Psykiskt sjuk moster

Hej Hon!

Äsch, det är ledsamt då släktingar är så sjuka att de har svårt att ta hand om sig själva. Alla kan vi ju någon gång bli så sjuka (oavsett orsak) att vi inte klarar oss på egen hand, oavsett ålder, och tack och lov är vårt samhälle ändå uttänkt så, så att man då ska få hjälp på olika vis. Det må klagas hur mycket som helst på bristande vård, inbesparingar, kostnader osv, men grundtanken i Finland är ändå att ingen ska lämnas ensam utan hjälp när de behöver det. Och ofta funkar det riktigt bra, beroende på kommun, även om det kan vara byrokratiskt och långsamt. Så det ska finnas olika former av hjälp åt din moster även i er hemkommun - och det är faktiskt kommunens ansvar och plikt att fixa hjälp åt henne. Enligt lag är det kommunerna som ansvarar för personer som din moster, inte hennes anhöriga.

På den här sidan kan du läsa om olika typer av hjälp och olika typer av boende som psykiskt sjuka personer kan få, https://www.mielenterveystalo.fi/sv/aikuiset/itsehoito-ja-oppaat/oppaat/psykoosi/Pages/asuminen.aspx. Psykporten är överlag ett bra ställe att få info från om sådana här saker, man kan exempelvis leta efter olika boenden per kommun. Men sedan är det nog hennes hemkommun som kan berätta vilka möjligheter de har att erbjuda henne. En kommun kan exempelvis ha egna serviceboenden eller stödboende-system, men de kan också ha fullt i dem eller ha möjlighet att köpa platser i privata boenden osv, så det är bara de som kan veta hur läget ser ut. Sedan hänger det också mycket på vilken typ av diagnos din moster har och hur mycket kontakt hon haft med psykvården och kommunala vården sedan tidigare. Har hon exempelvis varit in flera gånger på psykiatriskt sjukhus eller poliklinik kanske det visar på ett större behov av stöd eller skilt boende. Det kanske också behövs utlåtande från läkare eller psykiater samt socialen för att man ska kunna köra igång processen med att skaffa mera stöd åt henne.

Så bäst vore såklart att din moster själv börjar reda ut det här och själv visar intresse för att få stöd. För det krävs såklart då att hon själv inser och erkänner att hon inte klarar sig så bra ensam som hon borde och att självvården brister. Det kan vara mycket känslor inblandat i det, tex stolthet eller förnekelse eller envishet eller skam, så det kan bli kinkiga saker att börja arrangera. Vad man då tar för roll som anhörig är mycket viktigt. En risk är exempelvis att man så gärna vill hjälpa och ställa upp att man mer eller mindre medvetet övertar ansvaret för livet av den psykiskt sjuka. Det kan såklkart kännas skönt och lätt för patienten att någon annan sköter om en och tar hand om allt praktiskt, tex tar ansvaret för allt från blanketter till räkningar, men det är inte alltid så bra för patienten själv. Hen behöver nämligen ändå känna att hen har ansvaret för sitt liv kvar, hen behöver ha kontrollen och ta konsekvenserna och helt enkelt vara vuxen. Om hen känner sig berövad kontrollen över sitt liv, så kan hen exempelvis bli förbannad och trotsig och känna sig omyndigförklarad eller dumförklarad. Hen kan också få en tendens lägga allt mer ansvar i tex närståendes händer, eftersom det helt enkelt känns lättare så (alla skulle vi nog ibland villa slippa ansvara för våra egna liv), men samtidigt kanske hen känner sig skyldig, skuldbelagd eller att hen borde känna sig tacksam eller andra komplicerade känslor.

Det är lite lillfingret och hela handen och "det är inte snällt att vara för snäll" över det här, vilket kan vara väldigt knepigt för oss i allmänhet så plikttrogna och familjelojala österbottningar. Speciellt när vi bryr oss om och till och med älskar personen ifråga. Vi kan ju också känna oss som dåliga släktingar och medmänniskor om vi inte gör allt vi kan för att hjälpa våra behövande släktingar och därför kanske både göra för mycket och känna oss dåliga när vi inte gör tillräckligt (både enligt "grannarnas skvallermening" och egen uppfostran). Men samtidigt är alltså vårt samhälle uttänkt så att det är just kommunen, socialen, vårddistriktet, psykvården osv som ska ta det ansvar som behöver tas i sådana här situationer. Klart att det kan vara lättare för dem också att en anhörig sköter tex ekonomi eller kollar att patienten faktiskt tar sin medicin, men det ska inte vara något de förväntar sig av släkten eller grannarna eller vännerna. De är inte patientens anhörigvårdare, de får inte betalt för det.

Så mitt råd är att gå försiktigt fram, men samtidigt kommunicera mycket. Både med mostern själv och med alla inblandade myndigheter. Just eftersom det lätt kan väcka eller förstärka så många negativa känslor hos alla inblandade, och i synnerhet hos mostern själv, så är ärlighet och öppenhet kanske nog att föredra. Tex kanske mostern kan uppleva att man går bakom ryggen på henne om man gör något utan hennes vetskap, men samtidigt behöver alla inblandade myndighetspersoner så mycket info som möjligt tex om hennes vardag för att kunna göra vettiga beslut och arrangemang. Det är aldrig en lätt som anhörig i en sådan här situation och jag hoppas att allt går så smidigt och smärtfritt som möjligt. Minns att ta hand om dig själv hela tiden, så att du orkar. Och minns att det inte är ditt liv det gäller nu. <3

Kram, Liselott