Foderhund?

Hej!

Hundägande ungdomsinformatören Liselott här :) Jag ska försöka reda ut möjligheterna för dig, men tänkte börja i änden hund-för-livet. Alltså hundens livstid. För ja, det är klart att det är bäst och snällast mot hunden att den får leva hela sitt liv tillsammans med en människa eller familj som älskar den, tar hand om den, ger den trygghet osv. Hundar som haft fler ägare tenderar nog att bli otrygga och eventuellt olyckliga, vilket kan visa sig genom olika problem som aggressivitet, nervositet eller ovanor som att plötsligt glömma att man är rumsren.

Så längt är allmänna fakta, nu mina personliga åsikter: Vissa hundar klarar det här bättre, andra sämre, men minns hur lojala hundar kan vara. Bara för att de inte beter sig illa som synligt tecken, så kanske de sörjer otroligt starkt den tvåbening som de tytt sig till. De är ju inte som katter direkt, utan har ett enormt rikt känsloliv - vilket man nog ska ta hänsyn till. För vissa raser eller individer skulle det vara katastrof att skiljas från sin tvåbening. Exempelvis min mellanschnauzer där hemma, som till rasen är "enmanshundar"; för henne är jag världens mittpunkt. Oskojat och oskrutet så skulle det krossa henne om hon inte fick vara med mig, trots att det även ingår en man och två barn i vår familj.

Jag tog även själv en 7-månaders hund från hundgården när jag var 20 år och inte en dag ångrade jag det under de 12 år hon levde, men det var verkligen inte lätt. I sådana fall köper man liksom grisen i säcken. Hon hade blivit slagen av förra ägaren och var under hela livet misstänksam mot män, till och med aggressiv om hon fick för sig att de hotade mig (tex när en pojkvän kittlade mig). Hon tydde sig också mycket hårt till mig, men hela tiden med en viss osäkerhet, som om hon var rädd att jag också skulle försvinna. Klart jag älskade henne ändå och gjorde vad jag kunde för henne (tex ordnade dagvakt åt henne när hon ylade medan jag var i skolan, betalade i flera år medicin när hon hade en kronisk sjukdom osv). Fast jag var ung när jag tog henne, så är jag inte typen som tex reser mycket, så för mig var det inget problem att "binda" mig vid en hund vid den åldern. Tvärtom var hon en stor tröst och någon som alltid fanns där för mig, älskade mig oavsett om jag tex haft en skitdag i skolan.

Så att tillfälligt ha en hund är säkert möjligt, men inte något som de flesta hundkännare skulle rekommendera. Visst finns det ändå olika versioner av att ha hund en kortare tid än deras livstid. Och vissa hundraser lever ju faktiskt inte så länge, så krasst sagt kanske det skulle vara ett alternativ. Det vanligare är väl nog då att ta en halvvuxen eller vuxen hund, alltså bli andra ägaren. Det finns ju en del sådana hundar i landet, som behöver ett nytt hem tex pga att någon hos ägarna utvecklat allergi. Många av dem är ganska unga, men inte riktigt valpar längre. Det är, som sagt, som att köpa grisen i säcken, men det kan bli riktigt lyckat också! Det beror säkert mycket på individ och ras, anknytning från tidigare (tex kennelhundar och gatuhundar kanske aldrig riktigt knutit an till någon viss människa) och på det liv den får hos den nya ägaren. Tar man en vuxen hund som en pålitlig kennelägare försöker hitta ett nytt hem åt tex pga allergi, så kan man oftast lita på att kennelägaren gör allt för att hunden ska få ett bra hem redan första gången, så då kanske inte hunden har några tidigare trauman åtminstone. Andra alternativ numera är också att ha delad vårdnad om en hund, även om det nog oftast sker för att ett par som skaffat hund tillsammans sedan separerat och turas om att ha hunden efteråt.

Och jo, det finns nog foderhundar också, men det funkar inte som med hästar. Har du en hund på foder så har du nog den hela dens liv. Foder betyder vanligtivs bara att du betalar kanske halva priset för valpen, men kennelägaren behåller rätten att para hunden typ 1-3 gånger eller få 1-3 valpkullar av den. Kennelägaren kanske istället står för utställningskostnader och liknande. Det kan också medföra vissa krav, tex att du bara ska ge hunden en viss typ av foder eller hålla pälsen i utställningsskick. Får hunden valpar så kanske den bor hos kennelägaren under födseln och tiden tills valparna är stora nog att flytta till egna hem. Det finns undantag, men överlag.

Så visst finns det alternativ, men jag vill ändå påminna om hur det - för de flesta - är att ha hund. Det kanske är besvärligt ibland (tex när valpen käkat upp ens skor eller när man skulle vilja fara på resa) och faktum kvarstår att den högst sannolikt dör före dig, men 99 dagar eller stunder av 100 är det underbart att ha hund. All den kärlek, all den endorfin man får av kroppskontakten, alla skratt man skrattar tillsammans med den, all den motion man får, allt sällskap den ger... Det väger upp allt besvär och all sorg tusenfalt. Kolla bara vissa hundägares instagram-konton: jag tror att min hund syns på bild oftare än någon människa i mitt liv <3 (@liseltot)

Kram, Shadys tvåbening Liselott