Mentalsjukhus

26.01.2020
Hej!

Jag blev diagnostiserad med svår/djup depression ca. Ett år efter att jag varit med om en traumatisk händelse ägde rum. Jag började med antidepressiva, mindfullness och annan traumabehandling hos psykolog. Jag flyttade 150 km från min hemby men strax före bytte jag psykolog (ca en månad före flytten) som inte visste något angpende mitt fall och hon ansåg mig vara frisk nog att själv kontakta hjälp med medicin och terapisamtal i min nya stad.

Jag slutade självmant med medicineringen för en månad sedan pga att den tagit slut och jag inte orkat ta tag i att kontakta psykolog i min nya stad, min gamla psykolog är på mammaledigt och vikarien har slutat så har inte någon av mina gaml psykologer att kontakta heller så är helt utan hjälp just nu.

Jag har haft sådana extrema självmordstankar igen ikväll och gråtit & hyperventilerad konstant i en timmes bilfärd i ensamhet och vet inte om jag klarar av att leva mera. Jag vet inte heller om jag klarar att ta mig ur skiten själv just nu heller, men vågar inte prata med mina föräldrar eftersom dom skulle skriva in mig på mentalsjukhuset roparnäs, jag var på gränsen att bli insatt där i början av terapibehandlingen men min psykolog gjorde allt i sin makt för att det inte skulle ske eftersom hon ansåg at det skulle drabba mig enbart negativt. Jag själv är av samma åsikt, jag har haft vänner som suttit insatta där och personalen har verklgen behandlat patienterna skit rent ut sagt. Det kommer också komma u både i min gamla och nya skola om jag hamnar där och det är det sista jag behöver just nu, och det skulle också störa mitt skolarbete samt eventuellt framtida yrkesval med det i min journal. Jag vet inte vad jag sk göra mera för jag klarar inte detta själv mera, vinner jag ens någå avt ringa in mig tilroparnä? Hjälp mig, snälla
Camilla Pitkanen3

Psykiatriska sjukskötaren/psykoterapeuten Camilla svarar

21.02.2020

Hej.

Hejsan,

Din historia som du gått igenom låter otroligt svår och jobbig. Tråkigt att även höra att du hört av andra att hjälpen som psykiatrin erbjuder inte har varit positiv. 

Det du nu beskriver hur du kämpar med självmordstankar men inte vågar berätta för dina föräldrar av rädsla för att bli intagen för vård tycker jag att jag behöver rätta till.

Du har tankar på att ta ditt liv och försöker allt vad du kan och förmår klara av att hålla dig flytande när tankarna attackerar dig. Du är förmodligen vettskrämd av att tankarna har sådan makt över dig. Om du då ovanpå denna rädsla även lägger till dina bekantas negativa upplevelser av vården så förstår jag väldigt väl att det är din största rädsla att bli behandlad likadant.

Det du bör komma ihåg är att det är deras upplevelser och du vet inte hur deras situation sett ut under avdelningsvården.När man som du vet, mår mycket dåligt, och kanske har en extremt hög ångestnivå  så önskar man att de som är professionella ska kunna ta bort denna känsla omedelbart. De professionella tänker som så, att en omedelbar lindring av t.ex ångest endast ger ett kortvarigt resultat. Istället kan det vara så att de försöker hjälpa den som mår dåligt att ta sig igenom den mörka stunden genom att våga uttrycka sig i ord och betrakta det som händer i kroppen. För en patient kan detta i början upplevas som att de inte vill hjälpa eller inte bryr sig. Det sista man orkar eller är motiverad till är att börja jobba med sig själv när man mår dåligt. Det man önskar då är något som fixar problemet genast!  Det är först senare som man kan inse att man själv lyckats övervinna en jobbig känsla med de professionellas hjälp.

Dina självmordstankar och du själv är värd en egen bedömning om vad en eventuell period på sjukhus skulle kunna ge dig. För många så konstaterar man att sjukhusvård inte alltid är det bästa alternativet fast dessa tankar finns. Finns det som i ditt fall ett trauma i bakgrunden som triggar självmordstankarna så är det nog annan vård/terapi som du behöver.

 

Hälsar Camilla

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej decibel!

Under de senaste åren har jag kommit i kontakt med många som har olika typer av ätstörningar. Jag känner en tjej som har haft grova problem och hon har fått mig att inse hur hemskt det...
Läs mera

Hej!
I många många år har jag lidit av ätstörningar och är ännu sjuk och påverkad av både anorexia och bulimia. Det är verkligen så jobbigt att kämpa med sjukdomen och att i en stund ha insikt och vi...
Läs mera

hej, jag undrar vad de är för benskörhet (innebär?)varför blir benen svagare om inte jag äter kalk/kalcium och hur länge tar de innan man upptäcker benskörhet (kan tandhygienister se på en tand som vä...
Läs mera

Hej, jag undrar hur man ska ta kontakt för att boka en tid med en psykolog vid jakobstad. Finns det något nummer man kan ringa till eller måste man gå dit och prata direkt med någon? Undrar också hur ...
Läs mera