dig lycka till och hoppas du får en chans att träffa killen och tala med honom direkt om dina känslor för honom och att han får en chans att berätta för dig hur han känner. Vare sig han känner lika eller ej. Kanske din studentskiva inte var rätta stället, utan kanske ni ska försöka träffas och tala på tumanhand.
Med vänliga hälsningar,
Nadina Vihinen
Ungdomsinformatör
UngInfo
Vår samarbetspartner Unginfo.fi har svarat den här frågan. Frågan och svaret kommer att synas också på Unginfo.fi:s Fråga-tjänsten.
1 Kommentarer
:) 07/07/2016 6:34pm (8 år sen)
Åh, det påminner mig till en del om mitt egna liv som jag en gång ha haft! Det har varit kanske under hela tonåren att jag föll starkt för någon, men fick aldrig någon kärlek tillbaka och om kanske ett års vänta gav jag alltid upp hoppet. Det är först nu, när jag också är 19, så har jag äntligen fått en flickvän, något som jag inte ens hoppades på. Så jag menar, du ska aldrig förlora hoppet, din kärlek finns där någonstans och väntar på dig! Och även om det kommer att ta tid innan den kommer, du ska inte vara deprimerad! Kanske finns det något annorlunda att göra som får dig att tänka att det finns någon mening med ditt liv, något du håller så gärna på med? Hoppas, hoppas du noterar min kommentar, fast det har redan gått över en månad, för du ska verkligen förtjäna att vara glad! Lycka till i framtid!
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar