Längtan

Längtan

Alla längtar vi efter kärlek.

Alla skulle vi vilja ha Någon att älska och bli älskad av. Och nej, nu menar vi inte av mamma eller en bästis, utan på ett romantiskt sätt. På det där sättet som man först kommer att tänka på när någon säger ordet "kärlek". Åtminstone känner vi alla den här sortens längtan nu som då, kanske starkare i vissa situationer eller under vissa perioder i livet och knappt alls under andra. Kanske är det här en av de stora beståndsdelarna i livet, som en primitiv drivkraft som vill para ihop oss två och två. Och idag verkar det nog vara många som tycker att det här är Meningen Med Livet, att hitta Den Rätta och leva lyckliga tillsammans i alla sina dagar. Man kan ju inte ens sätta på TV:n eller radion utan att detta budskap bombarderar oss i alla möjliga former...

Kärlek "säljer" - se bara på hur mycket pengar kärlekshistorien i exempelvis "Twilight" dragit in eller hur "Romeo och Julia" ännu anses vara århundradets kärlekssaga. Men samtidigt så känner vi kanske att pressen på att hitta den där Drömprinsen/prinsessan bara ökar. Vi BORDE hitta någon att höra ihop med – och helst också bli lycklig med. Följaktligen kanske den som ännu inte hittat denna Någon, eller ens någon över huvudtaget, känner sig lite misslyckad. Lite "halv", ofullständig eller som om något viktigt skulle saknas?

"Singel" blir ibland nästan som något negativt, som ett skällsord.

Vi får massor av frågor med det här problemet till Våga fråga, frågor av flickor och pojkar som känner sig ensamma, som längtar efter att få bli lyckligt kär, som känner sig "halv". Det är svårt att trösta dem, för längtan är ju en känsla. På samma sätt som att ensamhet är en känsla, en subjektiv sinnesstämning kan man kanske säga. Känslorna av ensamhet och längtan är inte alltid förnuftiga eller rationella och ingen annan kan bestämma när och hur man har rätt att känna dem.

På engelska finns det två ord för ensam, för man skiljer på "alone" och "lonely". Alone kan man vara och ändå trivas i sitt eget sällskap och vara nöjd med sitt liv. Man lider inte direkt av att vara ensam, man kanske till och med väljer det. Men det finns också de som måste lära sig att vara alone och inte hela tiden omge sig med folk för att "finnas" som människa. För dem kan det vara riktigt jobbigt att vara tvungen att sitta ensam hemma en lördagskväll. De känner sig lonely då. Att känna sig lonely är själva känslan av ensamhet, att KÄNNA sig ensam. Det kan man göra i ett rum fullt av kompisar. Och det kan man tyvärr också göra fastän man har en pojkvän/flickvän.

Att känna sig ensam fastän man har någon att kalla sin egen kan ibland bero på att den kärlek man har inte motsvarar bilden i ens huvud av vad kärlek BORDE vara. Vi har alla föreställningar om, drömmar om, förväntningar på och bilder av hur kärleken borde se ut och hur den borde kännas. När verkligheten inte motsvarar förväntningarna, så kan vi bli besvikna, känna oss otillfredsställda eller missbelåtna. Det vi har i verkligheten duger inte riktigt - speciellt om vi tror på sådant som att det ska finnas en Den Rätte för oss alla, en soulmate eller "äkta" kärlek.

"Nothing screws us up more in life than the picture in our heads

of how it is SUPPOSED to be".

Det kan få oss att skippa det vi redan har och vilja söka efter den där "perfekta" kärleken istället, den som ska göra våra liv fullkomliga.

Frågan är om kärlek kan göra en fullkomlig och "hel" som människa? Eller är vi redan hela? Kanske är kärlek bara ett stort plus i kanten i våra liv – inte det viktigaste och inte något vi är ofullständiga utan?

Så att 1+1 = 2 (och inte ½+½=1)?

För kan vi leva våra liv i en enda lång väntan på att Någon ska göra det perfekt? Är det inte lite bortkastat liv? Borde vi inte göra det bästa möjliga av den där tiden och leva självständiga, innehållsrika och givande liv oavsett om vi har någon bredvid oss att dela det livet med?

Källor och läs mera