Vuxen adhd utredning del 2

22.11.2022
Hej igen Kix, Jag tror inte att jag egentligen har någon diagnos. Det är säkert en bra sak egentligen. Jag har bara tänkt att jag MÅSTE ha svar på ALLT, för det är "nåt fel på mig".

Jag har sen barndomen alltid försvunnit in i min egen lilla värld då jag gör saker jag gillar. Om jag måste göra något svårt, eller något jag absolut inte vill göra så får jag Ännu idag otroligt starka känsloreaktioner, kan till och med lägga mig på golvet som ett litet trotsigt barn.

Jag är superkänslig och har alltid spenderat mycket tid i mitt safe space där hemma. Ofta på telefonen. Jag blir stressad över saker som kräver mycket av mig, vissa dagar är det redan för mycket att behöva gå o handla :(

Jag är nog också känsligt för en del sinnesintryck, typ starkt lysande taklampor, slemmig mat, äckliga ljud (byggarbete, gnissel) etc. Fast jag är inte så extremt känslig som vissa kan vara, jag gör bara en konstig min eller tar på hörlurarna. Jag tror att jag alltid har varit känslig, jag har bra syn och luktsinne så det är klart att jag stör mig på fula saker i mitt synfält och äckliga lukter och sånt också.

Jag kan bli superstressad om jag inte vet om jag ska göra det ena eller det andra, så då gör jag istället ingenting...
Vissa saker måste jag ställa in mig på i förväg. Det kan ta länge att göra det!
Jag måste planera otroligt mycket och länge för att kunna göra allt som ska göras.

Jag tycker om begreppen stimming, unmasking och specialintresse. Jag kan lite relatera till dem. Finns det motsvarande ord för dom som inte har autism? På svenska?

Nuförtiden känner jag mig mer bekväm med att uttrycka mina känslor, som jag ändå inte kan gömma. Jag vågar vara överlycklig och göra lite udda rörelser och miner bland folk.

Min diagnos är kanske ÖVERTÄNKANDE, traumatiserad i barndomen. Mitt problem är mitt konstanta analyserande av mig själv där jag typ patologiserar allt jag gör. Hur fan ska jag sluta med det?

Övertänkandet har väl säkert hjälpt mig att återhämta mig och överleva på olika sätt, men nu är det verkligen ett fanskap att leva med.

Liksom min personlighet kanske bara råkar vara lite stor, men jag har måsta göra mig liten, så därför känns det farligt om jag gör fel, det känns farligt att göra svåra saker för "jag är inte redo". Redan som bebis så gjorde jag aldrig saker före jag var helt redo, mamma sa att jag inte stod upp utan stöd förens jag var helt redo. Så det är ju bara min personlighet, och den är inte fel.

Vissa skulle väl säga att jag bara är Högkänslig (HSP), men är inte det populärvetenskap? En på instagram sa att det egentligen är ett annat ord för att ha psykisk ohälsa eller vara autistisk. Jag vet att det finns forskning o böcker om HSP men dunno vad den säger. Det verkar åtminstone vara en ultraflummig term. Jag kan tänka mig att ex nästan alla med autism och alla som har ptsd är det eller va? Onödig term i så fall.

Jag behöver ingen diagnos. Jag behöver ingen diagnos. OKOKOK. JAG HAR INGEN DIAGNOS. Jag är bara lite neurokonstig.

Tack för att du läser :D Fruktfisen
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

02.12.2022

Hej!!

Tack för dina uppdateringar, ursäkta att det tog mig så lång tid att svara, jag var först på sjukledigt en vecka så då halkade ju allt lite efter, men sen så har jag också velat svara på dina texter när jag faktiskt har bra med tid att sitta ner med det ordentligt, och inte bara hafsa ihop nåt snabbt :)

Jag svarar här på båda dina texter i ett svar, hoppas det är okej, tänker att det andra är ju mera som en uppdatering till den första.

Först vill jag säga att jag tycker det är jättebra att du faktiskt gick till en psykolog för att få börja en utredning och få höra utomstående ord om det som du upplever. Jag undrar om ni bara pratade, eller om ni också gjorde olika ”screeningar” alltså fyllde i papper tillsammans om dina upplevda symptom? Man brukar exempelvis göra en screening som heter ASRS (Adult ADHD Self-Report Scale), och en som heter Diva 2.0. (Diagnostisk intervju för ADHD hos vuxna). Om du loggar in i din Kanta, kansalainen.kanta.fi, så borde du kunna läsa vad psykologen har testat för nåt, och vad hen har skrivit. Ifall dessa inte har blivit gjorda och du ändå känner att du vill göra dem så ta upp det med psykiatrikern när ni träffas. Du nämner också autism i dina skriverier, det kan du också nämna för psykiatrikern, bara så att det är nämnt liksom. Du kan också berätta för hen vad det är som gör att du ändå inte tror att du har det.

Det är mycket möjligt att du inte har någon diagnos, och som du säger så vore ju detta absolut det bästa, även om det också kan kännas ”skönt” att få den förklaring som en diagnos kan innebära :) Men jag kan också riktigt bra förstå utgående från det du skriver att du har gått/går i dessa tankar, om det ”finns nåt extra” där bakom eller om det du upplever bara har med personlighet att göra. För du relaterar ju helt klart starkt med material som är riktat till lite mera neurospicy people. Så jag tycker det är bra att du kollar upp det!

Ifall det är så att de efter denna utredning kommer fram till att det inte finns orsak till vidareutredning så har du som jag ser det i huvudsak två alternativ:

1.       Du accepterar det, och lär känna dig själv såsom du är – en quirky men rätt känslig person, om jag uppfattar det rätt :)

2.       Du väljer att få någon annans synpunkt på saken, IFALL du känner att du inte riktigt blev sedd under utredningen. Det är inte alltid som de ”får det rätt på första gången” när det gäller psykiatri och dessa diagnoser – och speciellt inte när det gäller kvinnor, tyvärr.

Jag skulle kanske rekommendera en kombination av de här två? Att du, ifall de inte anser det finnas skäl för vidare undersökning, först satsar en lite längre period i att fortsätta lära känna dig själv, kanske också går i någon typ av terapi för de saker som du nämner som traumatiska, bara för att få diskutera dem och processat dem ordentligt – ifall du vill, förstås. Och SEN, efter en tid av detta, så kan du igen fundera – känns det ännu som att det kan vara nåt annat här bakom? Är det dags att igen söka sig till en utredning?

Jag skulle också rekommendera att du innan du besöker psykiatrikern skriver ner en lista på alla de saker du upplever, och på vilket vis de påverkar ditt liv. Det är så lätt hänt annars att man glömmer säga nåt, eller trasslar in sig i sina tankar.

Ifall du vore intresserad av någon typ av terapi för att lära känna dig själv bättre och ha en plats för dina tankar, så prova nämn det också till psykiatrikern. Du kan alltid hänvisa till att du har trauman. Du är en så självreflekterande person så jag tror att du skulle ”funka” jättebra i terapi ifall du kunde få rdet – och med det menar jag att du antagligen skulle vara en sån som fick mycket ut av det, utvecklades, och stärktes. Men du måste såklart inte :) Just speaking out of my own experience here, haha, för jag känner igen mitt yngre jag i mycket av det som du skriver.

Du skriver att du tycker om begreppen stimming, unmasking och specialintresse. Det finns inte egentligen hemskt mycket andra ord för det. ”Avmaskera” och ”att stimma” har jag hört nämnas på svenska men dessa begrepp är relativt nya så de har inte etablerats med helt egna svenska ord vad jag vet.
Jag ser inget problem i att du fortsätter att se på videor med information om olika diagnoser och hur de funkar – ifall det ger dig lärdomar som du har nytta av, oavsett om du har nån diagnos eller inte. Om det funkar och om termerna kan förklara saker för dig som du har nytta av så varför sluta, liksom. Så länge som det inte ger dig mera oro kring ”om du har nåt eller inte”, utan du kan förhålla dig mera nyfiket till det, som att du lär känna dig själv bättre.

Det är bra att vara en nyfiken person, även om övertänkande kan bli riktigt jobbigt ibland :) Även därför så skulle det vara bra att prata med någon utomstående om dina tankar, bara för att få bolla dem med någon regelbundet istället för att de bara ”snurrar runt runt runt” abstrakt i ens huvud.

Att göra kreativa saker är också bra för övertänkande hjärnor – att skapa nåt. Att måla, skriva, rita, dansa, spela nåt instrument, sminka sig, och så vidare... En annan sak som är bra är mindfullnessövningar, som meditation eller yoga.

Jag tycker du ska öva på ett omfamna och uttrycka hela din personlighet, stor personlighet eller ej så har du rätt att ta plats och vara dig själv precis som du är <3 Det är en STYRKA.

Jo, jag kan personligen hålla med om att HSP stundvis är lite av en flummig term, den är ganska omdiskuterad och åsikterna går olika. Det är ju ingen diagnos, men man kan använda termen för att beskriva personlighetsdrag som vissa har mera av än andra. Med HSP så skulle jag säga att man ska se på det ur sitt eget perspektiv – ifall man känner igen sig och det hjälper en själv att förstå sig själv bättre, uttrycka sig bättre, och förklara hur man är till andra, så är det en bra sak att det finns en term för det som man kan använda sig av. Men man ska också komma ihåg att det inte är någon diagnos, och det är det som jag ibland blir lite ”irriterad” på, när folk behandlar ordet som att det var en diagnos eller en funktionsnedsättning när det är en beskrivande term för ett relativt vanligt och normalt personlighetsdrag.

 Okej nu håller det här på att bli jättelångt så jag ska kanske sluta xD

Hoppas du får en fin helg :D

Kram, Kix

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Jag är väldigt intresserad av diabetes och skulle kunna tänka mig att jobba med det i framtiden. Vad finns det för yrken inom det och vad ska man utbilda sig till? Finns det andra yrken än diabet...
Läs mera

Jag har jättemycket dödsångest och vet inte vad jag ska göra. Jag är inte så rädd för att dö men jag är rädd för vad som händer efter. Om man bara slutar existera, vad är det då för vits med någonting...
Läs mera

Hej, jag är från jakobstadstrakterna och jag och mina vänner skulle vilja åka till ett övergivet hus eller ett hemsökt hus, vet ni om det finns några här i trakterna?
Läs mera

Ja tror ja kanske har ångest. Ja kan aldrig slappna av för de känns som att ja inte "får" göra de. Hela tiden tänker ja lite att ja gör någo fel fast ja inte ens gö de och ja är nervös hela tiden
Läs mera