Diverse små och stora orsaker

Diverse små och stora orsaker

Jag är inte redo att binda mig, så jag "leker" tills det börjar bli för allvarligt och då drar jag mig ur på ett mer eller mindre schysst sätt.

Man talar ofta om att folk är "rädda för att binda sig" men ofta kan det här vara ett medvetet val, de VILL inte binda sig och backar ur när någon försöker binda dem till sig. Kanske är de inte psykiskt mogna för ett förhållande, kanske är de inte redo för det utan vill leva det glada singellivet ett tag till, kanske tror de att ett förhållande betyder att de inte får ha någon frihet eller eget liv alls. Kanske de inte vill ta ansvar för en annan människa, vilket man ju gör i ett förhållande. Eller kanske var den som ville ha ett förhållande helt enkelt inte Den Rätta och personen kan bara inte tänka sig ett liv med henne.

Jag ställer för höga krav på min partner, så att ingen duger.

Kan gälla såväl utseende och status som inre egenskaper - eller till och med materiella saker. Den stereotypa klassikern är att män ofta tror att kvinnor bryr sig väldigt mycket om yttre grejer, så som årsinkomst och bilmärke. Men oftare är det Drömprinsens romantiska och dyrkande egenskaper hon skulle önska. Och stereotypt kanske mannen skulle önska sig en sexig hemmafru som passar upp och skämmer bort på alla sätt och vis.

Nå, det här är överdrivet, förväntningarna kan vara lika olika som vi människor kan vara. Ofta är det dock så att förväntningarna är orealistiska, så att INGEN kan passa in på dem alla. Det kan också vara svårt att acceptera att partnern inte är perfekt utan bara en vanlig människa med fel och brister. Men ibland är det också så att gräset verkar grönare på andra sidan, att man nog tror att det finns en partner där ute som skulle vara ännu bättre än den man redan har. En rädsla för att den här partnern inte ska vara Den Stora Kärleken kan också göra att man vill söka vidare. För väljer man en har man ju valt bort miljontals andra!

Partnern är för klängig och svartsjuk och jag känner mig kvävd.

Om partnern innerst inne är rädd för att bli övergiven, eller har så låg självkänsla att hon inte kan förstå hur han kan älska just henne, så kan hon reagera genom att försöka binda honom så hårt till sig som möjligt. Det kan ta sig uttryck i att ringa 15 gånger per dag, svartsjukt bevaka var han är och med vem och hela tiden söka bekräftelse på att han faktiskt älskar henne. I värsta fall blir ägande- och kontrollbehovet så stort att hon blir svartsjuk på allt i hans liv, som till exempel att han tillbringar tid med kompisarna istället för henne, och livrädd för att han ska hitta någon ny och bättre än henne. Det här kan kännas kvävande för partnern och det är inte alla som accepterar det eller som vet hur de kan hantera det. Läs mer om svartsjuka här (länk).

Jag har svårt att släppa någon in på livet.

För att kunna ha ett bra förhållande måste man bygga upp förtroende och tillit till varandra. Det betyder att man måste våga öppna upp, visa sitt riktiga jag och dela med sig av sina hemligheter. Men det är inte så lätt alla gånger. Kanske har man dålig självkänsla, vilket gör att man inte vågar lita på att partnern ska tycka om "det riktiga jag". Kanske har man dåliga erfarenheter av att ha blivit sviken förr. Kanske det här också gör att man har svårt för fysisk närhet och sex. Känner man sig pressad till något man inte klarar av trots att man försöker, eller om förhållandet förblir ytligt och inte utvecklas, är det kanske skäl att göra slut. Läs mer om tillit och förtroende här.

Vi har växt ifrån varandra.

Speciellt om man börjat sällskapa tidigt i ungdomen, om man inte kan träffas så ofta eller om man levt väldigt självständiga liv, så kan det mycket väl hända att man utvecklas åt olika håll. Redan en sommar på olika håll eller militärtjänstgöringstiden kan orsaka det här om kommunikationen mellan parterna inte är så värst bra. Också om parterna har olika framtidsplaner som exempelvis innebär att de måste ha ett distansförhållande om de ska fortsätta vara ihop, kan vara negativt om inte kärleken och viljan är tillräckligt starka. Ibland ryms partnern inte ens in i ens framtidsplaner. Många par börjar också allt mer leva två separata liv, till exempel för att de studerar på olika orter, och märker plötsligt en dag att de inte har tillräckligt mycket gemensamt längre. Det är likaså vanligt att ett par plötsligt befinner i helt olika stadier i livet, exempelvis att den ena fyllt 18 medan den andra fortfarande är underårig eller att den ena studerat färdigt, fått jobb och nu känner sig redo för hem och familj, medan den andra ännu vill resa, festa och utbilda sig. Ibland kan man hitta tillbaka till varandra och väcka liv i gnistan, men ibland är det kanske bättre att göra slut innan allt bara rinner ut i sanden och ger dålig eftersmak. Läs mer om det här under Handlingarna.

Ibland växer par också ifrån varandra rent fysiskt: de slutar röra vid varandra, slutar mysa, slutar kyssas och kanske till och med slutar ha sex. Det fysiska är starkt sammanbindande i ett förhållande - det är till och med så att när man smeker varandra, kramas, har sex och så vidare, så utlöses ett hormon i kroppen (oxytocin) som bidrar till att få parterna att känna att de hör ihop och vill binda sig till varandra. Om man inte längre rör vid varandra, så är det troligt att förhållandet inte mår så bra av det, men oftast finns det nog orsaker bakom varför man inte längre har lust att röra vid varandra. Läs mer om fysisk närhet och sex i ett förhållande här.

Jag är ihop med honom bara för att jag är rädd för att bli ensam.

Ibland är folk ihop av fel orsaker, som till exempel för att slippa känna sig ensamma, för att de inte tror att de ska hitta någon annan som vill ha dem eller för att de känner sig lite mindre osäkra och osjälvständiga tillsammans. Vissa par kan luta sig så mycket mot varandra i den skrämmande stora vida världen att de blir nästan beroende av varandra. Andra igen har växt ihop så mycket och avsagt sig sina egna liv så pass att de inte vet hur de skulle leva utan partnern. Det är en vanlig fälla för många häftigt nyförälskade, att de dissar sina egna liv, kompisar, fritidssysselsättningar och så vidare för att de vill vara tillsammans var endaste lediga minut. Men när förhållandet knakar så inser de att de inte har några egna liv att "gå tillbaka till" och då kanske de håller ihop av gammal vana eller för att slippa ge sig ut ensamma i stora vida världen. Samtidigt kan de känna på sig innerst inne att de borde utvecklas som självständiga individer – och kanske uppleva fler kärlekar - så då kanske inte förhållandet känns så tryggt och bekvämt ändå. Läs mer om Varsitt liv och ett gemensamt här.

Jag har för mycket i mitt liv för att hinna med en pojk-/flickvän.

I dagens stressade värld kan sådant som studier, sport, fritidsaktiviteter, extraknäck, kompisar och fester ta väldigt mycket tid och energi. Redan det att man kan ha svårt att hitta tid att träffas i vardagen kan vara ansträngande för ett förhållande. Men också det att all stress gör en trött, irriterad, orkeslös och pressad. Oavsett om man tycker att pressen kommer utifrån eller om det är de egna förväntningarna på livet som pressar en, så kan det gå ut över partnern. Ett starkt förhållande kan ofta klara av perioder av stress, men inte månad ut och månad in, år ut och år in. Det kan också kännas orättvist och otillfredsställande för den som måste sitta och vänta på att partnern ska ha tid med henne och det kan ta hårt på stoltheten att inte vara nummer ett på partnerns lista tillräckligt ofta.

Det var egentligen inte kärlek.

Ibland händer det att folk blir ihop bara för att bli ihop med någon vemsomhelst. Kanske för att de törstar efter kärlek och uppmärksamhet och så tar de första bästa som visar dem det. Kanske för att de är så nyfikna på kärlek (och kanske sex), speciellt i början av tonåren, att de vill uppleva den, ingen skillnad med vem. Kanske för att någon var intresserad av dem och de kände sig smickrade eller till och med för osäkra för att våga säga nej, torts att de inte var förälskade tillbaka. Kanske för att de egentligen ville ha sex, men inbillade sig att de nog måste vara åtminstone lite kära för att rättfärdiga det. Eller påstod sig vara det bara för att få ha sex med den här människan. Eller så kanske de blev ihop med någon bara för att den personen var så snygg, cool och sexig, eller hade en häftig bil eller var äldre eller populär eller något. Läs mer om Längtan här.

Vi hade för bråttom.

Det händer att nyförälskade par rusar in i förhållandet och tar stora kliv framåt i utvecklingen av förhållandet i snabb takt. Det kanske låter romantiskt när man hör om par som i princip flyttade ihop samma dag de träffades och förlovade sig efter två veckor, med det är sällan så smart. Alla de där små stegen i "förhållandets trappstege" måste få ta tid på sig, så att man hinner lära känna varandra, få förtroende för varandra - och hinna se varandras "riktiga jag". I nyförälskelsens rosafärgade dimma har man oftast inte en riktigt korrekt uppfattning om vem och vad partnern är, om vad man har tillsammans och om vad det kan bli till. När dimmorna sedan skingras och man kanske märker att det bara var förälskelse och inte kärlek, så kanske man redan gjort avgörande saker, som att ha sagt upp sin egen lägenhet, och har kanske delade ansvar nu som inte är så lätta att bryta.

Det är också vanligt att par som blev ihop när de var väldigt eller relativt unga tar stora steg i förhållandet väldigt tidigt. Då kanske de plötsligt en vacker dag känner att de inte hann "leva livet", inte uppleva andra kärlekar, inte festa under studietiden, inte se världen ensam och så vidare. Redan bara lusten och behovet av att få upptäcka världen på egen hand och "hitta sig själv" kan göra slut på långa förhållanden med ungdomskärleken. Läs mer om trappstegen här.

Källor och mera att läsa