Förälskelse vs. Kärlek

Förälskelse vs. Kärlek

Det ÄR skillnad mellan förälskelse och djup kärlek!

Om man bara varit förälskad hittills i sitt liv, så är det omöjligt att veta vad djup kärlek är.

Det är lätt att tro att man älskar någon bara för att man är kär. Men om man både varit förälskad och verkligen älskat någon, så vet man nog vilken skillnad det är. Och har man bara varit förälskad och förälskelsen dör ut, så känner man nog på sig att där kunde ha funnits något mer. Man kan känna en längtan efter och ett behov av något mer som man ändå inte riktigt kan sätta fingret på och förklara innan man verkligen HAR det där man behövde.

Till och med biokemiskt finns det stora skillnader mellan förälskelse och kärlek. Det händer helt olika saker i kroppen och i hjärnan, har forskare kommit fram till.

Förälskad =

När man är förälskad, så aktiveras bland annat de områden i hjärnan som har att göra med belöning. Transmittorsubstansen dopamin gör att man känner sig överlycklig, euforisk, svävar på rosa moln och fjärilar i magen - men ämnet är också beroendeframkallande, så att man vill uppleva lyckokänslan om och om igen. Av ämnet triggas också testosteron-produktionen, vilket gör att man lättare och oftare är sexuellt upphetsad när man är nyförälskad.

En annan transmittorsubstans som ökar i hjärnan när man är kär, fenylelytamin, liknar faktiskt amfetamin.

Serotoninet minskar och noradrenalinet ökar, så man orkar vara vaken halva natten för att prata med älsklingen och ändå känna sig på topp nästa dag. I normala fall skulle för lite serotonin göra en deprimerad, så det är delvis en förklaring varför nyförälskade blir riktigt deppade, tvivlande och ångestfyllda emellanåt. Serotonin-bristen kan också göra att den nyförälskade blir nästan tvångsmässigt intresserad och nästan som besatt av minsta lilla som har med föremålet för förälskelsen att göra.

Nå, oavsett vad som händer i hjärnan när man är förälskad, så är det som om känslolivet skulle leka berg-och-dalbana när man är kär. Ena sekunden euforiskt lycklig, nästa förtvivlat misströstande - och så överreagerar man och överanalyserar minsta gest från den utvalde. Men typiskt för nyförälskelse är också att man idealiserar bilden av den man är kär i: han är perfekt och har inga fel eller brister, han är unik och speciell och "vi passar sååå bra ihop". Och skulle ha några sämre sidor, så blir de sidorna bara gulliga och charmiga istället.

Tar förhållandet slut mitt i förälskelsen (eller man blir avvisad), så kan man lätt bli riktigt förkrossad och till och med arg eller hämndlysten.

Kärlek =

När man däremot känner djup kärlek för sin partner, så händer helt andra saker i hjärnan. För det första så aktiveras de områden i hjärnan som styr förnuftet, viljan och tankeprocesserna. Varaktig kärlek är alltså ett mer förnuftsmässigt och välgenomtänkt sinnestillstånd.

Man väljer att älska och vet precis varför man älskar just den här människan.

Sedan hjälper vissa hormoner till att stärka och bevara kärleken. Hormonet vasopressin gör att man känner att man hör ihop med just den här människan och faktiskt vill binda sig till henne. Hormonet oxytocin igen (som också är otroligt viktigt för att mor och baby ska skapa band till varandra) får paret genom att röra vid varandra, kramas, ha sex och så vidare. Oxytocinet förstärker känslan av lycka, trygghet, avslappning, samhörighet och kärlek.

Det här betyder dock inte att man inte OCKSÅ kan vara förälskad i den man älskar djupt.

Man kan absolut fortsätta att vara kär och man kan absolut hitta tillbaka igen till det man kände när man var nyförälskad. Det blir kanske aldrig lika euforiskt eller ångestfyllt som i början och dalarna i berg-och-dalbanan blir inte lika djupa, men de sköna känslorna kan man både hålla liv i - och återfå - fastän man varit tillsammans i många år.

Förälskelsen är den låga som gör att man fortsätter brinna för partnern, den är startmotorn i bilen medan kärleken är huvudmotorn som får bilen att rulla vidare.

Kärleken kan inte heller överleva om den inte får lite skjuts av förälskelsen.

Lååångsamt...

Ytterligare en viktig poäng här är att förälskelse inte alls behöver vara himlastormande från första sekund. Egentligen är det rätt ovanligt att hastigt och plötsligt bli upp-över-öronen förälskad i någon, det är mycket vanligare att det långsamt växer fram. Det är exempelvis väldigt vanligt att man träffar någon många gånger först, som exempelvis en klasskompis eller en arbetskamrat. Så småningom kanske man märker hur bra man trivs med den människan, hur roligt man har ihop och hur den där pyttelilla dragningen man kanske kände till varandra i början bara växer sig starkare och starkare. Kanske kan man säga precis när man övergick från att vara bara vänner till något mer än bara vänner, kanske märker man inte först att hjärtat har börjat bulta lite hårdare i bröstet när hon kommer in i rummet.

Det är vanligt att man då inte blir så där ofantligt euforiskt, berg-och-dalbane-aktigt nyförälskad som det beskrivs i sånger och filmer, utan kanske mer stillsamt mysigt och långsamt glödande. Chansen är också större att man ska kunna utveckla förälskelsen till långvarig, stadig kärlek.

Vänskap är en av de bästa grunderna för ett förhållande och är man redan riktigt goda vänner har man ju redan hälften till godo, så att säga.

Källor och mera att läsa