Hjälpa någon som inte vill bli hjälpt

Hejsan!

Tack för att du skrev in, jag kan mycket väl förstå din oro över din vän. Det kan bli väldigt tungt för en anhörig när man känner att man ”bär” en annans mående, men samtidigt inte riktigt kan göra något.

Det man behöver komma ihåg som vän är att i slutändan är det ju personen själv som bär ansvar för sitt mående. Det är inte ens ansvar att ”fixa” någon annan. MEN det man kan göra som vän är att helt enkelt lyssna, finnas där, och uppmuntra personen till att söka hjälp – precis som du har gjort! Du har varit, och är, en jättefin vän till din vän! Verkligen! Men det är också ungefär allt man kan vara som vän, för det är inte meningen att man ska behöva axla den roll som en professionell inom mental hälsa har. Och man MÅSTE också komma ihåg att ta hand om sig själv ifall en nära vän eller släkting mår mentalt dåligt, så man själv inte blir för påverkad. Så fundera lite över dina egna gränser, så att inte du också börjar må dåligt. Se också till att ibland umgås med andra vänner, så att du får lite ”blandat sällskap”. Det gör inte dig till en dålig vän till den här vännen.

Du frågar ifall såna här saker kan ”gå om av sig själv”. Ibland, med tid, så gör det faktiskt det*. För en del är tonåren en väldigt jobbig tid, med alla förändringar som sker både runtom en och i kroppen, och sen när man kommer ur tonåren så blir det bättre. Men det beror så mycket på vilken typ av mående vi pratar om, och ifall där finns någon bakomliggande diagnos.
*men med detta sagt så är det absolut alltid ändå bäst med professionell hjälp av något slag ifall man mår väldigt dåligt, och inte att man försöker ”vänta ut det” fastän det ibland går. Det går så mycket snabbare att börja må bra igen om man får hjälp, och varför liksom ”ödsla tid” i illamåendet ifall det finns hjälp att få. Men det kan kräva mod att söka hjälp, och alla är inte redo för det steget. Det är bra att du försöker uppmuntra din vän till det, även om hon hittills inte har varit så mottaglig.

Ifall det handlar om diagnosen som du nämner i hemliga rutan är tyvärr dock chanserna mindre goda för att det skulle gå om av sig själv med tiden, för det är en av de diagnoser som är mera bestående i livet, även om den går att bli av med med rätt hjälp. Rör det sig om den diagnosen så skulle det nog vara viktigt att hon blev utredd och fick hjälp. Men som sagt, det är upp till henne (och hennes föräldrar) att göra det beslutet, som vän är allt du kan göra att bara finnas där som stöd.

Jag skulle vilja råda dig till att fortsätta ungefär som du har gjort, för det låter som att du är en riktigt bra vän. Men också att du försöker acceptera faktumet att du inte KAN göra så mycket mera, och att det inte är på ditt ansvar att göra mera. Ta dagarna som de kommer i relationen, både det dåliga och det bra, och var inte rädd för att ta egentid ifall du känner att det blir för mycket för ditt eget mående. Det är inte själviskt. Man kan inte hjälpa någon annan heller ifall man inte tar hand om sig själv i första hand, för krafterna räcker inte till.

Ifall du önskar mera stöd utifrån till dig själv som anhörig till någon som mår dåligt så kan du exempelvis ta kontakt med FinFami Österbotten, de har rådgivningstjänster för närstående till människor med psykisk ohälsa.

Jag önskar att din vän börjar må bättre snart <3

Kram, Kix