"Texten som jag önskar ingen hade behov av att läsa"

"Texten som jag önskar ingen hade behov av att läsa"

Denna text är endast baserad på mina egna erfarenheter, kunskaper och åsikter. Det kan gott vara många upplever de inte alls kan hålla med eller relatera, men jag hoppas att jag kan hjälpa någon. Vissa har inte haft en förälder med psykiskt illamående eller missbruk, men trots det känner man igen sig. Att föräldern är frånvarande på ett eller annat vis kan ha grava konsekvenser, oavsett vad orsaken till förälderns frånvaro är.

Jag hade nog aldrig redskapen till att hantera min mors psykiska illamående eller min fars alkoholism på ett konstruktivt vis. Det tror jag få barn har verktyg till. Min mor och far skiljde sig när jag var under ett år, efter det bodde jag med min mor fram tills att jag stack hemifrån. Därmed kommer denna text fokusera mera på en förälder med psykiskt illamående.

Som ett barn så förstår man inte någonting är konstigt eller fel. Som barn lär man sig vad som är rätt och fel av omgivningen och de modeller man har där. Vissa situationer som jag som barn upplevde som vardag och något normalt i livet kanske inte var normalt för andra. Men vad är egentligen normalt? Alla har väl olika vardagar? Det är något man kan diskutera år ut och år in, det jag närmare vill påstå med normalt är att jag som barn inte förstod vad som var funktionellt och dysfunktionellt. Det dysfunktionella var för mig det ”normala”.

För mig var det normalt att flytta flera gånger om året, att skaffa vänner men även veta de försvinner snabbt. För mig var det normalt att mamma kunde gråta mera än vanligt, eller vara super glad mera än vanligt. För mig var det vanligt det plötsligt fanns oändligt med pengar, och att det plötsligt inte fanns pengar till något alls så diakonin eller socialen måste hjälpa oss. För mig var det normalt att min mor ibland ville döda sig, trodde hon var förföljd och tappade fotfästet i verkligheten. Det är först långt senare som snart en myndig ung man som jag förstod min mor är sjuk, att hon lider av en diagnos som benämns bipolär och att det därför inte alltid varit så bra.

Min mor måste själv ha lidit otroligt mycket, även hon var ett offer av för lite stöd, för lite hjälp, människor som inte lade märke till hennes illamående och kunde ge råd om hur hon skulle hantera sin sjukdom. Men denna text skall fokusera på barnet, i detta fall mig.

Vid det laget jag började få en större inblick i att min mor har en sjukdom så hade jag varit med om att hon genomgått två psykoser, hört hon hade en lust att ta livet av sig, att hon hade flertal perioder där hon bara legat i sängen, eller när hon var mycket glad och energisk. Själv hade jag redan hunnit koppla av mina band till henne, jag kände inte särskilt mycket inför min mor, jag hade börjat dricka alkohol, börjat röka, skärt mig, varit överdrivet svartsjuk på min första flickvän, några självmordsförsök som mera var ett rop på hjälp och ett självmordsförsök som lätt till att jag vaknade på sjukhus. Jag var på väg att själv använda droger, som jag även började göra. Jag hade isolerat mig framför datorn och kom nästan aldrig ut ur mitt rum mer. Jag var djupt deprimerad och ensam.

Men varför var det så? Varför var jag som sjuttonårig så pass belastad med all problematik? Det finns säkert många olika svar och teorier, men min egen teori är att jag aldrig fått hjälpen och verktygen att hantera min mors illamående på ett konstruktivt vis. Ingen hade lärt mig att stänga av känslor inte var en bra sak? Speciellt inte för mig som varit så otroligt känslig från liten. Ingen hade lärt mig att tvångsmässigt snöa in sig på något som kunde lätta på känslan av ångest inte hjälpte. Inge hade heller lärt mig att alla människor inte är så oberäkneliga som min mor, och att det går att lita på människor, att det är en bra sak att lita. Ingen hade lärt mig att känslan av välmående från olika preparat egentligen är en rätt falsk fasad, trots att skolan ivrigt försökte förklara precis det.

Det tog flera år till av lidande, en mycket mörk period av mentalvårdsvistelser och drogmissbruk innan jag som 22 fick verktygen till att hantera mina känslor på behandlingshem. De flesta människor lär sig som barn och genom uppväxten att hantera sina känslor. Genom motgångar och att utsättas för situationer med stöd på sidan om så lär sig barnen att inombords förhålla sig till jobbiga situationer på ett konstruktivt vis.

Som barn visste inte jag att det handlade om att inombords bemöta och lära mig att förhålla mig till mina känslor, att distansera mig på ett bra vis från jobbiga situationer, att vara ledsen men även fokusera på mig själv och vara snäll med mig själv. Istället för att känna känslor så beslöt jag mig för att stänga av dem. Att inte uttrycka ångesten förrän det spricker, utan att istället utifrån bedöva ångesten genom att snöa in mig på datorspel, och som äldre blanda in alkohol och droger för att bedöva illamåendet. Grundproblematiken var att jag konstant försökte fixa mitt illamående utifrån istället för inifrån. Istället för att låta mig känna ångesten så bedövade jag den med något utifrån. Detta kändes som en bra och hållbar lösning, men tiden visade att strategin att bedöva sina känslor utifrån var allt annat än hållbar. Snarare så började jag själv orsaka mina egna problem. När jag tvångsmässigt sökte vägar och sätt för att bedöva mitt illamående och min känsla av att jag var ensam på jorden.

Att hantera dysfunktionella familjeförhållanden blir inte bättre av att inte känna sitt illamående utan fly det. Det hjälper inte att dricka bort illamåendet, att spela bort illamåendet eller att skada sig själv på grund av illamåendet, det är alla korta och ohållbara strategier. Det jag däremot tror att skulle hjälpt mig är om jag skulle haft ett stöd där jag kunde uttrycka mina känslor, visst fick jag både skolkurator och psykolog, men problemet är att utrymmet för att uttrycka känslorna som jag fick hos dem inte räckte, jag borde även ha fått hjälp där jag skulle få veta hur jag skall hantera de känslorna jag känner. Bemötandet hos kuratorer och psykologer var mera 45 minuter av empati som visades till mig, en slags bekräftelse över att jag är utsatt och har det hemskt. Vilket jag hade. Men jag fick aldrig några verktyg till hur jag bäst skulle hantera den dysfunktionella situationen hemma. Då utgick jag ifrån det jag lärt mig hemifrån och sett andra göra, alltså flykt från verkligheten.

Mitt tips till dig som lider hemma är att inte fly ditt illamående, istället tror jag det är en god idé att fråga människor som upplevt liknande situationer hur de hanterar det. Ofta finns det mera människor än man tror runt en som upplever eller har upplevt liknande situationer. Det finns de som upplevt samma familjeförhållanden och idag berättar öppet hur de överlevt en tung uppväxt. Mitt tips är helt enkelt att lyssna. Lyssna på de som upplevt något liknande, fråga tills du hittar dem, när du hittar dem, fråga dem hur de gjort, de vet verkligen vad de talar om. Det krävs att man är redo, det krävs att man inser ens livssituation är jobbig och man vill förändra sin verklighet, motivet till förändring kan vara olika, men i förändringsprocessen så förstår man att man gör förändringen för sin egen skull.

Ett annat tips är att omge sig med människor som lyfter fram ens goda sidor, som är trygga, de människor som vill en väl, och ger en mycket positivt i livet, som en motvikt mot det dysfunktionella hemma. Det har hjälpt mig och antagligen räddade det mig. Jag är ingen expert på området, och jag kan mest skriva om det som inte fungerade för mig. Men det som verkligen fungerade för mig var att lyssna på de som klarat av liknande situationer innan, lyssna på de som har lösningar, och lita på dem så man i alla fall försöker, försöker att välja en annan väg än vad man lärt sig.

Benjamin Sidorov
Ordförande,
Psykosocial ungdomsföreningen Acceptans r.f.