kan inte prata :(

18.03.2010
jag känner ingen i min nya klass från förr å det har gått mer än ett halvt år och jag kan ennu inte prata med dom som jag vill prata med, å bli vän med. Har int kommit så värst nära någon då jag inte pratar med dom. Jag har jättesvårt med att andas då jag skall försöka prata och jag börjar svettas och skaka. Jag har fått hjälp från skolkurator men det har inte hjälpt mycket. Har ingen att vara med på rasterna fast jag försöker vara med andra endå men jag är endå ensam :( vad skall jag göra?! ps. jag är en tonåring

____________________________
Fortsättning:

hej, det var jag som förr skrev med rubriken: ''kan inte prata'' . Och jag har försökt gå med de adra och prata med dom men ja kan inte prata!!! det går inte... ja får totalt stopp alltid.
25.11.2011

Hej!

Förlåt att du fått vänta, jag har inte glömt dig, det har bara kommit så otroligt mycket frågor att jag knappt hinner med.

Jag förstår ditt problem. För det första så är det oftast lite tufft att börja i en ny klass där alla redan känner varandra, har sina kompisar och olika gäng och kanske gått på samma klass sedan dagis. Man ska liksom tränga sig in i färdiga system och skapa en plats åt sig som inte fanns sedan tidigare. Och det man gör de första veckorna så färgar av sig på hur de andra kommer att klassa dig, hur de bestämmer sig för att se på dig. Är du en tyst mus som smyger längs med väggen de där första dagarna, så beslutar sig dina klasskompisar för att du just är den där tysta musen i klassen. Det handlar om gruppdynamik, hur alla i en grupp har olika roller och vänskapsförhållanden till varandra.

MEN, sådant går att ändra på, du kan byta roll i gänget. Ofta tror man att för att "ta plats" i klassen eller skolan så måste man bli väldigt annorlunda, tex bli skolans värsting eller klassens clown. Men vet du vad, det räcker ganska långt om du kommer till skolan efter påsklovet eller helgen som en annan kille än den som for hem före helgen. Små förändringar kan ändra på stora saker. Le. Öppna munnen och prata. Sluta inte le och prata bara för att dina klasskompisar tittar undrande och konstigt på dig. Envisas med att gå fram till dem och prata på rasten, ta din matbricka och sätt dig vid deras bord på lunchen. Låtsas som om det skulle vara något du gjort hela tiden. De kommer att vara lite avvisande mot dig i början, för det tar en stund för folk att fatta att nu ändras gruppdynamiken. De måste ta lite tid på sig att ändra på sig, inte bara ha de invanda förhållandena sinsemellan. De kanske inte säger något, men du kan läsa på deras sätt och kroppsspråk att de tycker det är lite obehagligt att ändra inställning till dig. För de hade ju redan satt dig i ett visst fack, satt en lapp på din panna där de kan läsa att du är sådan och sådan.

Tjejer och killar beter sig lite olika och du skriver ju faktiskt inte om du själv är kille eller tjej. Tjejer är elakare utan att vara det helt öppet, mycket mera kroppspråk som betyder att de avvisar dig (till hälften bortvända axlar, knäna eller tårna bortvända från dig, tittar åt sidan eller ner i marken osv). Killar är mera rakt på sak i ord, kan säga saker rätt så brutalt. Men ta inte vad de säger så bokstavligt, killar brukar faktiskt säga saker på ett råare sätt än vad de faktiskt menar.

Jag vet att du tycker att det är jättejobbigt att gå fram till dem så här och du skriver ju att du försöker vara med andra fastän det inte går så bra. Det är egentligen det jag ber dig göra i alla fall. Men nästa gång går du fram till dem med rak rygg, huvudet högt, du ska le och vara positiv och framförallt inte acceptera ett nej. Envisas. För om du gång på gång går bort igen när du försökt få hänga med dem och de visar att du inte är välkommen, så kommer ni aldrig ur den onda cirkeln. Om du ger upp varje gång så kommer du ingenstans, du måste prata och skratta, du får inte bara stå där i närheten av dem som en skugga som är lätt att nonchalera.

Och att hitta styrkan att inte ge upp är svårt, jag vet, men det har att göra med självförtroende också. För varje gång de avspisar dig så sjunker ditt självförtroende och snart tror du själv att det är något fel på dig, att du ÄR den där tysta musen som ingen vill hänga med. Gå inte på det! Hitta saker hos dig själv som du tycker om, framhäv för dig själv det du är bra på och håll det i minnet när du pratar med dem. Du ÄR bra. Du ska inte säga åt dem vad eller hur du är bra, bara minnas det själv. Tror du att du är bra, så får du en sådan utstrålning att de också börjar tro det. Och tvärtemot, tror du att du är värd skit så tror de på det också!

Ta initiativ. Gå direkt fram och fråga på lektionen ifall du kan göra grupparbetet, gympauppgiften el dyl med en annan person, vänta inte tills alla redan har valt par. Pressa dig igenom munhäftan, kallsvetten och skakningarna. Det blir lättare nästa gång. Sätt inte så stor tankekraft och oro på det före, för då blir det bara värre och det är därför som du kallsvettas, inte kan andas osv. Bara gör det innan du hinner tänka. Och sikta in dig på sådana i klassen som inte direkt har någon bästis eller alltid samma stenhårt ihopbundna gäng. Har du verkligen sett dig runt på alla i parallellklasserna, kanske det finns andra tysta musar som du kunde ha hur kul som helst med. Andra som inte heller riktigt har någon att hänga med på rasterna?

Och funderar du på vad du ska prata med dem om så har jag några tips: fladdra med öronen och hör vad de talar om, vad brukar de syssla med, vad brukar de spela för spel, se på för serier på TV, sporta med osv. Prata sedan om det, men låt dem berätta. Folk tycker om att dels prata om sig själva och dels prata om saker som de tycker att är intressanta. riktigt bra är om du kan be om hjälp eller råd om något smått, tex hur man ska komma förbi en viss grej i ett spel, var de har köpt sin jacka, vad man ska köpa för mopomärke... Låt dem känna sig uppmärksammade, duktiga och allvetande. Och ta dem hellre en och en än i gäng och grupper, folk har lättare att börja prata med en när det inte står fem andra människor intill.

Jag hoppas att du fått hjälp av det här svaret och att du snart glömt bort hur det var att stå utanför (men kom gärna ihåg den andra killen/tjejen som står strax utanför gänget och vill med).
Hälsar webbredaktören Liselott

___________________________________
Fortsättning:

Hej!

Hmm, vi gav nog de flesta direkta "första-hjälpen-råd" vi hade... Då blir vårt råd att du ska gå och prata med en psykolog. Be dina föräldrar att skaffa dig tid till en sådan som du kan prata i lugn och ro med, som har tid för dig (skolkuratorer odyl brukar vara lite stressade) och som har alla bra metoder för hur man ska slippa ur blockeringar och våga börja prata. Det är välinvesterade pengar - hur du mår borde få kosta vad som helst, eller hur? Du kan be skolkuratorn att rekommendera någon bra, eller så kontaktar du någon av Tonårspoliklinikerna här i Österbotten (Folkhälsan, du hittar dem via www.folkhalsan.fi). Där har de bra psykologer som kan hjälpa dig på svenska med det här.

Jag vet att det kan kännas jättejobbigt, nervöst och genant att gå till en psykolog, som om det skulle vara något jättestort fel på dig. Det är det inte, du behöver bara hjälp att "låsa upp" dig, så löser sig många problem av det. Tro mig, det kan vara det bästa du kan göra för dig själv just nu! Psykologer har dels jättemycket kunskap om sådant här och jobbar med det varje dag - se det som att gå till en massör om du har ont i ryggen!

Lycka till igen!
Hälsar webbredaktören Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Min ”kompis” sa att jag var irriterande hur kan jag dissa eller roasta hen?
Läs mera

Hej!

Min vän kan betee sig otroligt oförutsägbart ibland, t.ex. på vissa kvällar i samtal då jag och mina andra vänner chattar kan han börja argumentera om saker som känns väldigt irrelevanta, saker ...
Läs mera

Hej, min familj har tänkt på att flytta bort till en annan stad och jag är rädd att jag int kommer att hitta nya kompisar i nya skolan. Jag är också rädd att jag kommer att tappa kontakt med mina vänn...
Läs mera

Hej! Jag är orolig för min tidigare bästa vän som jag numera har lite kontakt med. Vi började båda närvårdarstudier men hon hoppa av. Nu i vår blir jag färdig med studierna o funderar på jobb eller fo...
Läs mera