Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej!
Åh vännen, äschdå. Men bra att du skrev till oss :) För det första för att du då fick ur dig en del av det jobbiga - känslor blir ofta lite mer konkreta och lättfattliga om man får ner dem på papper eller berättat för någon. Man kan få en viss distans till dem, får dem liksom lite mera utanför sitt allra innersta, när man ska formulera dem för andra. Gäller även tankar och händelser. Nu när du ser dem här, så kanske det redan känns som att du har en smula mer kontroll över situationen?
Nu när du ser dem här kanske du till och med inser att de kunde vara en helt normal, alldaglig Decibel-fråga - alltså att vem som helst annan österbottnisk ungdom kunde ha skrivit samma fråga. För att det kunde ha hänt vemsomhelst här i Österbotten. Det HAR hänt en massa österbottningar! Folk kuggar på uppkörningen dagligen! Kanske till och med flera gånger om dagen hamnar de att underkänna någon vid besiktningskontoret. Vi kunde fråga vår sakkunniga samarbetspartner på Trafikskolan Rönn om statistiken för hur många som inte klarar första uppkörningen eller teoriprovet, men det är kanske inte just siffrorna du behöver höra nu. Men minns att det finns folk som aldrig ens vågat ta körkort! Du kan ändå vara stolt!
För det andra, så vänder du dig till oss för att få hjälp att hantera känslorna. Och det är smart! Ju mer man håller ett misslyckande, och de känslor av besvikelse, skam, sårad stolthet och ilska som det kan väcka, inom sig, desto värre brukar det bli. Tankar man håller för sig själv tenderar att växa och bli allt konstigare tills de kan infektera hela ens mående, humör och självkänsla. Eller så stampar man bara på stället utan att hitta lösningar, bli klokare eller undvika att göra om samma misstag. Men söker man hjälp för dem så har det många fördelar. Man kan slippa göra alla misstag själv, man kan lära sig knep och få mera kunskap om saken av andras kunskap eller erfarenheter och man kan slippa paralyseras av misslyckandet. Så beröm för din inställning! Snart kan du kanske vända det här till en utmaning, något du ska jobba för att lyckas med!
Vi människor är idag rätt dåliga på att klara av misslyckanden och besvikelser. Det känns som att världen var hårdare förr, mera "tough life" eller "skit för dig - get over it", men nu dämpas många av våra motgångar av snälla lärare eller curlande föräldrar, av tröstpris, andra chanser och undantag till reglerna... Så när vi möter motgångar, inte räcker till osv, så får vi det helt enkelt svårt. Det blir jättejobbigt och skämmigt. Och lockande lätt att falla ner i en grop av självömkan och tycka att världen är orättvis och det är alla andras fel. Eftersom folk i allmänhet inte längre behöver bli så ofta besvikna, så blir de naturliga, mänskliga misslyckandena också mera konstiga, som svagheter eller brister. Men alla misslyckas vi ju! Alla gör vi bort oss! Alla är vi mänskliga! Det hör till LIVET att misslyckas, hur mycket vi än idag försöker skydda oss från allt vad ett misslyckande innebär.
Kanske tog just det här misslyckandet extra hårt? Förstod vi rätt att din pappa är din bilskollärare? Då kan nog skammen att hans dotter kuggade göra det hela värre - OM du låter det göra det. Det är så lätt att fokusera på vad alla andra ska tycka och tänka, svårt att ta på sig skulden, svårt att inte föreställa sig det värsta, svårt att inte känna att man gör pappaläraren besviken och påverkar hans rykte. Men det går. Att egen förälder är lärare kan också faktiskt till och med vara en nackdel, för det är svårt att se sin förälder som en lärare utan att blanda in föräldra-barn-relationen - detsamma gäller föräldern. Men nu gäller det här dig och ditt KUNNANDE, inget annat! INGEN annan.
Och hej, det händer ju också att man blir förblindad av sin egen framgång. Att när det gått bra och man kunnat allt länge, så anstränger man sig kanske inte så som man borde, blir för självsäker eller till och med självgod - och så skiter det sig. Det har hänt oss alla i något skede, och nästa gång blir man mer ödmjuk, och kämpar på fastän man redan kanske är bra.
Som sagt, försök att se det här som en utmaning för dig själv. Folk utmanar sig själv ständigt genom att springa marathonlopp eller bestiga berg, fast det är utmaningar de valt själva. Sådana som de dessutom hoppas på beundran för och som det inte är hela världen om de inte klarar. Men det kanske är de vardagliga misslyckandena och besvikelserna vi lär oss mest av. De lär oss vad det kostar i jobb för att få något - vilket gör att vi njuter mera när vi lyckas. De lär oss att ha tålamod. De lär oss att hitta nya vägar. De lär oss att komma på fötter igen när vi fallit. Och det är en minst lika viktig livskunskap som hur man hittar nya vänner eller hur man ska komma över olycklig kärlek.
Så hur ska du nu göra för att inte kugga om 13 dagar? Lägg upp en plan. Planen i sig kommer att göra att du känner dig mera säker och att du har mera kontroll över situationen, den kan väcka kämparglöden i dig och den kan göra dig lugnare under själva uppkörningstillfället. Kan du exempelvis fara ut och köra med en kompis eller mamma (alltså att den andra kör) och du under tiden sitter och observerar ALLT. Allt från vart andra bilar svänger och om de mindes blinkers till vad skyltarna betyder, allt från hur mörker påverkar avståndsseendet till huruvida en bil parkerat 5 meter före skyddsvägen eller inte. Far fast ut och cykla om ingen kommer med dig. Såklart ska du också plugga på inför nästa uppkörning - nu kanske du till och med ser infon ur en annan synvinkel? Dessutom tror vi inte att man kan plugga för mycket på just det här. Ta alla medel till din hjälp, öva på situationerna på nätet, kolla in föraren då du sitter på med någon, sug i dig ALLT!!!!
Vad gäller karln du inte tyckte var trevlig och som du kanske måste köra upp med igen. Ja, då är det så då. Alla är inte trevliga. Din framtida arbetsgivare kanske inte är det alla gånger. Lärarna som ska intervjua dig när du ska söka in till ditt drömyrke kanske inte är det alla gånger. Det kommer att komma fullt med folk i ditt liv som du inte tycker är trevliga. Men för din egen skull måste du inte bara uthärda dem, utan ofta också vara artig, saklig, samlad - igen, en Livsläxa. Det är inte hans fel om du gör fel. Och det ÄR du som måste bevisa för honom att du klarar av det du ska klara av. Så igen, försök att vända det till en positiv utmaning!
Och det KOMMER DU ATT KLARA! <3 :D Det vet vi, för redan din fråga andades vilja och beslutsamhet, även om du kanske inte såg det själv när du skrev den ;) Folk bestiger berg och du ska ta körkort! Vi hejar på dig och håller tummar och tår!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
4 Kommentarer
:( 09/12/2014 1:41pm (9 år sen)
Är helt knäckt så hoppas på svar snabbt.. Åh vet fan ibte vart ja ska ta vägen :(
:( 09/12/2014 10:35pm (9 år sen)
Ni är helt underbara som svarar så snabbt. Tyvärr så har jag inte börjat må bättre utan snarare sagt värre. Jag bryter ihop ständigt... Har en känsla som att en 200 kilos stor man sitter på mitt bröst och vägrar gå därifrån. Jag klarar inte av att göra något, kan inte konventrera mig.. Har prov att läsa på men det går bara inte. Det ända jag vill göra är att ligga i sängen och gråta och sova. Jag är helt jäkla knäckt. Jag vet fan inte om jag klarar att köra upp igen. Det här har knäckt mig för psykiskt. Har svikit alla runt om mig som trodde jag skulle klara det. Min pappa är jätte ledsen och uppgiven över att jag inte klarade det. Jag vågar inte direkt prata om hur jag känner mig för mina föräldrar för vill inte visa att jag är så svag som jag är.. Dock märker de ju att jag e ledsen och helt knäckt. Mamma säger att jag skall rycka upp mig att det är inte hela världen, att jag inte får låta uppkörningen riva ner mig så här. Men det går bara inte.. Har inte varit med om något liknande.. Visst har man känt sig värdelös men NU vet man verkligen hur det är att vara värdelös. Jag tog ledigt från skolan idag för klarar inte av att alla ska fråga hur de gick och vet fan inte hur jag skall hantera det imorgon.
Tidigare jag skrev så menase jag verkligen inte skylla på uppkörningsmannen utan jag står helt klart för att felet var mitt. Det jag mera syftade på var att jag kan inte kan föreställa mig att jag skall klara av att utsätta mig för att träffa honom igen och agera lugnt när händelsen utfört så stor trauma för mig och då jag även är medveten om att han inte den gladaste och lättaammaste personen. Pressen är allt för stor. Pressen av att jagvskall nu agera som att äh det där gjorde ingenting, nya tag, pressen av att vara socialr stabil och glad mot andra, pressen av att jag skall prestera på topp imorgon i hygienpass, pressen att jag skall utföra det där jävla körprovet. Helt enkelt pressen att fortsätta normalt när jag är helt förstörd inombords. Vet inte hur jag skall få min far glad igen heller.
Förlåt för lång kommentar men måste ventilera mig någonstans.
Susanna 10/12/2014 11:58am (9 år sen)
Du ÄR inte värdelös, kom ihåg det. Och du kommer att klara körprovet! Men först behöver du få tillbaka "dina egna krafter". Ibland blir det så här när vi misslyckas med något, vi blir så ledsna och så besvikna på oss själva att vi vill bara stänga in oss och inte visa oss för någon. Allt är pinsamt och tårarna bara väller fram. Så låt tårarna komma, var så ledsen som du behöver! Tårar är kroppens reningsverk, på insidan. Fast när man första gången i livet blir riktigt ledsen och nästan får panik så känns det konstigt och kan vara mycket skrämmande, just för att man är ovan att känna så. Allt du känner är helt naturligt, ditt system berättar på alla sätt och vis att nu var det här en stor stor besvikelse för dig. Så låt det vara en besvikelse. Besvikelser hör livet till och drabbar oss ibland. Men PRATA med någon om hur du känner dig, bär inte allt själv! Var snäll med dig själv, och trösta dig själv precis på samma sätt som du skulle trösta och uppmuntra en kompis - om han/hon missade körprovet! Prata med dina föräldrar, ge dem en chans att verkligen förstå hur ledsen du är, hur jobbigt det här blev. Eller gå till skolkuratorn eller nån annan vuxen som du kan lita på. Och försök fokusera på annat än tankarna och känslorna som snurrar, gå ut i blåsten idag och fokusera på att andas. Följ med luften då du andas in och känn hur den kalla luften far igenom kroppen. Följ med luften då du andas ut och känn hur den varma luften som du andas ut möter den kalla...och fortsätt så en stund...så flyttar du fokus för ett tag, från allt det jobbiga till att "bara" andas, och så får du en liten paus. Och när du märker att tankarna börjar snurra så bara bestäm dig för att fokusera på att andas och vad som händer i kroppen då du andas. Andnings"övningen" kan du sen ta med dig till då du ska köra upp igen - för genom att fokusera på andning så slappnar vi av, blir av med nervositet och stress och allt möjligt. Så våga prova! Du kommer att klara detta! Jag håller också tummarna för dig!
Många Kramar från specialungdomsinformatören Susanna
teoretiska svårigheter 19/12/2014 9:58am (9 år sen)
Hej! Jag ville bara säga att jag känner igen mig väldigt mycket i det du skriver och skulle så gärna vilja säga några tröstande ord till dig. Jag kan först och främst berätta att jag AVSKYDDE bilskolan och i synnerhet min lärare. Det var en väldigt otrevlig typ som tyckte om att hacka ner på sina elever och kunde kläcka ur sig vilka saker som helst utan att tänka på att vi också hade känslor (kanske vi har haft samma lärare? ;))
Jag kuggade två gånger på teoriprovet. TVÅ GÅNGER. Jag kommer ihåg hur alla sa att det var barnsligt enkelt, nästan löjligt och att vilken fem-åring som helst klarar av det. Jaha. Men jag tyckte tydligen att det var svårt. Föreställ dig känslan av att behöva skriva provet TRE GÅNGER och ännu behöva gå till sin "kära" bilskollärare och berätta för honom att man kuggat och att uppkörningen får vänta lite till innan jag klarar teoridelen. Till slut gick det iallafall och då var det dags för uppkörning. Jag var ganska så inställd på att misslyckas redan då och det tror jag de flesta andra också var i min omgivning. Det hade gått dåligt på körövningarna och jag hade dåligt självförtroende pga teoridelen. MEN jag körde helt FELFRITT för första gången någonsin. Jag vet inte riktigt vad det beror på, kanske att det var en annan människa än bilskolläraren som satt i bilen och bedömde. Känslan var underbar.
Du VET att du KAN det här. Du KAN köra och du KOMMER klara av det, förr eller senare. Som de skrev här ovan, många kuggar på provet, dagligen. De som bedömer oss har som jobb att antingen godkänna eller underkänna och de måste helt enkelt underkänna någon som gör minsta lilla fel. Det kan handla om en sån sak som att köra "för sakta och försiktigt", något som kanske känns som en bagatell, liksom "vadåå, jag håller ju på att köra upp här och vill inte göra något fel, klart jag kör försiktigt då". Du kan också tänka såhär att TÄNK så mycket energi du lagt ner att tänka på och oroa dig över detta - helt i onödan egentligen. Hänt är hänt och det finns inte mycket annat du kan göra än att köra upp igen och hoppas på det bästa. Du vet vad du gjorde för fel och kommer knappast göra om felet :) Jag hade som sagt också ångest över mina körkortsprov men såhär i efterhand är jag bara ledsen över att jag lät det ta så mycket kraft och energi från mig. Man gör sitt bästa och mer än så kan man inte göra. Fokusera nu på annat istället, njut av julen och snön och bestäm dig för att INTE tänka på uppkörningen mer än precis före du sätter dig i bilen. Då kanske du blir lite nervös men det släpper nog så fort du åker iväg. Du kan också berätta för bedömaren att du känner dig nervös eftersom du kuggade förra gången ifall det känns bättre. Antingen är han förstående (det borde han vara eftersom han möter personer som ska köra upp i princip dagligen) eller så är han inte det men då berättar det bara att han är en ganska så känslokall människa och inget att lägga större energi på. Det känns jobbigt att bli underkänd i saker och ting, motgångar är aldrig kul. Man VILL ju klara av saker och man VILL vara bra. Och när det handlar om en så stor sak (ja, det ÄR stort) som att få körkort eller inte så är det klart att man vill prestera så bra som möjligt. Man jämför ju sig lätt med andra och över hur de klarat sig så bra, fått körkortet på första försöket osv.
Kom ihåg att vinka till bilskolläraren sen när du fått ditt körkort och får brumma iväg i en bil UTAN honom :)
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar