Kix!!

13.10.2021
Tjena kix Gringo här. Ville bara ge dig en liten uppdatering + fråga på slutet

Jag mår mycket bra idag och jag har som duvet pratat med terapeuten om allt detta. Har haft 6 samtal hittills och känner att det räcker. Har dock hennes kontakter kvar så kan boka tid i framtiden om det skulle behövas.

Sammanfattningsvis så har vi talat om många saker som även jag frågat dig om. Hon har fått mig att exponeras för mina rädslor och tankar som jag har/har haft och lärt känna dom så att det inte är skrämmande längre. Så allt det med tankar och fantasier som jag haft och angående sjukdomar som även du och jag talat om så är det numera ”historia” för min del. Alltså att jag inte tänker på dom på ett oroande sätt som jag gjort förr och att den oron inte längre betyder nått för mig längre så att jag ska gå runt och kontrollera och fundera över det som jag gjort innan. Jag har övat på kontrollbehovet som jag haft, alltså att om jag får en impuls på att behöva rådfråga och få försäkran från närstående/utomstående ska jag skjuta upp den impulsen och försöka acceptera den ångest som då uppstår. Det är lite svårt. Men jag är på gång. Men förhoppningsvis så lär jag mig acceptera med tiden att inte behöva få försäkringar och oron kommer förhoppningsvis att minska med tiden. Det får ta tiden, och jag ska ha tålamodet. Jag har haft det sådär med tålamodet innan och jag har liksom velat att allt går över direkt. Men i dessa fall så tar det tid för hjärnan att kunna acceptera det så jag ska hålla ut. Jag har ju haft som min terapeut säger oroat mig i 1 och ett halvt år så det kan inte gå över direkt. Men ju mer man tränar på att minska kontrollbehovet och sysselsättningsgraden är hög så går det över med tiden. Jag är allmänt mer optimistisk och mindre pessimistisk som jag var under tiden jag oroade mig, för när jag oroade mig så va pessimismen sådan att det känndes som att det alltid skulle vara såhär. Och att det aldrig skulle gå över. Men nu när man fått svar på allt och det har löst sig så har man en mer optimism i sig och kan gå till en bättre vardag.

Minns du att jag skrev till dig en gång att jag oroade mig för en riskfaktor som äldre pappa ålder när barnet föds att det skulle ha en inverkan på ökad risk för psykiska ohälsa hos det barnet ? Jag och min terapeut har pratat om det och jag har läst ett par studier från 2014 till och med detta året. Min terapeut sa att det inte har något att göra med det. Men jag ville veta vad studierna sade. Jag läste på olika studier och det visar sig nog att hon har rätt. För det som studierna påpekar är att det endast är en hypotes. Eftersom man velat se om faderns ålder skulle kunna ha en effekt på barnets uppkomst som man vet kring mammans ålder (fertiliteten). Men detta är bara en hypotes, det med mutationer och äldre pappaålder. Och i samtliga slutsatser så står det att det inte går att bevisa sådana hypoteser. Detta med anledningen att man inte kan gå in i en man likadant som för kvinnor och att man aldrig kan göra sånna bevis pågrund av etiska och praktiska skäl. De studier som genomförts på olika grupper visar att det handlar om andra saker. Exempelvis när man velat se om det fanns en påverkan av äldre pappors ålder så tog man med yngre pappor och skulle se om det fanns skillnader. Men i många fall så var det inga skillnader mellan yngre och äldre fäder vid barnets uppkomst. Och att man hävdar att det förmodligen rör sig om andra saker och inte faderns ålder. Andra saker är exempelvis dom som du nämt som riskfaktorer för psykiska sjukdomar (ex schizofreni) Exempelvis så kan en pappa som varit äldre i sin ålder råkat hamna i statistiken som bär på ett ärftligt anlag råkat få barn i den åldern, hade han fått barnet i en yngre ålder hade det varit samma sak. En granskning som sammanfattat forskningen kring detta ämne de senaste 20 åren som publicerades i år kunde bekräfta detta och säga samma saker utifrån de studier den granskat. Så alltså, om det inte går att bevisa att sånt skulle ha en inverkan och att det endast är spekulationer så borde jag ju inte oroa mig. De flesta barn föds ju friska trots att föräldrarna är i en högre ålder, det säger forskningen med. Men det jag tänkte på fram tills nu var om jag kunde va undantaget. Men eftersom det inte ens går att bevisa att det skulle ha en inverkan så kan jag vara lugn, likadant som du skrev när vi diskuterade detta. Eftersom det inte går att bevisa så går man heller inte ut med det, det står heller ingenstans när man läser riskfaktor för schizofreni eller bipolär bland de pålitliga hemsidorna om sjukdomar att det är en riskfaktor. De som lurade mig var dessa nyhetsartiklar som skriver sina rubriker som får det att framstå som om det är bevisat, fast det egentligen inte är det. Nyhetsartiklar vill ju lyfta upp det negativa bara och få folk att läsa det. Fast det i slutändan framkommer att det inte är så. Min terapeut sade att riskfaktorerna för dom sjukdomarna som jag nämnt är dom samma som du skrivit till mig.

Så nu har jag kunnat acceptera det men det är en sista fråga jag har till dig som jag glömde nämna till terapeuten. Jag har varit lite nere sen igår och tänkt att jag slösat så mycket tid (ett och ett halvt år) på detta oroandet som inte varit något. Jag tänker att jag kunde utnyttjar tiden på såååå mycket annat roligt och levt bättre om jag sökte hjälp direkt efter händelsen i skolan. Menar inte att det inte alls fungerat, jag har kunnat gå i skolan, umgås med folk och arbetat. Men oroande har kommit emellan och ständigt varit i baktanken och hindrar mig från att vara lika glad och fri som jag varit innan. Jag va ganska ledsen igår nästan som att jag ville gråta. För att jag e arg på mig själv till varför jag gjort såhär mot mig själv. Skulle du kunna ge tips och råd hur jag ska fundera över detta och kunna kommer över denna tanke?

Återigen, tack för allt hjälp hu gett mig, uppskattas <3 du är bäst <3

// Gringo Gringo
kix

Ungdomsinformatör Kix svarar

19.10.2021

Hej Gringo!

Kul att höra att terapin har hjälpt! Jag är glad att du vågade ta tag i din hälsoångest och jobba på det tillsammans med en professionell. Som jag sagt tidigare så tycker jag att terapi är en av de finaste gåvor man kan ge sig själv.

Det låter bra det du skriver om att du jobbat i samråd med terapeuten att hålla ut när det kommer en impuls om att få försäkran kring en oro, och istället försöka sitta med känslan. Men ibland är det ju lättare sagt än gjort så det är ju bra att du förstår det också, att saker kan ta lite tid, och du har ju terapeutens kontaktuppgifter ifall du vill få lite mera stöd på vägen.

Här är en liten metafor jag vill dela med mig av, som jag inte minns riktigt just nu om jag delat med mig av innan så ursäkta om jag upprepar mig:
Vår hjärna består ju av en massa synapser, nervceller och nervtrådar som all info går genom när vi tänker eller gör saker. Man pratar om att den mänskliga hjärnan är plastisk, vilket betyder att den är bra att omforma sig själv efter behov. Om man repeterar ett mönster av något slag så blir nervbanorna starkare på de ställen i hjärnan som aktiveras, exempelvis har taxichaufförer i London större hjärnor på det ställe som hanterar lokalsinne, eftersom de måste lära sig alla gator utantill istället för att använda GPS. Å det motsatta också, ifall man inte använder vissa nervbanor ofta så blir de svagare. Det här handlar alltså inte om någon hjärnskada av nåt slag, utan helt enkelt hur mänskliga hjärnan funkar och det är till stort orsaken varför vi varit så framgångsrika överlevare på den här planeten - vi anpassar oss.
Det här kan man jämföra med en jordväg. Den formar sig enligt hur man kör på den. Det ställe på vägen där man kör mest kommer få fåror i sig, och ju mer man kör just där desto lättare är det för bilen att halka ner i den samma fåran för att den är körd så många gånger. För att vägen med tiden ska platta ut sig mera igen så måste man köra kringom och hålla emot från att halka in i fåran. Det är lite där du är nu i din process. När du tidigare har börjat oroa dig för olika sjukdomar så har din hjärna lärt sig att vägen du ska ta är att snabbt få bekräftelse utifrån. Det är spåret du kört efter. Nu behöver du motstå att söka den bekräftelsen, och istället sitta med känslan. Varje gång du lyckas med det så kör du vid sidan av fåran, och den plattar ut sig lite grann hela tiden, så med repetition så blir det lättare att inte trilla ner i den igen. Det tar lite tid, och kan vara lite obekvämt, men som du redan har märkt så är det fullt möjligt och tålamodet växer hela tiden! Så ge inte upp utan fortsätt att försöka hålla vid din nyvunna optimism för att saker kommer bli bra!

Jag tycker det du sammanfattar om artiklarna du läst (jag läste din kommentar också) angående pappans ålder låter vettigt. Alltså att du inte behöver oroa dig om det. Och som du säger så ska man undvika ”vanliga” ovetenskapliga sidor som ofta bara försöker chocka en med rubriker som får en att klicka in sig på deras sida.

Angående ditt sista stycke om att du känner dig lite nere nu, så skulle jag vilja säga att det nog är en rätt normal reaktion att tänka som du gör nu, känna att du spillt tid och så vidare. Men försök att också tänka på hur himla mycket du har lärt dig om dig själv och din omgivning genom att ha behövt gå genom det här, och du fortsätter lära dig mera för varje dag! Det kommer i varje människas liv perioder när man mår sämre eller har någon typ av ”kris”, men det är en naturlig del av att vara människa fast det kan kännas jobbigt. Det bästa man kan göra är att acceptera, lära sig, och så småningom gå vidare. Det går ju inte att ändra på sånt som varit, bara att sikta framåt med nya lärdomar.
Jag brukar försöka tänka att man alltid har gjort det bästa man kunnat utgående från det man visste då. Man kan inte kräva av sitt forna jag att de skulle ha kunnat agera annorlunda, eftersom ens forna jag inte visste det man vet nu. Men det är helt okej att sörja, och att ha de här känslorna som du har nu! Om du känner för att gråta så tycker jag du ska göra det. Gråt brukar lösgöra mycket känslor, det är en bra mänsklig egenskap det att vi gråter. Gråten finns ju där för ett syfte liksom, det är inte så att vi gråter ”i onödan”. De här känslorna kommer även de att med tiden bli lättare, det är en naturlig del av att växa som människa. Och om du märker att den här nedstämdheten håller i sig en längre tid så kan du ju alltid kontakta din terapeut igen, den tryggheten finns fortfarande där. Så på ett sätt eller annat så kommer det nog att bli riktigt bra, det tror jag absolut :)

Önskar dig allt gott <3

Kram, Kix

1 Kommentarer

  • Gringo 16/10/2021 12:37pm (2 år sen)

    För att förtydliga det med pappa ålder och psykisk ohälsa. Anledningen till att man aldrig kan bevisa, som studierna påvisar, är att man i sånna fall skulle behöva gå in i en man vilket skulle leda till att man inskränker personens integritet. Man hade i det fallet behöva gå in och kontrollera mannen hela hans liv och regelbundet lämna sperma för att se om det sker något och därefter tvingat honom till att skaffa barn när han är typ 50 år gammal. Och sen skulle man behöva kontrollera och följa hans barn med under hela deras liv för att se om det har någon inverkan. Det är omöjligt att göra sånt, och det säger samtliga forskning med. Studenterna har visat att dom som insjuknat i deras studier berodde på andra saker som vi nämnt och pratat om, och att pappans ålder kunde de inte bevisa att det skulle ha någon inverkan. Så med slutsatsen så kan jag nog vara lugn, min terapeut sa direkt i första början att det inte har något att göra med det. Varken att det skulle vara riskfaktor eller orsak. Så jag kan nog vara helt lugn och inte oroa mig. Jag ska lita på hon och studierna.

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej! Jag är en person som är intresserad av krigshistoria och lägger vikt på min fritid att studera kring krig och konflikter. just nu studerar jag mest kring israel-Palestina konflikten som pågår jus...
Läs mera

En av mina kompisar, som är ateist, frågade av mig (kristen) varför Gud låter dåliga saker hända. Jag har tänkt på det men kommer inte fram till något. Jag tror inte på djävulen, så det går inte att ...
Läs mera

Min familj är kristen och när jag var yngre var jag det oxå. Men för ca 2 år sen så slutade jag tro på Gud för jag tyckte att Biologi var rätt. Nu är jag kristen men jag tror att det var Gud som gjord...
Läs mera

...

Jag gillar generellt mat. Men på senaste tiden så när jag ska äta börjar jag må illa och känner mig skyldig att jag äter ele nåt. Så då äter inte jag fast jag är hungrig. Och det börjar bli ett proble...
Läs mera