Olycklig tjej!

21.05.2020
Hej! jag är en tonåring som har levt ett väldigt olyckligt liv.
Genom åren har jag varit mobbad av elever och LÄRARE i mina skolor. Mina föräldrar arbetar väldigt mycket (Eget företag) och har alltid prioriterar arbetet väldigt mycket.
Jag har fantastiska betyg men fake vänner som lämnat mig genom åren. (speciellt när de själva fått pojkvänner)
Jag känner mig väldigt olycklig och ledsen hela tiden. Jag vet att om jag skulle ha en pojkvän så skulle livet bli mycket bättre.
Har varit deprimerad förut det varade 4 år. Har tagit lyckopiller några år som nog har hjälpt massor men begäret efter en pojkvän nu speciellt när det blir sommar, hjälper ju inte pillren mot. haha.

Har ni några goda råd för att känna sig mindre olycklig genom livet?
olyckliga stenen.
Diana Sandelin

Specialsjukskötare i psykiatri Diana svarar

26.05.2020

Hej Olycklig tjej,

Du beskriver en historia av att ha blivit bortvald under en längre tid i ditt liv. Det att dina föräldrar arbetat mycket har säkert varit någonting som krävts för att få deras företag att rulla, men kvar har då du blivit med frånvarande föräldrar. Har du haft något syskon att ty dig till, eller mor- farföräldrar? Nån moster eller annan vuxen som stöttat dig och sett dig? Det är viktigt att du förstår och känner att din upplevelse av att bli lämnad gång på gång inte beror på dig. I tonåren kan det lätt bli så att då man blir kär och börjar sällskapa med någon så glömmer man allt annat, känslorna är många gånger så starka att de tar lätt över och tyvärr blir det så för de flesta att de slutar umgås med kompisar och ägnar sin lediga tid till sin partner istället. Det är trist och ledsamt för de kompisar som blir bortvalda, och om det dessutom är så att du själv gärna vill ha en pojkvän så gör det ännu mer ont. Har du pratat med dina kompisar om det här? Att det sårar att bli bortvald, att man som kompis också behöver tänka också på kompisar och inte bara på sin partner? Tonåren är en tuff period för de flesta, det händer så mycket både till det yttre men även inombords och socialt. Att lära sig uttrycka sina känslor och behov för de man umgås med är viktigt att lära sig, men även att lyssna och försöka tillmötesgå sina vänner i sin tur. 

Mycket av det man vuxit upp med bildar ett mönster som man sedan återupprepar. Jag tänker nu på då du skriver att dina föräldrar prioriterat deras företag, kan det vara så att om du tar några steg tillbaka och försöker se dina relationer med kompisar ur ett bredare perspektiv att du har dragits till sådana kompisar som prioriterat annat än dig? Jag menar inte att det skulle vara ditt fel på något vis, jag menar att det kan vara så att det här är ett mönster som återupprepas. Och du skriver att du har blivit mobbad så då är det svårt att hitta kompisar som man kan lita på, mobbning förstör så mycket för så lång tid framöver. Jag önskar så att du skulle träffa en eller två vänner som skulle bli nära vänner för dig!  

Du skriver att du tagit lyckopiller några år, jag tolkar det så att  du menar antidepressiva. Den medicinen är aldrig en trollstav, den är ett bra komplement då man behöver det, men man bör samtidigt gå i någon form av samtal hos en professionell. Vem följer upp din medicinering? Det behöver någon göra så att du får hjälp om det är så att du behöver det. Du kan till exempel ta upp det med skolhälsovården eller ditt egna hvc att du vill att någon ser över din medicinering ifall det här inte görs. Många gånger kan det vara jobbigt att börja gå i samtal, det kommer mycket upp till ytan som man försökt pressa undan. De flesta upplever att de börjar må sämre först då de börjar prata om sånt som gör ont, men efter en tid blir det lättare och man kan börja processa och läka. Så mitt råd är alltid att prata med någon, att man försöker ge sig själv tid för det blir bättre även om det kanske inte känns så först. 

För att börja må bättre är mitt råd att börja gå i regelbundna samtal, men också om du kunde se om du skulle kunna träffa mer vänner som skulle passa dig. Kärleken kommer säkert förr eller senare, jag förstår mer än väl att du så gärna skulle vilja träffa någon nu att vara tillsammans med och jag hoppas så att du gör det! Ibland väntar kärleken på sig och ibland springer man på honom med stort H bakom nästa hörn. Det är också det som är så pirrigt, att man helt enkelt inte vet när Hen kommer. 

Varma hälsningar, Diana

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Jag är väldigt intresserad av diabetes och skulle kunna tänka mig att jobba med det i framtiden. Vad finns det för yrken inom det och vad ska man utbilda sig till? Finns det andra yrken än diabet...
Läs mera

Jag har jättemycket dödsångest och vet inte vad jag ska göra. Jag är inte så rädd för att dö men jag är rädd för vad som händer efter. Om man bara slutar existera, vad är det då för vits med någonting...
Läs mera

Hej, jag är från jakobstadstrakterna och jag och mina vänner skulle vilja åka till ett övergivet hus eller ett hemsökt hus, vet ni om det finns några här i trakterna?
Läs mera

Ja tror ja kanske har ångest. Ja kan aldrig slappna av för de känns som att ja inte "får" göra de. Hela tiden tänker ja lite att ja gör någo fel fast ja inte ens gö de och ja är nervös hela tiden
Läs mera