Hur ska jag komma på rätt köl?

18.01.2019
Hej Decibel! Jag tror att jag mår ganska dåligt, men jag kanske överdriver situationen. Jag mår ju inte dåligt hela tiden. Så jag undrar, om ni kanske kan hjälpa mig på traven och sedan avgöra om det är värt att söka hjälp eller inte?

Olika saker bidrar till det här tillståndet, och fler har lagts till, skulle jag säga. Det började med att ett fint och givande förhållande på alla sätt tog slut, på grund av distansen och för att han inte känner sig redo att "commit", så att säga. Så synd, vi var verkligen nära vänner och allt. Men han är inte världsbäst på att kommunicera sina känslor, och tenderar att dra sig undan när jag inte mår riktigt bra. Att han ska stötta mig på alla sätt och vis kräver jag inte, men jag hade verkligen önskat att han inte var rädd att möta mina känslor i vårt förhållande och lösa upp knuten tillsammans.

Nu kanske det blir förvirrande för er, och det är det också. Saken är den att vår relation inte är slut, men en riktig relation är det inte heller... När jag var ute på långresa ensam i somras kom han och hälsade på i några dagar. Vi fick en ordentlig chans att prata ut och jag tyckte att han hade mognat ordentligt och resonerade logiskt och riktigt. Ändå kändes det inte helt bra. Under tiden isär (efter uppbrottet) hade han dejtat två andra tjejer och jag upplevde en maktobalans mellan oss, som jag försökte kompensera bort genom att inte visa mig helt sårbar. I övrigt hade vi fantastiska dagar tillsammans och trivdes bra ihop. Vi var som ett par på nytt.

Efter återföreningen åkte han till Chile för en utbytestermin. Då upplevde jag att jag tappade kontrollen. Vi skrev med varandra som vanligt, men som vänner. Jag ville så förtvivlat gärna veta var vi stod i förhållande till varandra egentligen, nu efter det nya som hänt, men ville inte störa honom där nere heller... Vi hade kommit överens om att vi skulle vara vänner tills vidare, men jag kände mig orolig inför framtiden. I mitten av september kände jag att något behövde göras, så jag sa att vi inte skulle ha någon kontakt på ett halvår, förrän han var hemma hos sig igen. Jag bröt detta efter tre månader. Nu är han fortfarande där, och vi har pratat i telefon vid ett tillfälle men det kändes inte så konstruktivt, eftersom jag var så full av starka känslor. Jag har inte varit konsekvent i mina budskap till honom. Jag är inte heller redo för ett riktigt och vuxet förhållande, inte med någon, men jag fruktar att det en dag ska vara för sent för oss. Även om det här tvivellöst är det bästa för bådas vår utveckling just nu. Vi behöver helt enkelt leva våra egna liv, men betyder så mycket för varandra. Men nu är jag rädd att jag motat bort honom, eftersom han aldrig initierar någon konversation. Kanske känner han sig maktlös, ensam på andra sidan jorden. Och han är i en annan stämning nu, så det är väl inte så lätt för honom att sätta sig in i det här nu. Det respekterar jag, men jag respekterar å andra sidan inte att jag ska behöva känna mig så orolig.

Vad mer har bidragit till mitt mående? Flera saker. För två år sedan tog jag avstånd från en gammal högstadiekompis för gott, eftersom hon inte var bra för mig längre. Den stora luckan har jag aldrig riktigt lyckats fylla efter det, även om jag inte ångrar mitt beslut. Under den här tiden var killen och jag fortfarande tillsammans. Ett enormt hål lämnade hon efter sig, även om det var bäst så här.

Jag har inte så många kompisar, men de jag har står mig nära. Problemet är bara att allihop bor många, många mil bort. På lördag flyttar dessutom min allra närmaste vän till Umeå och ska plugga där i fem år. Hur ska jag stå ut?

Jag vet inte vad jag vill med mitt liv. Jag tycker att det jag läser på universitetet är jättespännande, men känner mig inte jättesugen på att BLI det yrket, även om det är brett. Kurskamraterna trivs jag inte med, känner ingen gemenskap alls. Känner mig fast och frustrerad, vågar inte välja mer spännande vägar eftersom jag håller hårt i plånboken och vill ha kontroll. Är rädd för att åldras, livrädd att jag aldrig ska finna ett sammanhang som känns rätt för mig igen. Rädd för att släppa in människor i mitt liv, har knappt någon framtidstro. Ingenting förutom skrivandet och politiken känns särskilt roligt och meningsfullt längre. Är bara rädd att livet ska gå utan att jag tagit vara på det. Har lätt för att somna men vaknar alltid för tidigt numera.

Jag mår inte alltid dåligt, men morgnarna är värst. Jag kan känna mig glad och tillfreds också, men nedstämdhet eller oron är numer mitt normaltillstånd, även om nedstämdheten inte är djup. Den är grund, men oerhört långdragen. Och ibland djupare. Jag känner mig ensam fast jag har så många stöttande människor omkring mig. Och jag som var en sådan levnadsglad människa förr. Jag försöker hålla mig aktiv, men det hjälper mig inte nämnvärt. Inte konditionsträning heller, som jag ägnar mig åt minst en gång i veckan.

Är det värt att söka hjälp? Eller är mina besvär inte tillräckligt stora? Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med killen. Vi var vänner redan långt innan vi blev tillsammans och har delat så mycket och har fortfarande en speciell samhörighet. Det vill jag inte offra! Han har aldrig sårat mig med mening utan vill mitt bästa, och lyssnar alltid in och begrundar det jag säger noggrant. Han tar åt sig av det jag säger. Det är världens finaste kille! Bara inte riktigt redo. Och det är min låga självkänsla som grumlar omdömet. Prestationsbaserad självkänsla har jag haft i stort sett hela livet, och jag har svårt att lita på människor fullt ut. Människor får liksom inte komma för nära, då blir de irriterande. 28
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

23.01.2019

Hej.

Jag förstår på basen av det du skriver att det har varit mycket på gång, och att det är många tankar och känslor som snurrar i huvudet på dig.

Precis som du skriver så mår man ju ofta inte dåligt alla dagar eller hela tiden, och det finns nog ingen annan som kan berätta för dig när du mår "tillräckligt" dåligt för att söka hjälp.

Du befinner dig i en ålder då man ofta står inför stora beslut. Vem vill jag vara med, vad skall jag göra, var vill jag bo? Ofta förändras också relationerna i det skedet där du befinner dig. Vissa kompisar faller bort och andra kommer in i ditt liv. Ganska ofta kanske man känner sig mer som en statist än som en huvudrollsinnehavare i sitt eget liv.

Jag tror att det skulle vara bra om du talade med någon. Vad personen har för yrkestitel är inte så stor skillnad, det kan vara en psykolog eller en kurator. Det beror lite på vad utbudet är på orten där du bor. Jag menar inte att dina problem skulle vara hopplösa eller att du skulle vara ett "svårt fall" utan att jag tror att det skulle vara bra om du fick ventilera dina tankar med någon. Samtalsstöd skulle kunna hjälpa dig att själv skilja de större problemen från de mindre, och kanske kunna se helhetsbilden - varpå du kanske har lättare att fatta konkreta beslut?

Ring till hälsostationen eller till en ungdomsmottagning och se vad det finns för möjligheter att få hjälp.

Många kramar

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej fina decibel! Jag har skrivit frågor hit förut och de två senaste svarade Kix på, vill rikta ett jättejättetack till dig, också för att du delat med dig av personliga erfarenheter av att t.ex. vil...
Läs mera

Ångest beskrivs ofta som katastroftankar, alltså att en person konstant oroar sig över vardagliga saker eller att man tror att något hemskt ska hända. Min ångest är (eller kanske snarare känns) nästan...
Läs mera

Jag har funderat på att fara till skolkuratorn för en jättelång stund, även här på decbel sa de att jag skulle borde fara till kuratorn.
På siståne har jag fått ganska mycket jobbiga tankar, osäker av...
Läs mera

Hej, min pojkvän har det lite jobbigt just nu. Han har haft det väldigt stressigt länge och nu har det börjat påverka hans mentala hälsa på riktigt. Han upplever ångest och oro och han säger att stres...
Läs mera