Vill egentligen bara få bekräftat av en kunnande att detta kommer vara rätt beslut att ta, för just nu känner vi oss hemska pga detta.. Det är nämligen såhär att vår hund ska avlivas. Hunden är 7 år och har alltid varit mer eller mindre stressad och orolig. Han drar o sliter ofta i kopplet när man är ute o går så det är ingen som tycker det är så värst roligt att gå ut med honom eftersom man nästan får vara rädd för att armen ska gå ur led. Han försöker även jaga människor man möter ute på promenaden, i synnerhet cyklister o han skäller även åt dom. Han morrar ibland åt främlingar o familjemedlemmar o har gjort utfall mot folk han känner, ibland oprovocerat men oftast om man rör vid honom o då har han flugit mot en, skällt till, nafsat och/eller bitit vid några få tillfällen. Han brukar slicka på sina tassar mer än vad som är normalt, han gräver ibland inomhus i golvet. Hemma är han alltid lite på sin vakt o om han hör nåt ljud utifrån skäller han genast. När man kommer hem kan han även kissa ner sig o då skäms han ofta så det kan läcka lite till så att säga. Han tappar även en hel del päls, vilket är vanligt för rasen men funderar om de kan ha nåt med stressen att göra också kanske.. detta var de största vardagliga problemen, o missförstå nu inte, vi har försökt göra saker för att hunden ska må bättre o försökt med träning o allt möjligt men inget hjälper dessvärre så de har vi gett upp med.. bortsett från allt detta är han en fantastisk hund med bra sidor, lekfull och visar oftast kärlek gentemot oss i familjen etc, så att ta valet att ta bort honom är inte enkelt.. men så som vi ser det mår han nog inte så bra mentalt, så vi känner att efter alla dessa år är det kanske är bäst för honom att få somna in. Denna ras kräver även mycket uppmärksamhet och motion, vilken vi även känner att vi inte riktigt varken har tid eller ork att ge längre.. det känns som att vi inte kommer kunna ge honom värdiga sista år i livet och eftersom han troligen inte mår så bra med tanke på hans olika beteenden känns det själviskt att ha honom kvar i livet bara för att man själv helst vill det. Men nu vill jag gärna höra nån annans tanke kring detta och förhoppningsvis få bekräftat att det vi skall göra är rätt beslut, för det är inget lätt beslut, han är självklart en kär familjemedlem trots alla dessa problem..:(
PS. Han kommer troligen redan ha somnat in när ni skall svara på detta så ni behöver inte komma med tips på hur man skulle kunna få bort dessa problem etc utan vill verkligen bara höra om ni också tror detta var det bästa för vår kära fyrfotade vän Matte
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej Matte!
Nu ska jag svara dig som EN hundägare - för det här hör nog också till de frågeställningar där varje enskild hundägare skulle ha en egen åsikt i frågan. Det är väl tyvärr så med moral och etik i vissa situationer, att det kanske ändå inte finns ETT rätt eller fel, i alla fall inte så svartvitt som man skulle önska. Och när det gäller en sådan här sak så önskar man ju nog gärna att svaret skulle vara svartvitt, eftersom det ena alternativet är så slutgiltigt. Har han en gång somnat in så kan man inte ångra sig.
Så därför är det kanske egalt att fråga sig om det var rätt beslut, eftersom beslutet redan är taget. Däremot kanske man kan ha lite medkänsla med sig själv och ge sig själv lite "slack": alla gånger gör man inte fantastiska beslut, alla gånger är det inte så lätt att veta vad man borde göra, och det är okej fastän det inte alltid blir perfekt. Man har gjort sitt bästa redan när man tänkte igenom allt, vägde för- och nackdelar osv, och så har man har tagit ett beslut. Gör vi alltid perfekta, svartvita beslut här i livet? Nä! Så fastän man inte är 100% nöjd och bekväm med beslutet man tog, så behöver man kanske bara förlåta sig själv för det, säga åt sig själv att man bara är en människa och det går inte alltid som på Strömsö.
Med det här vill jag på inget vis låta förstå att jag inte håller med om att det var rätt beslut. Min åsikt har EGENTLIGEN ingen betydelse här. Men det här råkade, som sagt, vara en sådan sorts situation att det ena valet skulle vara oåterkalleligt. Det är nog andra val i livet också, som tex att man låter bli att söka en studieplats och så går ansökningstiden ut och så är det för sent att ändra sig. Det jag ville ha sagt med det här var alltså att inte heller då ska man sparka sig själv i skallen som straff, eller ifrågasätta sig själv, eller fundera hur länge som helst ifall man är en dålig människa som tog just det här beslutet. Klart att det finns situationer då man själv - eller andra - har mera rätt att vara arg på en för det val man gjorde, klart man får ångra sig, klart man får tycka att det var ett misstag. Utan de känslorna skulle vi människor aldrig lära oss ett piss, aldrig utvecklas. Men fastän vi lär oss av erfarenheten, av "misstaget", så betyder det alltså inte att vi måste straffa oss själva i all oändlighet för det vi gjorde fel. Vi kan bara konstatera att det var komplicerat och knepigt och mycket spelade in - och vi valde nu att göra så här den här gången. Punkt. Livet går vidare.
Det kan kanske kännas svårare att sörja hunden nu när det var ni själva som tog beslutet, dessutom av orsaker som redan gett er "dålig smak i munnen" så att säga. Men klart att du får sörja och vara ledsen för det, han var ju ändå en personlighet och en familjemedlem som ni förlorat. Att ni inte skulle få sörja honom är som att säga åt någon som skiljer sig att de inte får sakna den de skiljer sig från, inte sörja allt det goda man haft tillsammans eller skulle ha kunnat få. Inte är skilsmässor svartvita heller, men ändå får man vara ledsen. Så var ledsen du om det känns så. Vi gör vårt bästa och ibland blir inte allt som på TV ändå. That´s life <3
Stoooor kraaaaam, Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar