Ska jag säga upp mig?

Hej Olivia!

Det är knepigt det här med vilken "rang" man får på en arbetsplats, vilket rykte man har och hur bra andra anser att man är - mycket för att det inte alltid är rättvist eller ens sant. Mänskligheten fungerar tyvärr lite så att vi ständigt jämför oss med andra, bedömer varandra och funderar vem som är bättre och vem som är sämre. Du vet ju hur det är i skolvärlden, där man till och med bedöms med siffror osv, så det är klart att det beteendet inte alltid försvinner i arbetslivet. Vi fortsätter värdera och döma varandra på ganska fjuttiga grunder.

En annan sak som påverkar är att vi i en grupp tenderar att också lätt utse, ofta helt omedvetet, vem som är ledare och vem som ligger längst ner på den hierarkiska stegen. Det kan bra hända att den som blir puttad längst ner egentligen inte alls är dålig eller svag, utan de som befinner sig ovanför råkar antingen bara vara starkare eller har ett behov av att känna att vissa andra är svagare än dem. Mänskligheten är också en väldigt skvallrig och sensationslysten art, så om någon påstår att en viss person är dålig, så tror de flesta andra genast på sig och ojar sig och vojar sig över det, förstorar fjädern och pekar finger. Varje grupp har sin egen dynamik, som påverkas av vem som kommer och går i den, omständigheter och yttre förändringar osv, och vi kan inte alltid själva kontrollera vad andra tycker om oss. Vi kan försöka göra vårt bästa för att få en viss roll i gruppen, men ibland hjälper det inte ens fastän man skulle stå på huvudet, de andra har redan satt en stämpel på oss.

Sedan är det ju tyvärr också ett faktum att vi inte alltid är bra på det vi ska göra, eller passar för uppgifterna eller ens trivs med arbetsuppgifterna eller -platsen. Det påstås att alla måste ha ett eller ett par "skitjobb" förrän man hittar ett bra, förrän man vet vem man själv är som arbetstagare, vad man kan och var man kommer till sin rätt. Det där med "skitjobb" betyder inte alltid att själva arbetsplatsen är dålig, att lönen är dålig eller att arbetsuppgifterna är dåliga - utan att man helt enkelt inte själv är så bra just där på den platsen som man kanske skulle önska. Vi kan inte alla vara perfekta för de jobb vi lyckas nappa åt oss i dessa ekonomiskt knepiga tider med hög arbetslöshetsprocent.

Det är egentligen inget att skämmas för, ingen kan ju vara bra på allt, men klart att det ändå fräter på stoltheten. Ingen vill ju säga att det är en själv det är fel på. Men faktum är att vi alla i något skede är fel, redan bara av en så enkel sak som att vi alla börjar som nybörjare. Antingen är vi nybörjare inom det yrke vi ska jobba inom, alltså att vi saknar kunskap, erfarenheter osv för just de arbetsuppgifterna. Det brukar ju dock gå över med tiden. Eller så är vi nybörjare på att jobba överhuvudtaget, så vi vet tex inte ännu riktigt vilken arbetsmoral man borde ha, vad som är okej att diskutera runt kaffebordet, vad som förväntas av oss rent administrativt osv. Klart att alla då gör bort sig ibland, gör misstag eller uppfattas som dumma i huvudet eller lata eller ointresserade.

Många arbetskolleger och chefer kan säkert ta hänsyn till vårt ungdomliga oförstånd och ha tålamod med en ung arbetstagare, men arbetslivet är inte som skollivet. I skolan ville alla lärare att en elev skulle klara sig igenom hela utbildningen, så där var fokus på att eleven skulle klara av sina uppgifter. I arbetslivet vill cheferna, förmännen osv att själva arbetet (en produkt, en tjänst, ett uppdrag osv) ska bli utfört så väl som möjligt så att de kan få in pengar för arbetet. De bryr sig tyvärr inte alls på samma sätt om arbetarna, utan dessvärre är arbetarna ofta utbytbara. Och en chef som ser främst till produktionen så byter ju ut sådana kuggar i maskineriet som inte funkar så bra, som kanske till och med stör eller saktar ner produktionen. Visst har arbetsgivare ett slags moraliskt ansvar att ta hand om sina anställda, både deras välmående och se till att de får tex tillräckligt med instruktioner för att kunna göra sitt jobb bra, men deras huvudansvar är ändå att se till att jobbet blir gjort. Så tyvärr kan man råka bli den kugge som byts ut, dvs att man blir uppsagd om man inte når upp till förväntningarna.

Att bli uppsagd vs. att säga upp sig är ett knepigt val. Om man blir uppsagd, sparkad, kan det kännas som något skamligt, det kan ta på stoltheten. Om man hör att någon blivit uppsagd, så kanske många ännu tänker att jaha, den människan var inte tillräckligt bra, det var något fel på hen. I dagens samhälle kanske en stor del blir uppsaga pga ekonomiska svårigheter i jobbet, men även då resonerar man ofta så att en arbetsplats sällan gör sig av med sina bästa arbetstagare. Säger man däremot upp sig själv, så kanske det känns som att man får behålla ansiktet lite mer, det tär ofta inte lika mycket på stoltheten sådär utåt i alla fall. När folk slutat av sig själva hör man ofta dem säga att de inte trivdes, inte tyckte att de fick tillräcklig uppskattning (aka tillräckligt hög lön) eller helt enkelt att arbetsplatsen var dålig. Men även då kan folk anta att man misslyckats på något vis - folk har ju en tendens att gärna tro det värsta om allt och alla...

Så det kanske inte finns något sätt att lämna en arbetsplats på utan att på något vis uppleva någon form av förlust. Men då gäller det bara att försöka fokusera på vad man lärde sig och vilka erfarenheter man fick och skapa en plan för hur man undviker de sämre sakerna på nästa ställe. Visst kan man bita sig kvar och göra sitt allra bästa, för folk inser nog oftast att människan kan förändras - även till det bättre. Och kanske är man på sätt och vis också skyldig sig själv att verkligen försöka. Lyckas det ändå inte och man blir sparkad, så vet man i alla fall att man gjorde sitt bästa. Då är det lite lättare att hålla huvudet högt sedan och anta nya utmaningar. Obehag går över, och utan obehag, tex på en arbetsplats, så kan man inte förstå sedan när man har turen att få en fantastiskt härlig arbetsplats!

Håller tummarna för dig <3, Liselott