Deprission?

Hejsan!

Tack för din fråga, ledsen att höra att du mår dåligt. Det som du beskriver låter allt för tungt för att man ska behöva bära på det själv, så det var bra att du skrev in!

Det finns absolut sätt att börja må bra igen utan att ta medicin! Man får själv välja om man vill ha medicin eller inte. Det har hjälpt många, så medicin kan absolut vara bra, men exempelvis jag blev fri från mina ångestproblem genom att gå i psykoterapi och prata med någon. Du säger att du inte vill prata med någon vuxen, men jag önskar ändå att du kunde göra det för grejen är att det går såååå mycket snabbare att bli frisk när man vågar ta emot hjälp utifrån! Det kan vara ganska svårt att göra själv, och det är inget man ska behöva göra själv. Jag känner personligen många som exempelvis har gått i någon typ av terapi och/eller tagit medicin, som mår bra idag. Jag tror att man inte tänker på hur många det är som faktiskt söker hjälp för de här sakerna, eftersom det är sånt som de flesta håller lite för sig själva och inte pratar så mycket om. Du är alltså inte ensam om att känna så här, och det finns mycket hjälp att få! Exempelvis mentala verktyg som skulle göra att du kunde hantera dina panikattacker bättre och så småningom sluta ha dem.

Det är synd att du har dåliga minnen av skolkuratorn och coachen, för jag skulle nog rekommendera att du pratade med någon om detta. Är det samma skolkurator du har nu som den du gick till sist? Kanske det vore värt att testa om den här är bättre, om det är en annan. Du kan ju liksom alltid bara sluta gå dit om hen också verkar jobbig, men det är värt att ge det en chans till för man är så olika i hur man klickar med olika typer av människor.

Om det just nu känns som ett för stort steg att ta kontakt med någon irl (det behöver inte vara någon på skolan om du ogillar den tanken, det kan också vara din lokala hälsostation), så kunde det kanske hjälpa att få chatta om det du känner. Det kan du göra anonymt på Ärligt Talat-chatten. Kolla HÄR för att se vilka dagar de har sin psykolog på plats. Det kunde vara en bra övning till att våga prata om det du känner med någon, utan att du behöver delge vem du är :)

Det du kan göra själv är att helt enkelt ta hand om dig så gott som det går. Se till att sov ordentligt, ät ordentligt, motionera lite ibland, gör saker du tycker om att göra... Det låter kanske som otillräckliga råd, och det kanske det är - MEN det är svårt att alls hjälpa sig själv om man är trött. En annan sak du kan göra är att läsa på om det som du upplever, exempelvis hur du kan hantera ångest. Prova kolla ditt närmaste bibliotek om de har självhjälpsböcker. Att skriva dagbok är också ett bra sätt att få ut sina känslor.

Sen vill jag säga några ord om det du skriver i hemliga rutan angående prestationer.

Ditt liv är helt ditt eget, och du ska leva det som ditt eget. Du lever inte dina föräldrars liv, eller någon annans. Bara du själv kan sätta nivån och gränserna för vad du vill med ditt liv. Klart att du ska ta skolan på allvar för det öppnar ju upp många dörrar för framtiden – MEN du är också ung, och det hör till att utforska livet, du behöver just nu inte veta eller bestämma vad du ska göra sen. Du är lika värdefull oavsett vad du väljer att göra. Ditt värde sitter inte i dina prestationer, det sitter i dig som person, för att du är den du är.
Vill du studera på universitet och bli läkare – så gör det.
Vill du gå samman i ett konstkollektiv och bara måla hela dagarna – gör det.
Vill du bli bilmekaniker – bli det.
Vill du ta en paus i nåt skede och bara tågluffa runt Europa – åk iväg.
Huvudsaken är att du gör sånt som du vill göra och som du mår bra av, vad det sen är spelar mindre roll. :) Livet är också tillräckligt långt för att man ska hinna ändra sig och göra många olika saker. 
Jag tror inte alls att du är en "problemskapande unge" - jag tror bara att du inte riktigt har hittat din plats ännu. Men det kommer du att göra, så hang in there!

Lycka till med allt, hoppas du börjar må bättre snart, och skriv in igen om du vill!
Kram, Kix