Jag är blyg

Hej Blygatjejen!

Åh ja, det är en bra fråga det här, om hur man ska bli mindre blyg. Så bra faktiskt att vi just nu har en blivande utvecklingspsykolog som undersöker det här ämnet för sitt magistersarbete och sammanställer en massa info åt oss som råd åt blyga. Men det arbetet är ju tyvärr inte klart än, så nu ska jag försöka ge lite råd och tips - och tröst.

För det viktigaste när det kommer till blyghet är nog att minnas att det här inte är någon egenskap som man liksom bara måste lära sig att leva med resten av livet, utan det går absolut att förändra sig. Däri ligger trösten - man behöver inte var blyg för evigt. Visst, det går sällan så snabbt och lätt att det där "men det är ju bara att gå fram..." skulle funka, men det betyder inte att det skulle vara omöjligt. Se, vi människor kan nästan bli vad vi vill, och då menar jag inte tandläkare eller president, utan just att en blyg kan bli jättesocial, öppen och modig och en argsint kan lära sig att behärska sig och en känslig kan utveckla lite hårdare skinn på näsan.

Allt det här går bara man övar. Det är som att lära sig vadsomhelst, tex spela gitarr. Ingen blir ju duktig på det bara genom att knäppa med fingrarna, på samma sätt som att en blyg plötsligt inte blir supermodig och kan stega fram till kärleksobjektet och börja flirta vilt. Däremot kan man nog bli duktig på sikt, om man börjar med babysteps, får lite självförtroende när man lyckas nå små mål, märker att det inte skiter sig direkt man vågar något och övar, övar och övar. Och minns att varje litet framsteg är värt att firas.

Att öva bort blyghet är något man har nytta av på lång sikt, hela långa livet, och inte bara vid ett enda tillfälle som tex när man vill prata med killen man gillar. Det behöver man komma ihåg just precis då när man ändå känner sig nervös, osäker och blyg, så att man inte ger upp vid minsta motgång. Människan är ju tyvärr funtad så att vi gärna undviker det som är jobbigt, alltid tar den enklare och bekvämare och tryggare vägen. Den blyge kanske då tar till en massa ursäkter för att slippa göra det pirriga, eller överlag bara intalar sig att det aldrig kommer att gå bra. Den värsta fienden är just den egna inre rösten. Den som säger "det kommer att skita sig, jag kommer att stamma och bli tomatröd i fejset, och han kommer att tycka att jag är en loser, och mamma säger ju att jag alltid varit blyg av mig, så klart att jag kommer att göra bort mig om jag försöker vara något annat då..."

Har man nu talat till sig själv på det där sättet i åratal redan, så tar det nog ett bra tag att övertyga sig själv om att det nog visst kommer att gå bra, att det man gör och säger visst inte är att göra bort sig, att folk inte alls dömer en så hårt som man själv gör och att det helt enkelt inte alls är så farligt som man tror. Vissa måste liksom nästan av-hjärntvätta sig själva från den där grymma, självkritiska inställningen, öva sig på att sluta hacka på sig själva och nedvärdera sig själva. Och sluta tro på tex att bara för att mamma sa att man är så blyg när man var 7 år, så betyder det inte att man är det idag eller imorgon. Ett tips är att föreställa sig hur man skulle prata med en kompis som är lite blyg av sig - då skulle man ju verkligen inte säga något elakt eller dissande, eller hur - och tala till sig själv på samma sätt.

Som sagt, så är det kanske inte alltid bara att stega fram till någon man gillar när man är lite blyg av sig. Men om man verkligen vill ha kontakt, verkligen vill ge sig själv chansen att det ska bli något med den här killen, så kan man ju inte heller låta blygheten styra över precis allt. Idag finns det ändå flera sätt att ta kontakt med någon där man inte behöver stå face to face, som alla möjliga former av chattar, sms, spappar osv. Man får nog gömma sig lite bakom en skärm när man gör de första försöken till att ta kontakt, så att man även har möjligheten att fundera ut på förhand vad man ska skriva, ha lite betänketid när man skriver (i motsats till irl där man förväntas ha svar direkt) och ingen behöver se hur röd man är i fejset eller hur mycket handsvett man har.

I något skede måste man nog dock tex hälsa på honom i skolkorridoren osv, men babysteps även här. Ena gången kanske du vågar befinna dig i hans närhet, nästa gång (rast, vecka, tillfälle ni springer på varandra osv) kanske du vågar möta hans blick, tredje gången kanske säga hej, fjärde gången kanske le lite extra, femte gången säga "oj vad det var kallt idag" åt honom osv. Ett tips är att fysiskt försöka slappna av när du är i hans närhet, tex medvetet försöka andas lugnt, släppa ner axlarna, räta på ryggen och le. Redan bara att dra upp smilbanden kommer att övertyga din hjärna om att det inte är något farligt på gång, redan att tvinga munnen till ett avslappnat leende signalerar åt hjärnan att det här är trevligt och kul och tryggt. Tänk på vad ett avslappnat kroppsspråk säger om dig åt honom också, så försök helt enkelt att fejka det. Då uppfattas du som öppnare, mottagligare, trevligare, fastän du kanske inte känner dig så inuti.

Slutligen, så kom ihåg att blyg-och-kär är något heeelt annat än blyg överlag. Förälskelse kan förvandla den mest sociala, öppna och modiga till ett nervöst, osäkert, darrande nervvrak så fort kärleksobjektet ens kommer på tal. De flesta av oss blir alltså betydligt mer blyga när vi är kära, det är varken ovanligt eller farligt och därför inget du behöver förstora eller se som ett överkomligt hinder. De allra, allra flesta kommer nog över det där blyghetsskedet i förälskelsen, för annars kan inget hända. Och kommer de inte över det, utan fegar ur kontakten, så tenderar de nog att ångra sig och tänka "tänk om jag ändå hade vågat, vad hade jag då vunnit...?"

Så steg ett är att sluta se din blyghet som ett hinder. Tänk mera som om du skulle vara nybörjare just nu, men med all chans i världen att så småningom bli "duktig" på att vara social, öppen och modig, bara du orkar öva på det. Koncentrera dig på vad du tänker om dig själv och försök få din inre röst att bli mera peppande, optimistisk och som den där goda kompisen du skulle önska att höll dig i handen på den här vägen.

Stort lycka till <3

Hälsar Liselott