Varsitt liv och ett gemensamt

Varsitt liv och ett gemensamt

Som vi skrev i Orden, så är det viktigt att ha ett eget liv med egna upplevelser också, så att man ska ha något att berätta för varandra om.

Men om man slutar tala med varandra och slutar göra saker tillsammans, så börjar båda skapa en egen, separat värld för sig själva. Pratar man bara om vem som ska handla idag, far sedan iväg på sina egna fritidsintressen och somnar slutligen i TV-soffan utan att ha sagt något väsentligt åt varandra på hela dagen, så är det klart att risken finns att man växer ifrån varandra.

Motsatsen, att hela tiden vara tillsammans 24/7 eller minsta lediga minut och att dela allt från hobbyer och vänner till mål i livet och drömmar, gör att det egna livet långsamt försvinner. Folk talar allmänt i kärlek om sin andra hälft, att känna sig halv utan partnern och bli hel av kärleken. Men det kan vara farligt att tro att livet ska bli fullkomligt tack vare partnern. Inte minst för att det är omöjligt och därför leder till besvikelse, men också för att det är farligt att växa ihop alltför mycket. Det är farligt att bli så beroende av varandra att den ena till exempel inte kan fara på resa eller vara ensam en kväll.

Vi borde hellre tänka 1+1=2 (inte ½+½=1).

Fastän vi är i ett förhållande, så ska vi ändå hitta tillbaka till våra egna "jag" efter den där första stormande nyförälskelsen. Vi ska utvecklas som individer, inte som siamesiska tvillingar. För det behövs egen tid och ett eget revir i relationen. Vi ska till exempel kunna ha egna kompisar och intressen, men även få vara ensamma och ifred för varandra ibland. Vi ska ha våra egna liv, helt enkelt, liv som är givande och intressanta, meningsfulla och rika på innehåll och som gör oss lyckliga som människor i allmänhet.

Det finns till och med ett vetenskapligt ord för den här framgångsfaktorn:

KASAM = ”känsla för sammanhang”.
Har vi inte kasam i våra egna liv, så försöker vi kanske fylla våra liv med partnern, leva genom honom. Och det är klart att ingen annan människa kan göra en lycklig, lycka kommer alltid inifrån. Är vi allmänt olyckliga med våra liv, så sprider sig dessutom oftast missnöjet till förhållandet.

Det här betyder att man måste balansera mellan att ge varandra egen tid och förvänta sig saker av varandra. Kanske kunde man påstå att man ger bort halva sitt jag för att få en ny halva? Den andra halvan är då inte partnern utan det gemensamma livet. För ett parförhållande består av en massa små och stora kompromisser, förändringar, uppoffringar och vinster.

Exempel:
Å ena sidan så är det klart att han ska få fara ut med kompisarna och köra snöskoter på havsisen, för det är ett av hans intressen och han blir glad av det. Men å andra sidan så kan han ju inte köra snöskoter varendaste helg och försumma henne heller. Han borde kompromissa, så att de också får tid tillsammans och för festen som hennes kompisar ordnar. Samtidigt ska han kanske inte heller försumma kompisarna så att de till slut slutar bjuda med honom på de improviserade racen på isen. Någon gång kan hon också komma med, för hans skull (även om hon tycker det är tråkigt och kallt). Och han kan uppmuntra henne att träffa sina egna vänner medan han är ute med sina. Slutligen har han henne att ta hänsyn till nu – hon kanske är rädd att han ska volta med snöskotern och köra ihjäl sig, så han kanske inte borde köra lika vilt som förr.

Parterna är inte längre så fria att göra som de vill, men ett förhållande ska inte vara som ett rep att hänga sig i eller binda fast någon med. Det ska vara mera som repet som man behöver för bergsklättring, med hjälp av repet och varandra kommer båda uppåt upp för berget.

 Källor och mera att läsa