Jag har nu de senaste 2-3 åren hamnat i en situation där jag inte ser varför man ska kämpa framåt. Jag har ingen direkt fråga men tänker att min situation och tankar kanske hjälper någon annan i samma situation.
Jag är en 23 årig kille som är företagare på heltid sedan ett år tillbaka, har drivit företag redan i 5 års tid. Aktiv i flera branscher, huvudbranschen så är lantbruk, som jag även har grundexamen i. Lantbruk finns även hemma, så både fritid och arbete flyter samman ganska ofta, normala dagar består av 10-14 h arbete med något, alla dagar i veckan. Jag trivs med mitt yrkesval och arbete. Bor ännu hemma hos föräldrarna av orsaken att jag tycker att jag endast sover hemma.
Nu till funderingarna, när man har ett genuint intresse för sitt arbete, så har jag inte umgåtts så aktivt med några kompisar sedan jag var 10, eftersom jag tyckt det har gått i alla fall. Ännu under åren i yrkesskolan så träffade man ju tillräckligt med folk, medan jag ännu var deltidsarbetande så var jag i kontakt med en del personer. Nu som företagare kan man säga att jag är i kontakt med ett 10-15 tal kunder per år. Samt pratar en del i telefon med 5-6 kamrater nu som då. Jag känner som om jag tappat motivationen framåt om man kan säga så, fastän vardagen och verksamheten rullar på bra framåt.
Jag tror att jag skulle behöva få in någon hobby eller något annat i min vardag för att väcka kämpargnistan framåt. Eller att citera en gammal kollega, "skaff de en flickvän så buri du nog va ledig". Jag antar att kollegan nog har helt och hållet rätt. Men att finna någon är inte så lätt om man inte träffar några människor ut över de vanliga. Åka själv någonstans känns inte heller så lockande, och digitala med sociala medier är man nog för dålig på. Så långt kan man säga att jag strandat.
Jag ber alltid aftonbön innan jag går och lägger mig, ber om fred, hälsa, lycka och framgång åt alla på vår jord, samt att jag vill ha stöd för att hitta kvinnan i mitt liv. Ett par gånger senaste året har jag dagen efter en längre bön, stött på en tjej som verkar intressant, men då är ju jag förstås för blyg och tillbaka dragen... Men händelserna har inträffat helt och hållet på slumpmässiga platser och tid, så man kan konstatera att gud är nog med oss.
Coronan har nog förstört sociala kompetensen för många i min ålder, tyvärr.
Vet ej hur jag ska finna motivationen, hoppet finns än i allafall. företagaren
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hejsan!
Tack för att du skrev in, du är bra på att uttrycka dig i text.
Det låter som att du är en väldigt driven och fokuserad ung man, och det är roligt att höra att du har hittat företagandet och är genuint intresserad av ditt jobb. Baksidan av att vara passionsdriven för sitt jobb är dock att det kan bli svårt att veta när man borde ta pauser och göra andra saker – eftersom det är ju jobbet som ÄR ens passion. Det kan göra en framgångsrik inom ens bransch - men alla människor behöver ju balans mellan jobb och lek; arbete och vila, för att orka i det långa loppet.
När man är så aktiv som du är så behöver man med jämna mellanrum ”checka in” med sig själv och ställa sig själv frågor som ”är jag nöjd med hur det är nu, finns det något annat jag behöver för att må bra, och vad kan jag kompromissa med för att få det”. För livet handlar mycket om kompromisser – vad är man villig att släppa loss, för att få rum med något annat. Man kan inte ha allt samtidigt. I ditt fall så handlar det kanske om ifall det finns någon del av det du jobbar med som kunde utlokaliseras till någon annan eller som du kunde släppa en aning så att du skulle få in mera tid att komma dig ut och socialisera. För det låter som att fast det går rätt bra som det är nu, så är det något som du saknar, och det låter som att det är det där djupare bandet till andra människor. Utbytet man får när man är med såna som känner en.
Jag vet att många som jobbar i din bransch lätt tappar kontakten med gamla vänner eftersom jobbet tar mycket energi, så det är jättebra att du ännu pratar i telefonen med dem! Men hur skulle det vara om ni skulle hitta på nåt allesammans någon kväll, exempelvis fara hem till någon och dricka glögg och prata om minnen? Det kan räcka med att man gör såna saker bara ibland när man är vuxen, men fast det inte blir så ofta så kan dessa sociala tillfällen bli väldigt viktiga för en för att man ska orka med vardagen - att man har något att se fram emot, eller tänka tillbaka på och le.
När det gäller att hitta kärleken så brukar den ha en knepig tendens att komma till en när man inte riktigt aktivt letar, men ändå är öppen för den och vågar också visa sig öppen för andra intressanta människor. Le, säga hej, byta några ord, ta kontakt – men utan förväntningar om att det nödvändigtvis ska bli nåt mera. Då öppnar man sina chanser men utan att för den sakens skull lägga så stor vikt på de här mötena att de ska ”behöva bli nåt mera”, så att man blir besviken ifall det inte blir det. Som jag ser det så har alla sociala möten ett eget värde, fastän vissa stannar vid en ytlig bekantskap och andra blir nåt mera. Men det kan krävas ett aktivt val av hur man kompromissar med sin tid, för att få chansen till dessa sociala möten.
Genom en hobby kunde du eventuellt ges en chans att träffa någon. Eller gå någon kurs nu som då. Du säger att du känner att Gud är med dig – kanske ordnar församlingen ibland något evenemang dit du kunde gå och träffa folk? Eller om det ordnas fortbildningar för jordbrukare någonstans – där kunde du kanske träffa en kvinna med samma livsmål och driv som du.
Så länge som hoppet finns, så går det nog att hitta en smula motivation där under ytan också, bara man får en start! :) Men jag tror att du måste först sätta dig ner en ordentlig gång och titta på din livssituation och hur mycket tid vad tar, samt fundera om det finns något du kunde kompromissa med för att få in någon typ av social tid.
Lycka till!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar