tjaa

Hej!

Jaa-a du, det här var inte en lätt fråga. Och vi kan, som alltid, bara säga vad vi själva tänker och har erfarenhet av och har läst om liknande dilemman - kanske det inte finns något rätt svar och kanske alla skulle ha personliga och olika åsikter om din fråga.

Alla har vi en grunduppsättning med åsikter och livsprinciper som vi vill leva våra egna liv enligt. Vi har en egen uppsättning av rätt och fel, av borden, måsten och förbjudet. De är ofta en blandning av uppfostran och familjens principer, av erfarenheter vi hunnit få under livet och kunskaper vi blivit lärda tex i skolan och tagit till oss. Varje dag så väljer vi vilka personliga regler vi ska följa och hur vi ska bete oss och tänka. Ibland händer något eller vi får veta något som ändrar på våra principer, men överlag vill människan som varelse ha konturer och ramar. Utan de här riktlinjerna och reglerna för våra egna liv kanske vi skulle känna oss vilsna och gränslösa, osäkra och otrygga. Och hela samhället skulle inte funka utan tex trafiklagar eller myndigheters förordningar eller sociala "oskrivna regler".

I din uppsättning av livsprinciper så är att hålla det städat och snyggt runt dig en stark riktlinje för hur du vill leva ditt liv. Det är helt okej och inget skadligt i sig. Så länge tex städningen inte tar bort tid och energi som du skulle behöva för annat, tex skolarbete eller avslappning eller vänner, så är det lugnt. Så länge du själv inte lider för mycket av och begränsar dig själv med att inte tex kunna sova i skogen eller vara på andra ställen som inte är så flotta som du känner dig bekväm med, så är det lugnt. Och så länge du inte utvecklar någon form av fobi mot det ostädade/osnygga/ohygieniska eller får tex tvångstankar om renlighet, så är det lugnt.

När man är ung, så är en av de stora uppgifterna man har att skapa sin egen identitet och just precis sin egen uppsättning av livsprinciper. Det gör ofta att man tänker ganska mycket svart-vitt, rätt-fel, bra-dåligt. Så ska det vara också, det är en naturlig del av utvecklingen från barn till vuxen. Men med tiden och livserfarenheten, så inser de flesta så småningom att världen är väldigt många nyanser grå och att det finns så oändligt mycket som inte kan anses vara rätt ELLER fel, bra ELLER dåligt. Man inser att det som är rätt för en är fel för en annan, att allt möjligt från livsomständigheter till hur mycket mental energi man har spelar in på alla de val man gör i livet och att livet är rätt komplicerat.

Vi tar ett simpelt exempel: en person kanske i allmänhet nog också tycker att det borde vara städat jämt, men har väldigt stressigt på jobbet - och för att orka med det så skippar de dammsugandet tills helgen och försöker slappna av i soffan istället. Eller så kanske de anser att läsa en bok och därmed berika sitt sinne och vidga sina vyer är tusen gånger viktigare än huruvida det finns dammråttor i hörnen eller inte. Eller så kanske de tycker att städning är en struntsak och faktiskt på riktigt inte bryr sig om dammråttorna. Eller så har de aldrig lärt sig tex hur man tvättar fönster för att sådant skötte alltid deras gamla mamma om. Eller så har de inte råd, inte pengar, att ha det så flott. Det finns troligen lika många inställningar till städning som det finns människor - och lika många val angående städning för en och samma människa som det finns dagar på året.

Knepet, den Stora Livssanningen, är att lära sig att acceptera andras val, att acceptera att andra inte följer samma livsprinciper som man själv - och inte bara acceptera, man ska dessutom kunna tycka om dem som människor ändå. Respektera dem ändå. Kunna umgås med dem ändå. Och tex kunna befinna sig i deras hus ändå, trots att där är råddigt och man har lite obehag av det. Man kan ju inte låta dem förstå att man ogillar deras hem eller deras sätt att leva sina liv, för då är man snart ensam. Social intelligens och tolerans av andra är något vi ALLA var och en till mans måste lära oss för att kunna funka tillsammans med andra människor. Den inlärningen börjar redan i dagisåldern och fortsätter faktiskt hela livet ut. Visst kan det kännas jobbigt att tex sätta sig i en dammig soffa, men biter man inte ihop och försöker slappna av där i soffan, så blir man inte mer tolerant och då kanske man inte kan "fara till främmands" till den människan. Vilket begränsar en själv, vilket man lider av själv. Är man en principfast människa till personligheten med starka åsikter om rätt och fel, så är det en tung Livsläxa. Men hej, kanske hela meningen med livet är just att tackla det som känns svårt och överkomma det - och därmed utvecklas som människa? Och det är kanske det som också är så ljuvligt med att vara människa: vi kan växa och förändras och lära oss nytt och slipa ner våra kanter - och det som var ett problem behöver inte vara problematiskt hela livet.

Hälsar ungdomsinformatören Liselott och Storasyster-sommarjobbaren Angelica