Förutsättningar

Förutsättningar

Hur man reagerar

Som sagt så kan olika människor reagera väldigt olika på att partnern gör slut. Hur man reagerar beror dock väldigt mycket på hurudan man är som människa och vilka erfarenheter man fått tidigare i livet. Tillsammans utgör det förutsättningarna man har för att kunna klara av en kris, som samtidigt innebär ett avvisande, en sorg och en livsomställning. Vi ska beskriva de två ytterligheterna här, den typ av människor som har bäst chanser att klara av krisen och de som har sämst chanser.

De allra flesta av oss ligger dock någonstans mitt emellan de här två ytterligheterna.

De med bäst förutsättningar

Att ha bra förutsättningar för att klara av att bli dumpad betyder absolut inte att det inte skulle göra ont och vara jobbigt. Men man kanske har bättre chanser att klara sig undan bottenlösa gropar av depression och bättre chanser att komma över sorgen på ett hälsosamt sätt.

En person med stark självkänsla (som känner sig värdefull oavsett vad som händer) klarar ofta av den här separationen på ett mer vuxet och moget sätt. Visst kan hon reagera starkt och gå igenom krisens olika faser, men innerst inne så vet hon nog att hon kommer att klara sig bra. Hon känner tillförsikt och vet att livet nog kommer att bli bättre, att det här är tungt just nu, men att det bara är ett skede som kommer att passera. Hon vet också att hon nog kommer att hitta någon att älska och bli älskad av igen så småningom. Ofta har hon byggt upp den här grundtryggheten redan från barndomen genom att få känna sig älskad, uppskattad och sedd. Den här typen av människor kan också ta emot hjälp och tröst och kan jobba aktivt för att "komma på fötter" igen.

De med sämst förutsättningar

En person med svag självkänsla kanske aldrig riktigt har trott att hon är värd att älskas och har kanske hela tiden tvivlat på hans kärlek. Oftast härstammar rädslan för att bli övergiven från barndomen och från tidigare negativa erfarenheter av att bli lämnad ensam. Har man blivit ordentligt bränd en gång så kanske man innerst inne förväntar sig att bli det igen. Kände man sig oälskad och övergiven som barn (det är alltid en subjektiv känsla, upplevelsen och verkligheten behöver inte alltid stämma överens) så känner man ofta att man inte heller duger som ung/vuxen och då har man sämre chanser att klara av en separation och att bli avvisad av den man älskar.

Rädslan för att bli lämnad ensam är inte alltid logisk, man kanske tänker mera som ett barn och reagerar med panik och ångest. Det är vanligt att man tar till "överlevnadsstrategier" då, knep för att både få partnern att stanna och för att klara av smärtan i att bli övergiven igen. De här överlevnadsstrategierna är oftast inte alls hälsosamma:
Man kan bli klängig och beroende, söka konstant bekräftelse och få för sig att hela ens liv bara kan få betydelse och innehåll av partnern. "Mitt liv är meningslöst utan honom"

Man kan stänga av alla sina känslor, inte anförtro sig åt någon och inte låta någon komma nära. Vissa kan fly undan och isolera sig helt om de känner sig kränkta, eller visa sig väldigt hårda och tuffa utåt för att dölja hur sårade de är inuti. Att berätta för någon eller be om hjälp känns som att visa sig alltför sårbar och svag.

Man kan ta till känslomässig utpressning för att inte bli lämnad, till exempel "Om du lämnar mig så tar jag livet av mig".

Man kan hota med våld eller bli fysiskt våldsam mot exet.