Svårt att säga "Jag älskar dig"

29.05.2020
Hej! Jag är en ung kvinna som har varit gift i några år. Jag älskar min man och vi är absolut bästa vänner. Vår relation fungerar bra och vi grälar inte ofta.
Däremot är jag en stark romantiker som drömmer om att bli uppvaktad med blommor eller frukost på sängen, att bli bjuden på dejter och att höra "jag älskar dig" eller bara berömmande ord. Min man var tidigare en romantiker, men efter en lätt traumatisk händelse för några år sen försvann en stor del av hans romantiska sida. Att säga att jag är vacker kommer inte så spontant för honom, även om han har blivit bättre på det. Jag säger ofta att jag älskar honom, men eftersom han värderar ärlighet högt har han sagt något som på senaste tiden bekymrat mig. Han säger att han inte är helt säker på vad "att älska någon" betyder, och att han känner sig obekväm med att säga dem. Han säger det då och då till mig men jag märker hur obekväm han blir. Han har aldrig sagt "jag älskar dig" till sina föräldrar fast han har en mycket fin och hälsosam relation till dem.
Jag vet att han älskar mig, det ser jag i vardagen genom hur han behandlar mig, men det vore så skönt att höra de orden ibland, eftersom jag är en verbal romantiker.
Han har själv funderat över vad som är "fel" på honom när han känner sig obekväm att uttrycka kärleksfulla känslor, och om det skulle vara bra att söka hjälp, antingen enskilt eller tillsammans med mig.

Jag undrar vad jag kan göra i den här situationen för att inte verka desperat eller pushande. Är det här vanligt bland män? Romantiker
luckan

UngInfo svarar

09.06.2020

Hej på dig! Jag vill börja med att säga att det låter som ni har en mycket bra relation i övrigt. Det att ni verkligen känner att ni är bästa vänner och upplever relationen som välfungerande är stora saker, som är viktiga att ta vara på och känna glädje över. Det är också fint att se att hur din man behandlar dig visar att han älskar dig.

Människor har ändå så väldigt olika sätt att uttrycka känslor, för vissa är det verbala väldigt svårt, medan de hellre kommunicerar med handlingar. Och för andra tvärtom, lite som det verkar vara mellan er. Det grundar sig ofta på hurudant mönster man har lärt sig från barndomen, hur ens egna föräldrar visade kärlek och ömhet. Det kan vara bra att inte fastna alltför mycket på de där orden, det är verkligen handlingarna, hur han är med dig och vad han gör för dig, som visar hur han känner om han har svårt att säga det. Men det är också något man kan öva upp, att hitta ord för känslor. Så det är absolut inget ”fel” på honom, det är antagligen bara så han har lärt sig att kommunicera känslor.

Du nämnde också om den här lätt traumatiska händelsen, nu vet jag ju inte vad det var som hände, men stora upplevelser ruckar till hur vi ser på världen. Antingen tillfälligt eller så börjar vi helt enkelt se saker på ett lite annorlunda sätt. Om det var något som skrämde honom, kan det vara att han tappat fotfästet en aning och inte ”vågar” känna så djupt i rädsla av att bli sårad. Jag vet heller inte när det här inträffade riktigt, så beroende på när det var och vad som hände, kan det vara viktigt att ge honom lite tid att återhämta sig, men ge möjligheten för honom att prata och visa att du finns där som stöd, men med att försöka att inte ”pusha” honom. I vissa fall, om någon inte är redo, kan den till och med då dra sig undan ännu mer. Men man kan alltid föreslå att ni tillsammans kunde gå och prata med någon till exempel, om det är så att ni skulle vilja utveckla er kommunikation och relation. Och om han verkligen känner att han behöver hjälp att lära sig bättre kommunicera och förstå sina egna känslor kan det absolut vara bra för honom också att gå och prata med någon själv, om det är så att det stör honom att han inte kan vara så som han skulle vilja.

Du frågade också om det här är vanligt bland män. Det är rätt så vanligt hos män, och bland kvinnor. Många har vuxit upp i hem där man inte egentligen pratat så mycket om känslor, och i flera familjer finns det mönster där till exempel pappan varit ”den tysta starka karlen”. Och i de fallen blir det lätt så att speciellt kanske då pojkar internaliserar den här modellen, och får sedan svårt att som vuxna själva agera på annat sätt, också fast de skulle vilja. Sådana här mönster är rätt så svåra att bryta, men till exempel genom terapi och öppen kommunikation och försök i att få ett bättre emotionellt språk tillsammans med någon annan är det helt klart möjligt. Och finns viljan där och kärleksfulla relationer underlättar det väldigt mycket. Med andra ord, så är det viktiga det att du visar att du finns där och att du vill hjälpa. Du kan föreslå professionellt stöd, om han känner att det är det han vill. Det är väldigt viktigt att kunna kommunicera så man förstår och litar på varann i längden, men det är också viktigt att verkligen förstå hur människor kommunicerar på olika sätt för att ändå säga samma sak.

Tyvärr finns det inte helt klara svar på dina frågor, då jag inte heller känner er och er situation tillräckligt bra. Men hoppas det här hjälper dig vidare i dina funderingar, så ni tillsammans kan komma på vad som fungerar bäst för just er så ni båda mår så bra som möjligt!

Psykolog Helena

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Ingen i min familj tror på något jag säger, de hittar på sina egna sammanslutningar och bråkar med mig istället. min mamma och pappa bråkar med mig för att de tror att jag hoppade av skolan och ringer...
Läs mera

Hej! Mina föräldrar satte ner familjen i slutet av oktober 2023 och berättade att mamma ville skilja sig från pappa. Pappa tog det väldigt hårt och visste inte vad han skulle göra. Han försökte föresl...
Läs mera

En av mina vänner har självmordstankar pga psykiskt våld av föräldrar
Läs mera

hej jag är en 16årig kille och jag har ett missbruk jag brukar titta på min mamma och syster i smyg när de duschar och ta bilder av dem och runka till dett
Läs mera