Skillnad

Hejsan!

Tack för att du skrev in, det är en riktigt intressant och bra fråga som du ställer.

Precis som det framgår att du redan vet så är det vanligt med humörsvängningar när man går genom tonåren, och känslorna kan kännas väldigt stora. Det här har att göra med bland att hormoner, att hjärnan utvecklas, och att man lär sig en väldans massa nya färdigheter i den åldern och finner sig i nya situationer som kräver nya saker av en. Allt detta kan stundvis kännas överväldigande, och med all rätt! Så småningom så lugnar dock hormonerna ner sig en aning och man får förhoppningsvis kläm på de nya färdigheterna.

Men hur vet man då, ifall det är exempelvis ”onormalt mycket” ångest, eller ifall det är depression, etc..?

När det kommer till nedstämdhet/depression så brukar man prata om att när man har känt sig nere i över två veckor så är det dags att fara och prata med någon professionell. Alla har vi ju förstås svackor när livet känns lite tyngre än vanligt, men två veckor i sträck kan man ha som en tumregel att om det känns jobbigt längre än det så bör man kanske börja titta lite närmare på sin livssituation och vad det är som känns jobbigt.

Med depression så kan också några av följande symptom vara närvarande:

-       Man tappar intresse för sånt som tidigare var roligt. Inget känns riktigt roligt mera.

-       Känslor av meningslöshet och hopplöshet

-       Man sover ovanligt mycket men känner sig ändå trött, eller så får man inte sömn.

-       Fysiska åkommor såsom ont i ryggen, ont i magen, eller huvudvärk.

-       Man gråter mera än vanligt, eller har svårt att gråta alls (känner sig tom).

-       Framtiden känns mörk

-       Självmordstankar eller tankar på att skada sig kan förekomma

-       Svårt att koncentrera sig

-       Lätt för att bli irriterad och arg

-       Minskad lust till att träffa andra och vara social

När det gäller olika typer av ångest så kan det kännas som att man går runt och är liksom lite ”rädd” hela tiden, eller att man är rädd för att bli rädd. Det kan också kännas fysiskt, såsom att man är ”på spänn” ofta och inte kan slappna av, att hjärtat bultar obehagligt eller andningen blir ytlig, eller som att det ofta känns som att något hemskt kommer hända fast man inte kan sätta fingret på vad det är. Man kan känna sig stundom väldigt rastlös i kroppen eller må illa, för att sen bli väldigt trött, eller apatisk och ”trög”. Alla kan vi känna såhär ibland eftersom ångest är en grundkänsla hos oss människor – men om man ofta känner såhär, så att det stör ens vardag, så är det dags att söka professionell hjälp.

Sen finns det förstås massvis med andra diagnoser också, MEN:

Jag tycker själv att tumregeln för när man ska fara och prata med någon är när man själv lider av det, eller när andra börjar visa oro för en. Man behöver inte vänta tills det ska kunna ”diagnostiseras som en riktig depression”, eller nåt sånt. Lider du av några av dessa symptom – så gå och prata med någon. Det är bättre att söka hjälp i tid än att låta saker bli värre. Även OM det ”bara” är vanliga humörsvängningar som hör tonåren till så tycker jag absolut att man ska fara och prata med någon om det när det känns jobbigt, för det är aldrig fel att ta stöd av andra! Och tonåren kan definitivt vara en utmanande tid oavsett om det är nåt ”mera” också eller inte.

Hoppas det här gav lite klarhet i din fråga! Det går bra att ställa in en ny fråga ifall det var nåt du undrade som jag missade i mitt svar.

Kram, Kix