Varför gör man sig själv illa?

Varför gör man sig själv illa?

Det kan vara svårt att förstå varför någon skulle vilja skada sig själv med flit. Det kan verka som om självskadande går emot människans överlevnadsinstinkt – att man verkligen med flit gör något för att uppleva smärta. Men det paradoxala med självskadebeteende är ju att det faktiskt fungerar som smärtlindring. Det är en inre smärta som blir för stor, man har inte redskap för att hantera den på andra sätt än genom att skada sig själv. Den fysiska smärtan är mer påtaglig än ångesten, oron eller stressen man känner.

Men vi är alla olika, och för olika människor fyller självskadandet olika funktioner i olika situationer. Någon gör det för att pojkvännen gjort slut och det gör så ont i hjärtat medan en annan inte kan hantera de ständiga grälen inom familjen. Ofta orsakar uppslitande händelser i livet känslor som är svåra att hantera och framför allt svåra att förstå. Man vet liksom bara att det går runt i huvudet, att känslorna tar över makten och man kan inte skilja på vad som är stress, vad som är sorg, vad som är oro, vad som är ilska... Om man då väljer att skada sig själv gör man det ofta för att få utlopp för de här känslorna som man inte riktigt kan sätta ord på ens för sig själv. Istället för att skada sig själv i de här lägena vore det viktigt att hitta någon att prata om alla känslor med – eller få utlopp för dem på något annat sätt. Även om de jobbiga känslorna skulle lindras en stund så är det inte en lösning som fungerar i längden, ångesten lindras bara en kort stund och kommer sedan tillbaka.

Självskadebeteende fungerar alltså ofta som ett sätt att lugna sig själv på. Det kan handla om att man straffar sig själv för något som hänt eller försöker ta kontroll över en situation som man inte hittar några andra lösningar till. Precis som när vi ibland får impulsen att slänga ut datorn genom fönstret när den inte fungerar, för att vi är så otroligt arga på den så vill vi bara kasta ut den eller slå på den fast vi vet att det knappast skulle lösa problemet – på samma sätt fungerar självskadebeteende, fast då är hatet riktat mot en själv. Man känner sig så dålig och otillräcklig att den första impulsen är att tillfoga sig själv smärta på något sätt, fast det i längden inte löser några problem. Det gör bara dem värre. Ungefär som med datorn: till vilken nytta är datorn om den är sönderslagen? Först kanske det känns bra att ha fått ur sig känslorna, men i längden får man fler problem än lösningar.

En vanlig fördom mot självskadebeteende är att man gör det för att få uppmärksamhet. Det här blir problematiskt, främst eftersom "uppmärksamhet" är ett ord som är väldigt negativt laddat. Det är väldigt sällan så att någon som skadar sig själv gör det för att andra ska se upp till en. I de allra flesta fall handlar självskador i så fall om ett rop på hjälp. Bakom de allra flesta självskador ligger ett djupt illamående. Eftersom psykiskt illamående inte syns på utsidan på samma sätt som fysiska sjukdomar finns flera historier om människor som skadat sig helt enkelt för att bli sedda och förstådda, men inte vågar ta kontakt på något annat sätt. En självskada ska alltid tas på allvar, för bakom beteendet kan det ligga mycket osäkerhet och illamående.

Trots detta finns det de som bara skadar sig själva en eller ett fåtal gånger. Det är den största gruppen. Man kanske bara vill testa, se hur det känns, eftersom man sett att någon annan gjort det. Det som kan bli farligt med det här är att man inte på förhand kan säga vem som kommer att fastna i självskadandet och vem som bara gör det ett fåtal, ytliga gånger. Det pratas om att självskadebeteende är beroendeframkallande, det blir en form av missbruk, och om man fastnar i det är det väldigt svårt att komma sig ur. Det är aldrig omöjligt - men det är svårt.