Är jag kär?

Är jag kär?

Vi får ofta frågor i stil med ”hur vet jag om jag är kär eller inte?” till Våga fråga. Ja, hur vet man det? Något känner man ju, men är det bara lite intresse eller himlastormande upp-över-öronen-kärlek? Eller någonting där mittemellan?

Men måste man faktiskt kunna säga exakt vad man känner? Varför måste man veta det? Tror man månne på myten om att om man inte är ”tillräckligt” kär, så kan det inte bli allvar? Eller tror man att man måste känna tillräckligt starkt för att det ska vara ”äkta”?

Enligt oss på Decibel måste man faktiskt inte veta hur mycket man känner för någon för att göra något åt saken, alltså försöka få kontakt med eller ihop det med den man gillar. Mycket eftersom det nog visar sig med tiden vad man tycker om någon – så länge man ger förhållandet en chans att bli till något mer än bara en hemlig förtjusning på avstånd. Men också för att det nog inte, tycker vi, finns någon gräns för vad som är tillräckligt starkt. Det finns heller inga ”äkta” känslor – för vad är då motsatsen i så fall? Att man fejkar vad man känner?

Dessutom kan känslor ändras väldigt hastigt! Det kanske bara krävs ett enkelt hej från den som ens hjärta bultar lite extra för, för att det ska gå från 12%:s intresse till 92%:s förälskelse.

Men har man aldrig varit kär förut – för alla är vi ju nybörjare i början, även på kärlek - eller vill man ändå försöka definiera vad det egentligen är man känner, så har vi samlat ihop de vanligaste tecknen och ”symptomen” på att vara förälskad.

Vi börjar från den allra första början. Eller okej, vi skippar barndomsförälskelsen du hade i lågstadiet och går rakt på "allvaret", då när det inte längre handlar om att fråga chans eller på sin höjd hålla hand. Vi börjar med den första riktiga förälskelsen.

Den första stora förälskelsen brukar dyka upp någon gång under högstadiet - men också eftersom Decibel mest används av 13-19-åringar, så låtsas vi i följande exempel att du går i högstadiet, gymnasiet eller typ yrkes. Exemplen, råden, tipsen, förklaringarna osv går dock lika bra att applicera senare i livet, tex på krogen, kursen, arbetsplatsen...

För enkelhetens skull så när vi talar om Han eller Hon med stort H så menar vi alltså objektet för ens romantiska känslor, den man är kär i alltså. Dessutom försöker vi växla om, men där det står Han kan du oftast lika gärna byta ut det mot Hon och tvärtom.
De flesta exempel stämmer även in på homosexuell kärlek.

Kärleken är stark.

Kärleken kan förändra oss helt och hållet. Visst, det kan mycket annat i livet, men alla de här förändringarna har en gemensam orsak: föremålet för våra känslor. Han eller Hon är orsaken till att vi känner oss upp-och-nervända.

Vissa forskare säger att kärleken är som ett slags knark. Det handlar om ett amfetaminliknande hormon som sänds ut från hjärnan och ut i blodet. Det förklarar till en del varför vissa ibland verkar mera "kär i kärleken" och kanske byter föremål för de heta känslorna ofta - när nyförälskelsestadiet börjar svalna, söker de efter nya partners att få nya förälskelsekickar med istället. Det påstås att samma hormoner kan gå igång av choklad också (inte så konstigt då att choklad är så gott ;))

Vissa experter menar att vi ha en sorts kärleksbarometer inom oss och den gör att vi reagerar när vi träffar den perfekta partnern. Vår hjärna har lagrat sådant som vi gillar ungefär som minnet i en dator. Hur vi vill att vår partner ska dofta, hur han/hon ska röra sig, hårfärg osv. När vi träffar en person som matchar våra ideal, sätter "kärleks-knappen" i gång. Då far en massa olika ämnen ut i kroppen och vi blir kära.

Men så klart kan det kännas lite olika varje gång man blir kär. Ibland känns det som om hela golvet gungar, och som om man ska spy vilken sekund som helst. Då kan det vara rätt jobbigt att träffa den man gillar.

Dessutom kan det vara lite olika hur snabbt denna känsla uppkommer, ibland sker det genast vid första ögonkastet och ibland kanske det kommer mitt i alltihopa efter att man känt en person hur länge som helst.