Destruktivt eller konstruktivt

Destruktivt eller konstruktivt

Att försöka undvika bråk är också destruktivt

Det finns många som med all makt försöker undvika bråk med partnern. Någon kanske bara sluter sig eller går bort så fort flickvännen börjar anklaga/gnälla/kritisera/vara missnöjd med något. En annan kanske håller inne med allt det hon borde säga åt pojkvännen, så att det inte ska bli gräl, och går omkring olycklig istället. Det kan finnas flera tänkbara olika orsaker till det:
  • Konflikträdsla i allmänhet, det vill säga att man tycker att det är så obehagligt med gräl överlag att man gör allt för att undvika det. I förhållandet kanske hon inte vill såra partnern och kanske hans manliga stolthet, kanske han inte vill göra så att hon börjar tycka mindre om honom, kanske hon inte vill ge honom chansen att börja anklaga tillbaka… Konflikträdsla är tyvärr en rätt vanlig egenskap i Österbotten.
  • Man är rädd för att det ska betyda att förhållandet är dåligt och därmed misslyckat. Och är förhållandet misslyckad så kanske man själv känner sig misslyckad. Kanske har man redan "investerat" så mycket av sitt liv i förhållandet att man helt enkelt inte kan ge upp det så lätt. Kanske är man rädd för att bli ensam igen. Speciellt om man varit tillsammans länge kan det kännas skrämmande att vara tvungen att skapa sig ett eget liv igen.
  • Att man helt enkelt inte vet HUR man ska gräla. Man kanske aldrig hört sina föräldrar gräla och kanske aldrig behövt gräla själv, så att man skulle ha kunnat lära sig av sina egna erfarenheter.
  • Kanske man inte riktigt vet VAD det är man är arg, irriterad, upprörd eller ledsen på. Kanske har man inte orden för att beskriva det, eller så kanske man inte ens kan sätta fingret på vad problemet är.

Men det är definitivt inte hälsosamt att undvika alla gräl.

Vi ska ge er lite exempel på vad som kan hända om man i det längsta skjuter upp, blundar för eller begraver problemen man skulle behöva gräla om:

  • Att hålla inne med allt man skulle vilja säga till partnern gör att problemen bara växer. De gror där längst ner i maggropen, sprider sig som cancer och snart kanske de förgiftar stora delar av förhållandet. Allt man gör och tänker färgas av irritationen, ilskan, besvikelsen och så vidare. Kanske drar man sig allt mer undan partnern? Kanske når man bristningspunkten av vad man klarar av att hålla inne och så exploderar man till slut. Kanske började det med något så fjuttigt som att hon skämdes för hans tråkiga kläder men slutade i att hon gjorde slut för att hela HAN kändes tråkig - problemen växte sig oproportionerligt och irrationellt stora.
  • Att börja hålla tyst om en liten irritation gör lätt att man även håller tyst om nästa lilla irritation, och nästa, och nästa… tills man är så full av negativa känslor att förhållandet blir omöjligt att fortsätta. Det är som om varje liten irritation är en sten man lägger i sin ryggsäck och för varje ny sten blir ryggsäcken bara tyngre och tyngre, tills man antingen kroknar under dess tyngd eller att bottnen spricker och allt forsar ur ryggsäcken på en gång. Ta till exempel att han aldrig ringer när han lovat: för varje uteblivet samtal känner hon sig en smula mer ledsen, oälskad, bortglömd och värdelös.
  • Att hålla tyst om de små irritationerna kan också leda till att man så småningom inte ens minns vad det var man blev sur på från första början. Den ena negativa tanken föder nästa negativa tanke tills man är så flyförbannad eller utled på partnern att man skulle kunna mörda henne. Det är oftast ingen logik eller rättvisa i de här tankarna utan man överdriver och överreagerar lätt när man väl är arg. "Hon tar alltid 500 år på sig att sminka sig -> Hon bryr sig bara om sitt utseende -> Hon bryr sig bara om sig själv -> Hon respekterar inte mig alls -> Jag hatar henne!"
  • Att gå undan eller sluta sig istället för att lyssna på eller ta itu med problemen som partnern lägger fram, i förhoppningen att problemen ska försvinna av sig själva, är såklart dödfött. Problemen försvinner ingenstans bara för att man blundar för dem - snarare växer de och gör partnern ännu mera upprörd. "Han lyssnar aldrig på mig", "Hon tror att allt är sååå perfekt", "Han bryr sig inte!"
  • Att inte anmärka på sådant som inte är bra för en själv är egentligen att inte respektera sig själv. Varje gång man känner sig felbehandlad, men inte säger till, så nedvärderar man sig själv. Det gör att man får allt sämre självkänsla. Till slut börjar man inbilla sig att det är MIG det är fel på. "Det är mitt fel att han inte ringer, för jag är säkert så tråkig att tala med. Och eftersom jag är så himla tråkig så får jag vara glad att han överhuvudtaget vill vara ihop med mig…" Det här kan leda till en nästan sjuklig obalans i förhållandet. Och det här är ofta förklaringen till varför många står ut med psykiskt och fysiskt våld och misshandel, samtidigt som de förtvivlat och envist fortsätter att älska sin partner och försvara honom eller henne.

Det skulle ha varit så väldigt mycket bättre om man redan i början hade sagt vad det var man hade på hjärtat, eller hur?

Även om det kändes en smula obehagligt att öppna munnen, så är det bättre att med vänlig röst säga till om de där "småsakerna" medan de ännu är små.


Källor och mera att läsa