Rädd för att förlora någon

Hejsan, kära du, vi sätter din fråga vidare till en av våra experter. Återkommer med svar.

Hälsar ungdomsinformatören Sanna

Jag påminner.

Hej igen! Inget svar från experten ännu, men jag kan ju bara inte låta dig vänta på svar över hela påskhelgen! Så jag försöker mig på lite råd, tröst och förklaringar och hoppas att det kan hjälpa lite i alla fall.

Se, det här med att någon gång i tonåren plötsligt bli rädd för döden, rädd för att förlora nära och kära, rädd för sjukdomar osv, det är helt naturligt. Alla tonåringar känner i något skede mer eller mindre av det, för det här är en vanlig "bieffekt" av att börja bli självständig och så småningom flytta hemifrån. Under ungdomen, så liksom pressar Moder Natur (eller generna eller vem/vad man nu ska säga att programmerat oss) alla tonåringar att vilja bryta sig fria från den gamla familjen och så småningom söka sig ut i världen för att bilda egen familj. Det gör hon genom utvecklingsskeden/känslor som exempelvis att unga ofta börjar tycka att föräldrarna är tråkiga eller gammalmodiga - och någon/något annat utanför hemmet är jättehäftigt eller mindblowing eller intressant. Ett annat knep Moder Natur tar till är att ungdomen jättelätt blir irriterad på att anses som liten ännu, för omogen eller ung för att göra si eller så, vilket tex kan leda till att testa gränser genom att göra förbjudna saker som att supa.

Samtidigt, så kan ju inte gummibandet de unga har till föräldrarna blir för långt och för snabbt utdraget heller, eftersom unga kanske inte alla gånger har det mest utvecklade förståndet, erfarenheten, mognaden osv. Så då "skrämmer" hon dem lite. Får dem att inse alltings förgänglighet - och framförallt den trygga gamla familjens. De som man tidigare alltid tagit för givet kan försvinna, så bäst att hålla sig lite närmare dem i alla fall. Beroende på vilken tidsålder vi lever i, så ser skräckscenariona olika ut: idag kanske det är framförallt bilolyckor, terroristattacker och cancer som skrämmer oss mest.

Nå, bara för att "alla andra" också känner så här i något skede, så betyder det inte att det är lätt att leva med de känslorna av oro och rädsla. På grund av andra saker, tex annan osäkerhet i livet eller saker man varit med om, så kan de här känslorna växa sig jättestarka och överskugga annat i livet. Lite som en fobi. Det här kan speciellt lätt hända om man håller alla tankar och rädslor inom sig, utan att dela dem med andra. Om man isolerar sig nu, så har de negativa känslorna och tankarna en tendens att växa sig snabbt mycket större och starkare.

Så den enda lösningen är att prata om det här. Både prata med föräldrar och syskon och vänner osv, men helst också med någon professionell inom det psykologiska. Det kan vara skolkuratorn eller en samtalsterapeut, men även en ungdomsledare, socialhandledare, hälsovårdare osv. Det finns massor av folk som kan hjälpa dig att hantera de här tankarna, folk som har erfarenheterna, kunskaperna, utbildningen, metoderna och redskapen som hjälper dig att sluta oroa dig. Det som dock inte hjälper är att du och andra bejakar dem eller tar hänsyn till dem alltför mycket. Det hjälper tex inte att din mamma ringer dig var 10:e minut för att övertyga dig om att inget ont hänt henne, det gör bara din oro värre. Det du däremot kan få hjälp med är att lugna dig själv och kunna känna tillförsikt i att de nog klarar sig - och att du klarar dig oavsett vad som skulle kunna hända. Det här är en del av självkänslan också, att kunna känna trygghet och tilltro.

Så prata med någon, visst! Det är inte meningen att det ska kännas fullt så här hemskt! Det finns hjälp att få <3

Hälsar Liselott