Det är insidan som räknas

Det är insidan som räknas

När man är nykär så vill man såklart vara så snygg och sexig som möjligt inför den nya partnern. Har man inte den starkaste självkänslan eller det bästa självförtroendet, så blir man lätt osäker på om man är snygg nog och sexig nog.

Speciellt ungdomar lider ofta av det här, så utseendet får väldigt stor betydelse för dem. Idag är dessutom hela världen väldigt utseendefixerad, så de krav man har på sig själv och på partnern kan vara väldigt hårda. Redan i en vanlig högstadie-skolkorridor är antalet kommentarer man hör om folks utseende väldigt många ("Han är nog rätt klen…", "Hon har för små bröst") och folk döms ofta enligt exempelvis kläderna till att ha olika egenskaper ("bimbo", "mammas pojke" eller "bondtölp"). Många elaka kommentarer är också utseendebaserade, exempelvis om en tjej med orakade ben (eller underliv), så unga anstränger sig ofta väldigt hårt för att hålla måttet och inte sticka ut.

Redan när man blir förälskad och "väljer" sin partner, så kan utseendet kanske spela en ohälsosamt stor roll. "Han är sååå snygg, hon har de gulligaste smilgroparna i världen, han har så sexig rumpa, hon är en riktig 10-poängare" kan komma att överskugga de personliga egenskaperna, som omtänksamhet, snällhet, charm, humor och så vidare. Att bli förälskad vid första ögonkastet är vanligt, men då är det ju faktiskt enbart baserat på den personens utsida. När man väl lär känna varandra som människor är det inte alls sagt att man funkar ihop - vilket är en av anledningarna till att så många förhållanden tar slut så snabbt.

Om utseendet spelar stor roll när man blir ihop, så finns risken att det forsätter att spela en nästan ohälsosamt stor roll. Att anstränga sig för att vara till sin fördel för partnern är i sig inget skadligt, men var går gränsen för "för mycket"?

  • Om hon inte kan sova tillsammans med honom utan smink?
  • Om han hela tiden måste spänna musklerna för att se snygg ut hela tiden när hon är i närheten och aldrig riktigt kan slappna av?
  • Om hon piercar eller tatuerar sig bara för att han tycker att sådant är sexigt?
  • Om han inte ens vill träffas de dagar han har ont i magen på grund av laktosintoleransen, för han är så rädd att han ska fjärta?
  • Om hon stoppar upp BH:n för att han ska tro att hon har större bröst än hon har – och sedan vågar hon aldrig visa sina bröst för honom eftersom hon tror att han ska tycka att hon ljugit för honom?
  • Om han har komplex för sin klenhet och kompenserar det genom att vara stöddig och rå?
  • Om hon är längre än honom och känner sig okvinnlig och storväxt för det?
  • Om han tror att han har för liten snopp och därför inte kan tillfredsställa henne, så han undviker sex - eller till och med gör slut innan de kommer så långt som till sex?
  • Om hon hela tiden tvivlar på att han älskar henne och tror att han ska överge henne för någon snyggare, för att hon inte känner sig snygg nog för honom?...

Det är så lätt hänt att man ställer för höga krav framförallt på sig själv, att man knappt kan tänka på annat än att försöka nå upp till de kraven. "Tycker han att det kommer för mycket saliv när jag kysser? Märker hon finnarna jag har på ryggen nu och tycker de är äckliga? Borde jag vicka på höfterna mer när jag går bredvid honom? Tittade hon för länge efter den där coola hårdrockartypen nu?" Jag jag jag jag…

Är det inte förfärligt synd att kasta bort all den där tiden när man kunde njuta av varandras sällskap, av närheten och av partnern på att vara så fixerad vid sina egna ”brister”?

OBS! Partnern har säkert också sina egna fel och brister som hen har komplex för, oroar sig för att du ska ogilla - sin egen oro för att inte duga åt dig. Så vad kan du göra för att lugna hen? Hur skulle du vilja att hen behandlade dig?


Källor och mera att läsa