Jobbet panik

Hej!

Det är en väldigt knepig situation du befinner dig i just nu. På det hela taget låter det som att det här jobbet är väldigt tungt för dig psykiskt, av flera starka anledningar. Den stora frågan är då kanske: kommer det att bli bättre, hållas på samma nivå eller förvärras.

Alltså lite mer utbroderat: kommer du att vänja dig vid det här? Dels är det ju alltid jobbigt i början på nya jobb, nästan oavsett bransch, just för att man inte kan rutiner och innehåll ännu. Det påstås att det i medeltal tar ett halvår innan man kan säga att man är ordentligt varm i kläderna i ett jobb, men det varierar naturligtvis. Och dels: kommer du att övervinna din socialfobi så att den inte längre blir ett direkt hinder i ditt liv. Tex genom att du hittar på ett "manuskript" som du följer i mötet med kunder och kolleger för vad du kan säga i vilka situationer?

Eller kommer det att forstätta så här? Och kommer du att orka med det i längden? Så här ansträngande och varierande arbetsschema och -uppgifter är tungt för vemsomhelst, men troligen tyngre för dig (eftersom du har egna hinder att övervinna/hantera under tiden). Kommer din energi att räcka? Kommer du att hitta energikällor att fylla på din brunn med eller kommer du att ösa och ösa ur den tills du har bränt ut dig? Utmattning är inget att leka med och ett mycket reellt hot mot många unga tjejer, speciellt ambitiösa sådana eller sådana som upplever att de inte har något annat val. Utmattning brukar även förvärra sådant som redan är tungt, lägga ytterligare sten på bördorna. Kommer du att hitta den inre styrkan som krävs för att fortsätta så här, kanske finslipa och träna upp den, så att det här blir riktigt bra till slut? Eller tvärtom, att du konstaterar att du helt enkelt inte hade det som krävdes för just det här jobbet? Det kan vara en svår balansgång att väga mellan behov (av pengar, av sysselsättning och mening, av att slippa tomrum i CVn) och envishet/kämparglöd/stolthet och reella svagheter

Eller kommer det att bli värre? Kommer takten att trappas upp ytterligare, tex om du tar jobbet på det nya stället längre bort från stan? Du fick förhoppningsvis både råd och tröst som tar dig igenom promenaderna hem nattetid, men resten? Hur kommer det att kännas i längden om du inte hinner med pojkvän och vänner, vad kan hända åt era relationer och åt dig personligen? Hur kommer du att klara av oförutsägbarheten, de långa arbetspassen, motståndet av din socialfobi... Hur ser ditt liv ut om ett halvår?

Om du känner att de negativa konsekvenserna väger över, så ska du tänka på ditt eget välmående i första hand. Helst innan du använt upp all energi. Vad behöver du för att må bra psykiskt och hur kan du skaffa det åt dig själv? Ingen kommer såklart att servera det åt dig på en silverbricka, utan någon form av ansträngning från din sida är oundviklig. Jag menar att om det här jobbet är för tungt, är det då inte mindre tungt att gå igenom processen att hitta ett nytt jobb mindre tung? Speciellt om det resulterar i ett jobb som passar dig bättre, som du mår bättre av? Ett annat alternativ är studier. Visst är det tungt och tar länge att utbilda sig, men kanske det är värt det ändå? Vad skulle du vilja göra om du fick välja helt fritt? Och alltså inte ligga på playan och äta glass hela dagen, utan något jobb, någon typ av studer, någon form av dagsrutin? Vad vill du göra?

Att tänka på framtiden, på hela det långa vuxenlivet, är inte lätt när man är nybakad student och just kastat sig in i arbetslivet. Framtiden känns ofta mycket suddig och mycket långt borta. Få vet på riktigt vad de vill göra med resten av sina liv - och få som ser tillbaka säg vid 40-årsåldern kan säga att de visste vad de ville redan som 18-19-åringar. Jo, de kanske påstår att de nog visste, men lika ofta döljer de bara hur osäkra och rådvilla de själva var. Fast idag lever vi också i ett samhälle med betydligt fler chanser att ändra sig. Folk jobbar i regel inte på samma arbetsplats hela arbetslivet, inte ens alltid inom samma bransch eller med samma yrkestitel. Så man får ändra sig, man får hitta nya drömmar och välja nya stigar. Vilket å andra sidan också lätt gör en mer förvirrad och ger en val-ångest (väljer man en sak väljer man samtidigt bort tusen andra). Men min poäng är att även du har chansen och rätten att välja något nytt för dig själv. Till och med flera gånger under livet! Nej, jag säger inte att det är gratis eller lätt, men situationen är inte alls låst. Du är inte fast där du är och behöver nödvändingtvis inte acceptera allt och använda slut på dig själv. Det krävs lite mod att välja en ny väg, och tyvärr vet man först när man ser i backspegeln om det var ett smart val eller inte, men finns det liv finns det hopp. Eller hur? <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott