Jag är helt medveten om allt jobbigt som kommer med, tex att vissa barn kan skrika i princip hela dygnet eller inte vilja sova på nätterna, och det skulle säkert bryta ner mig. Men jag vill så gärna ha ett eget litet barn. Och jag vill vara mamma. Och jag vet ju att jag skulle klara det. Visst är jag övertygad om att jag skulle behöva hjälp ofta och att det skulle vara jättejobbigt vissa stunder, speciellt ekonomiskt, men jag vill verkligen ha en egen liten människa att älska, uppfostra och visa världen.
Jag har jobbat med barn och varit barnvakt osv, men det är liksom inte riktigt det jag är ute efter längre. Det är det där som man bara få när man är förälder, jag vill liksom vara mamma. Jag vill få se mitt barn växa, vara den som känner hen bäst, få uppfostra och ta del av det allra jobbigaste också. Och verkligen bara få älska den lilla människan.
Kan det bero på min egen uppväxt som var dålig och totalt kärlekslös? Jag har även blivit "övergiven" av fosterfamiljer pga att dom ångrade sig...
Jag tänker att det beror på det till stor del, och jag vet även att jag inte får använda mina barn som terapi för mina egna trauman (till en viss del brukar det väl hjälpa en på vägen ibland, men det ska ju inte vara orsaken till att skaffa barn menar jag), och det är inte det jag vill heller. Jag känner mig bara så redo för att ta hand om ett eget barn. Vad ska jag göra? Hjälp...
UngInfo svarar
Hej! Tack för din fråga!
Vad fint att du har en så stark längtan efter barn! Det är omöjligt för mig att avgöra när du är redo för att skaffa barn. I regel är det ju bra att kolla över ekonomin och räkna ihop inkomsterna innan eftersom ett barn kommer betyda större utgifter varje månad. Beslutet måste ni också vara två om ifall du har en partner som du vill skaffa barn med. Eftersom du är relativt ung ännu så skulle jag kanske råda dig att vänta lite. Du kommer nog hinna skaffa barn och du har hela livet framför dig.
Vår Psykolog Helena kommenterade såhär:
Ett barn är ju inte heller bara ekonomiskt betungande, utan förändrar hela ditt liv drastiskt och för hela din framtid. Det kräver både fysiska och psykiska insatser som är svåra att förutsäga då varje barn är så olikt. Jag kan bra förstå lockelsen av att ha en egen person man kan vårda och se till att ha det bra. Men att skaffa barn blir sällan precis så som han har tänkt sig, och man måste vara beredd på att både barnets person kan vara något man inte väntat sig och att ens eget förhållningssätt och ork kan variera dramatiskt. Det som är att rekommendera är, speciellt om du haft en tung barndom och en komplicerad uppväxt, att du själv till exempel skulle genomgå terapi eller annan form av samtalsstöd för att säkerställa att du känner dig tillräckligt stabil och har hunnit bearbeta dina egna utmaningar innan du får en ny människa att ta ansvar över.
Många gånger kan det vara bra att försöka föreställa sig sin framtid och hur du vill att den ska se ut, också vid sidan om föräldraskapet, eftersom man alltid bara har barn ”till låns” och för att alla ska må så bra som möjligt är det viktigt att man har också andra saker som är viktiga i livet. Och visst kan din vilja delvis vara anhängig av upplevelsen att inte själv ha fått ”tillräckligt kärlek”, och inte själv ha fått upplveva ett stabilt hem, som du därför vill kunna ge vidare till ett nytt litet barn. Men det kan också bara vara en genuin känsla av längtan till moderskap. Det är svårt att avgöra och det kanske inte ens finns ett klart svar. Viktigast är att du verkligen funderar om det är rätt tid, om det verkligen är rätt beslut för dig och hur du vill att ditt liv ska se ut i längden. Du har all tid i världen att bli mamma, och det är inte en uppgift man ska rusa in i utan att verkligen reda ut förhållandena kring önskan.
Med vänliga hälsningar,
Louise Mannil, koordinator Luckan Unginfo
Helena Godenhjelm, psykolog Ärligt talat-chatten
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar