Kix 22

Hej Kix, Gringo här
Jag vill skriva en sammanfattning om hur mitt läge är just nu. Du minns kanske efter årsskiftet när jag skrev en sammanfattning ? När jag sammanfattade mina tankar och allt kring mobbningen i skolan o allt som rörde temat just då. Jag tänkte göra en likadan här om det vi har diskuterat om fram till nu.

Igår gick jag en stor promenad och tänkte på allt de vi skrivit om och sammanfattat följande:
Jag har hela tiden strävat efter en bekräftelse på mina tankar och beteenden om de har varit normala/eller inte normala. Jag har analyserat mycket, gått både fram och tillbaka. Jag har skrivit till dig om hur jag har satt mig själv i olika människors problem/fenomen. När jag hörde eller såg nått, främst sårbara ämnen, de storys som jag har delat om hur jag tänkte kring självmord, brott, kriminalitet och sjukdomar (främst psykiatriska) så hade jag denna tendens av att tänka på just det ämnet. Jag tänkte på hur det skulle se ut i mitt fall (fantasi). Men samtidigt som detta skedde genomsyrade min hypokondri. När jag hörde om nått så tänkte jag på mig själv, i den stunden så hade jag inte mycket kunskap om ämnet, och då började jag överanalysera mitt sinnesintryck, jag såg mig själv som att jag var i den sårbaras situation och blev orolig och rädd för jag trodde att det var lättvindiga saker som folk drabbades av/ eller gjorde. Men det var det inte, bara att jag saknade kunskap om det just då i den situationen. Jag var rädd och trodde jag skulle hamna där, framkallade symptom på olika saker (ex tänka på att smita hemifrån och köpa knark, eller framkalla symtom på sjukdomar) osv. Fast jag vet innerst inne i medvetandet vem jag är och att detta var/är en rädsla och överanlysering. Det skulle jag aldrig ens tänka mig att göra på riktigt (droger o kriminalitet + visste att jag överdrev symptom på sjukdomar). Men det var rädslan, kunskaps nyfikenhet och överanalyseringen som gjorde att jag kände så starkt. Det var en lärandeprocess där jag skulle känna på hur det är att vara i den situationen. Efter att ha oroat sig en tid så började jag ta lärdom om hur människor i det fungerar, jag funderade på varför blir människor självmord, psykiskt sjuka (alla möjliga diagnoser), varför börjar man knarka eller begå brott Osv. Jag läste på om det och började förstå vad som händer med människor i sånna lägen. Steg efter steg så kommer jag fram till att läsa om orsaker/riskfaktorer. Jag studerade orsakerna och märkte att det finns tydliga orsaker. Ingen gör det lättvridigt, utan det finns en anledning till allt. Inget av de riskfaktorer stämde överens med mig, så oron kunde släppa och jag blev lugn och stabil igen.
Från att inte haft någon kunskap alls, till att oroa sig över mig själv, tänka på saken, så kom jag fram till slut till att jag faktiskt kan en hel del nu . Detta har gett mig så mycket kunskap, från att inte kunnat nått o trott att allt va lättvindigt ,till att kunna en hel del nu och är påläst, så kan jag hjälpa andra människor i framtiden som kanske behöver hjälp på riktigt. För att jag vet nu om hur människor i de fungerar och orsaker osv. Sen när jag fick all kunskap så tänkte jag, varför oroade jag mig ens? Om jag inte själv hade nån risk att hamna där så varför vara så rädd? Varför började jag tro att jag skulle hamna där? Jo, för att jag då inte hade nån kunskap samtidigt som jag ville lära mig mer, men jag var rädd också, för tänk om jag hittar nått som stämmer överens med mig själv? Svaret är att jag vet att jag är en nyfiken person som alltid vill lära mig nått nytt om allt o alla varför gör människor så som dom gör. Men jag är också lättskrämd av mig, detta kan ha börjat sätta igång min hypokondriska tendens (överlanalyserar) vilket har gjort det lite jobbigt med med tanke på att jag blev rädd och orolig när jag överanalyserade som jag förklarade. Så helt enkelt, hypokondri i kombination med nyfikenhet.
Sen funderade jag vidare.. Även fast jag oroat mig rätt mycket och så, jag kunde ändå leva ett hyfsat normalt liv, jag kunde gå och träna, umgås med familj, resa utomlands, ha det bra socialt och skaffa nya vänner på högskolan, lite svårt o somna men när jag väl somnade så sov jag. Om jag lever ett normalt liv och i grunden vet att jag är frisk, varför ska jag oroa mig för att jag har en sjukdom?varför självdiagnotiserar jag mig? Jag har en resiliens. När jag mådde som sämst klarade jag mig galant i skolan med proven. Jag överanalyserade, oroade mig, tänkte mycket, men jag klarade mig ändå i skolan och socialt. Jag har gått i högskolan nu i två år och klarat mig väldigt bra trots att jag nästan hela den perioden tänkte väldigt mycket.. så… varför skulle jag ha en diagnos? Om det inte hindrar eller har hindrat mig i två år så varför oroar jag mig för att ha en diagnos? Hade jag bara legat hemma i sängen och oroat mig, dragit mig undan, inte kunnat gå till skolan och jobbet hade det varit nått, men jag har ju klarat mig bra så varför ska jag oroa mig för? Och vad? Bara för nått jag hört o sett att en symptom stämmer överens? Glöm det. Jag må hitta mig själv i nån diagnos, men det hindrar mig inte, så glöm det, gå vidare Gringo.

Min fråga är : Låter detta vettigt ? Tycker du att jag tänkt rätt ?

Min pappa hade i veckan en ångest laddat loop, en av hans gamla vänner hade gått bort. när han talade med en vän så skämtade han med min pappa, han sa ”nu dör våran generation ut, snart är det vår tur”. Min pappa tog åt sig och fick dödsångest. Han oroade sig om han skulle dö. Min pappa är 70 år gammal och har diabetes och högt blodtryck, så det gav han extra ångest över saken. Han kunde inte sova flera nätter i rad för han trodde att, om han somnar, så kommer han inte vakna. Han mådde dåligt över saken och kunde exempelvis varje dag ligga i sängen och mäta blodtrycket. I förrigår gick vi ut med han och han sa att han är rädd för döden med tanke på att många i hans ålder gått bort av olika anledningar på kort tid. Vi talade med honom om saken och jag gav honom råd, samma råd som du gett mig om hur jag ska hantera som vi varit inne på tidigare. Så nu mår han lite bättre. Men jag märker att jag och han har ganska lika hypokondriska tendenser när det kommer till det.

Jag vill avslutningsvis med att säga att jag mår mycket bättre nu och jag är så glad över att jag har fått ut de jag önskar få svar på. Tack vare dig , annars vet jag inte vad jag skulle gjort. Jag känner nu att jag kan sätta punkt för allt detta och att jag kan move on med mitt liv och lämna detta bakom mig. Bara det enda jag väntar på är om du tycker det jag skrev här innan låter vettigt. Då kan jag sätta punkt när du svarat. Jag ångrar att jag inte skrev tidigare, förra året, när jag mådde som sämst och oroade och visste inte var jag skulle vända mig. Men till slut fann jag er o speciellt dig som jag är så tacksam för. När jag promenerade igår så blev jag rörd nästan till tårar. För att jag kan äntligen lämna detta bakom mig och gå vidare och veta att jag är frisk och stabil nu och att jag inte behöver oroa mig alls längre. Jag ska studera vidare i höst till marknadsföring och flytta till Åbo med familjen, min syster bor där. Är det möjligt att skriva till er fast jag inte är i Österbotten? Om jag skulle behöva ett svar om jag skulle fundera på nått i framtiden?

Nu blev det här jättelångt men hoppas du förstår vad jag menar. Som jag sa, jag känner mig klar med allt så jag kommer nog inte behöva ställa frågor längre om detta. Jag kan äntligen gå vidare och ha en härlig sommar

Tack för allt Kix, du e bäst <3
// Gringo från Kaskö Gringo