Bästavän

Hej sweet17!

Voj, nu är det här lite knepigt, för vi är inte säkra på nu om din bästa kompis är en flicka eller pojke??? Att du är en flicka kan vi se, men bästisen? För på sätt och vis är det ingen skillnad om det är en han eller en hon, på andra sätt är det kanske skillnad. Vi ska försöka svara på både och, men skriv in hit igen om du tycker vi helt missförstått dig. Och visst menar du med "känslor" romantiska sådana, alltså förälskad/kär? Den meningen gick ju också att tolka på två sätt. Nå, vi skriver nu som om det skulle handla om kärlek, skriv alltså in igen om vi fattat noll ;)

Nå, vi tar det här med vänskap vs. kärlek nu först, eftersom det ändå är huvudpoängen oavsett om bästisen är en tjej eller en kille. För det händer ju titt som tätt att bästisar blir kära i varandra. Kanske är det för att samma egenskaper som gör att man vill bli vän med någon ofta är desamma som kan göra en kär i någon? Typ att man trivs ihop, har samma sorts humor, har förtroende för varandra, kan lita på varandra osv.? Dessutom är det något visst med att tillbringa mycket tid tillsammans - speciellt sådana stunder när man kan tala "djupt" med varandra, kanske mitt i natten och liknande. Då kan det hända att intimiteten och förtroligheten för en närmare tankar på kärlek eller sex. Det här är svårt att förklara, men det är underligt nog lättare att börja tänka på kompisen på ett romantiskt/sexuellt sätt när man exempelvis suttit länge och talat "hemlisar" innehållande kärlek och sex. Det ena kan leda till det andra, liksom. Så känslor kan lätt utvecklas mellan kompisar, nästan oberoende av vad man har för sexuell dragning.

Den här chansen/risken att förälskelse eller kåthet ska uppstå är såklart större när kompisparet är pojke+flicka, eftersom majoriteten av befolkningen är heterosexuell. Men det är kanske just därför också de inblandade lättare börjar tänka i kärleksbanor då. Folk i allmänhet kan ju fortfarande ha svårt att fatta att man faktiskt kan vara BARA vänner fastän man är man och kvinna, så väldigt "självklart" kan det tyckas vara att det nog borde finnas något MER bakom vänskapen. Men handlar det om två flickor så är det inte lika "självklart" i folks huvuden att de kan bli kära i varandra. Tjejkompisar kan ju nästan göra vad som helst med varandra utan att folk i allmänhet ens kommer på tanken att de på riktigt skulle vara lesbiska - typ kramas, gå i armkrok, sitta i varandras famn osv. För visst är det så att om man ser en kille och en tjej till exempel kittla varandra, så börjar man genast omedvetet fundera om de har något på g med varandra, fastän man vet att de bara är kompisar. Men inte nödvändigtvis om två tjejer kittlar varandra.

Allt det här vad omvärlden kan anse om det hela (om det skulle utvecklas till ett förhållande) spelar tyvärr ofta större roll än man skulle vilja. Visst kanske det är lättare om det är pojke+flicka, då kan tex andras reaktion på nyheten om att de är ihop ofta bli riktigt positiv. Typ "jamen jag visste ju hela tiden att ni skulle passa så bra ihop". Fastän kärlek alltid är privat och intimt ihopkopplat med vem man är som människa i andras ögon, så är det oftast inget märkvärdigt om pojke+flicka går från bästisar till kärlekspar. Men om det är flicka+flicka, så kan yttervärldens åsikter och tyckande betyda så mycket mer. Man kommer genast att tänka på sådant som "att komma ut ur skåpet" och "lesbo-stämpeln i pannan". Det blir något man måste ta ställning till, som om man skulle vara tvungen att bestämma om vad en del av ens personlighet ska vara (den sexuella) och sedan också om man ska våga visa det öppet. Nu är ju inte sexualiteten något som är svart eller vitt och det kan ändras med tiden, man "bestämmer" nog inte vad man är, men det gör andra! Omvärlden sätter etiketter på en vare sig man vill det eller inte och det är det man måste ta ställning till. Även fastän man skulle vara helt hundra på att man är homosexuell, så innebär kanske ändå omvärldens gammalmodiga attityder att man måste stålsätta sig på ett helt annat sätt än om det skulle vara ett "vanligt" heterosexuellt förhållande.

Så det här spelar såklart in när man som flicka+flicka funderar på om man är kär och inte bara vänner, om man vågar påbörja ett förhållande, om man kan stå för sin kärlek utåt. Det handlar då kanske inte bara om du+jag=? utan om så mycket mer - och då blir det kanske dubbelst så nervöst, osäkert, otryggt, blygt osv. Redan att vara kär är pirrigt så det räcker, men att dessutom fundera på vad omvärlden ska tycka... Det blir kanske dubbelt så svårt att VÅGA satsa på varandra. Lägg sedan till hotet om att vänskapen kan förstöras av en misslyckad romans och det blir tredubbelt så svårt att veta vad man vill göra - och vågar göra.

Men att vänskapen skulle förstöras (av att man är ihop för ett tag men sedan konstaterar att förhållandet inte håller) kanske inte är ett så stort hot som många tror. Nu kan vi ju bara tala för oss själva utgående från våra egna erfarenheter, och vi har personligen haft flera pojkkompisar som vi haft romanser med. Vi har dock tyvärr inga personliga erfarenheter av att något verkligen skulle ha hänt med flickkompisar (vi råkar vara heterosexuella) men vi kan förstå hur det skulle kunna utvecklas till det. Oavsett så tror vi inte att man alls behöver bli ovänner "efteråt" - tvärtom. Vi har bara blivit bättre vänner med de killar vi har strulat med eller haft riktiga kärleksförhållanden med. För att bli riktigt personliga nu så är en av oss faktiskt fortsättningsvis lyckligt ihop med sin bästis - och har barn och hus och ett underbart liv tillsammans med honom. Men även med de kompisar som det inte höll med så gick det långt över förväntan med! Det var inte alls så konstigt eller ansträngt efteråt som man hade befarat, inte alls så att man slutade vara vänner, utan snarare så blev man väldigt speciella och nära vänner. Man visste saker om varandra som ingen annan bästis skulle kunna göra och det skapade en helt speciell sorts förtroende sinsemellan. Inte en dag har vi ångrat att vi tog chansen, även fastän förhållandet tog slut, och faktiskt finns de här kompisarna kvar i våra vuxna liv ännu fastän många andra goda kompisar försvunnit med åren!

Kärlek är aldrig bortkastad, även fastän den inte höll. Det enda man riktigt kan ångra här i livet är alla de gånger man inte vågade ta chanserna, inte vågade LEVA av rädsla för allt som kanske skulle kunna hända. Så när du frågar hur vi skulle gå till väga: vi skulle våga säga det rakt ut! Under någon mörk natt när stämningen är förtrolig, så skulle vi berätta vad vi känner för honom/henne. Du säger att du nog tror att känslorna är ömsesidiga, så knappast blir det någon chock för honom/henne och förhoppningsvis vet nog han/hon vad han/hon själv vill. Men ni kan ändå komma överens om att inte "bestämma" något direkt, inte direkt dra en skarp gräns mellan kompis och käresta så att ni måste ställa er på endera sidan, utan låta det långsamt sjunka in och förhållandet långsamt utvecklas. Er "grej" är er ensak, så ni bestämmer!

Hoppas du blev lite klokare av det här, fastän vi var lite förvirrade med vad du menade. Skriv som sagt in igen om vi är helt ute och yrar!
Kraaaam, hälsar ungdomsifnormatörerna Liselott och Sanna