Allt är skit. Jag känner mig utmattad och visar tydliga tecken på det (bl.a koncentrationssvårigheter, extrem trötthet, svårt att fatta beslut, försämrat immunförsvar, gråtmildhet, lättirriterad, osv.), men ändå tror varken hälsovårdaren, skolpsykologen eller kuratorn att jag är utmattad och överbelastad?? Har också senaste tiden fått synbortfall, detta antagligen pga. stress. Min mens är så oregelbunden den kan bli. Cykeln varierar allt från 20-40 dagar, ibland mer. Alla symptom har pågått i ca. 1,5/2 års tid, och blir bara värre. Har också haft djupare svackor där allt varit sämre än det brukar. Börjar vara svårt att hålla uppe någon fasad för alla runtomkring mig. Även så svårt att lossas som att allt är bra när man är under en lektion och försöker lära sig något.
Tycker inte det funkat att prata med kuratorn eller psykologen (dålig personkemi). Däremot finns det två läraren jag känner mig trygg med och skulle gärna berätta allt åt dem, men då de ändå kommer skicka mig till kuratorn eller psykologen känns det så onödigt. Känns också så konstigt om jag bara ska gå fram till dom (har inte ens lektioner med dom mera) och säga att jag vill prata då det finns kuratorer och psykologer i byggnaden, vars jobb är att hjälpa eleverna. Eller är det jag om övertänker allt det här? Är det så konstigt jag får det att låta? Allt känns så hopplöst och mina föräldrar bryr sig inte det minsta. Vill bara flytta hemifrån, långt härifrån.
Är det en bra idé att berätta för någon lärare man har lektion med hur man mår, eller kommer dom bara tycka synd om en och tro man söker uppmärksamhet? Detta är en annan lärare jag aldrig haft, men som verkar helt bra, ska ha henne för första gången om några veckor.
Känner mig som ”besatt” av de två lärarna jag nämnde tidigare. Så fort de går förbi blir jag varm i hjärtat, vill bara vara som dom! Är det konstigt att en lärare är ens största inspiration och förebild? Är det konstigt att allt jag vill är att de ska fråga hur jag mår (dom vet en del men inte allt)? Är allt detta någon sorts trauma-respons, eftersom jag aldrig haft någon som verkligen brytt sig om mitt mående, så så fort någon visar att de bryr sig blir jag fast?
Förvånad om ni ens orkat läsa detta, men om ni gjort det, tack! Anonym
UngInfo svarar
Hej på dig!
Tack för dina frågor, det kändes inte alls rörigt, det är bra att du skriver ner allt du funderar på.
Jag är ledsen att höra att allt känns skit och att du inte mår bra. Så som du beskriver ditt mående ska man inte behöva känna och det finns hjälp att få! Det är tråkigt att du känner att det inte riktigt fungerar med varken skolkuratorn eller skolpsykologen. Jag får dessutom en bild av att du känner att de inte riktigt tar dina symptom på allvar? Jag vet ju inte vad du redan har gjort, och hur mycket ni redan pratat, men jag undrar om du kunde tänka dig att försöka kommunicera hur du mår en gång till till dem? Om det känns svårt, så kan du också skriva ner hur du mår, och ge pappret åt dem. Du kan t.o.m. ta med den här frågan du skrivit och visa den åt dem. Det är viktigt att de skulle förstå hur du mår så att de kan hjälpa dig på bästa sätt.
Du nämnde att dina föräldrar inte bryr sig det minsta. Vad tråkigt att du känner så! Men jag undrar om de vet hur du har det, eller om du också med dem kunde försöka kommunicera (igen?) hur du mår, så att de kan stödja dig i den här processen? Jag vet att det inte alltid är lätt, men som sagt, skriv ner det och ge en lapp åt dem om det känns som att du inte klarar av att prata om det.
Du beskrev också en hel del fysiska symptom som du upplever, så jag rekommenderar att du dessutom bokar en tid till skolläkaren för att hen ska kunna ta ställning till vad dessa kan bero på.
Jag vågar inte ta ställning till din fråga gällande trauma då jag inte vet desto mera om din bakgrund. Men jag tycker inte att det är konstigt att du ser upp till dina lärare och har dem som förebilder. Det är bara positivt att du har så fina lärare runt omkring dig att du blir inspirerad och vill bli som de. Jag är glad att du har flera lärare i skolan som du känner förtroende för och litar på. Om det känns naturligt för dig att prata med dem så tycker jag att du ska göra det. Även om deras roll inte är samma som en kurators/psykologs, så är det fint att kunna ha flera vuxna människor i sitt liv som bryr sig om en och som man vågar öppna upp sig för.
Jag hoppas att du ska få den hjälp du behöver, lycka till!
Varma hälsningar,
psykolog Camilla
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar