Göra slut 2.0

Hejsan!

Tack för din update, ursäkta att du fått vänta en liten stund på svar, det har varit en hektisk vecka här vid Decibel.

Så bra att du tog upp det här till diskussion med din pojkvän! Det var rätt gjort, och det är normalt att känslorna är lite all over the place för er båda just nu.

Som jag förstår detta så finns det en del av dig som ännu vill få det här förhållandet att fungera, eftersom en del av dig ännu älskar honom (eller i alla fall den som han KAN vara). Men den andra delen av dig har också förstått att ni har lite olika förhållningssätt till livet, olika preferenser på hur saker ska göras, och att du behöver sätta ditt liv och ditt eget mående först eftersom du själv är den enda som du garanterat kommer att vara med resten av ditt liv (oavsett vad det innebär för denna relation).

I din text berättar du att han sa att han nu är villig att ändras, och att du först blev glad över det, men sen igen osäker på om det var rätt att ändå ge honom en till chans.

Här kommer lite frågor som jag tänker att kanske kan hjälpa dig resonera klarare kring saken:

Det är fint att han nu är öppen för att lyssna på dig, och att jobba på sig själv MEN – innerst inne, tror du att han är redo att förändras, på riktigt? Vad kan han aktivt göra för att bli mera ”mentalt redo” för er relation? Skulle han exempelvis vara villig att jobba med sig själv i terapi? Många människor har i kriser som denna lätt för att säga att de ska ändra – och menar nog det också – MEN, sen när man är bekväm och vardaglig igen och kristillståndet släpper så är det jättevanligt att saker faller in i samma spår igen, eftersom dessa spår blivit innötta under en lång period. Skulle du då ha kraften och energin att igen ta upp dessa saker till tals, och påminna honom, eller skulle du i nåt skede bara ”anpassa dig”?

Sen lite besides the point, men om vi tar ett steg tillbaka från din situation och ser på relationer överlag – hur mycket ska man behöva ändra sig för någon för att få det att funka? Är det rätt att förvänta sig att han ska ändra sig för dig, likadant som man kan fundera ifall det är rätt för dig att ändra dig för honom så att ni ska passa ihop? Det finns en gräns på det här. Klart att ifall någon har vissa väldigt toxiska drag så bör hen jobba på dem, men överlag - hur mycket kan man förvänta sig att någon ska ändra, och vad behöver man bara acceptera i en annan? Det finns inga klara svar på det här för det är en något filosofisk fråga, men tåls att tänkas på.
Till exempel jag personligen skulle inte börja ändra på mina grundvärderingar för någon, eller ”göra mig mindre” för någon, eller sluta med mina intressen och sånt som jag mår bra av. Däremot så skulle jag vara öppen för diskussion exempelvis om hur jag bäst kan navigera det ifall min partner någon gång blir ledsen av något jag sagt, eller ifall min partner önskar att jag exempelvis ska plocka upp efter mig bättre.

Du tar också själv upp en jätteviktig punkt – KAN du ens fortsätta relationen från det som varit, även om han skulle ändra sig och bli den pojkvän som du söker i honom? Eller har saker redan blivit för långt gångna? Risken finns nämligen att man blir bitter, ifall man inte på riktigt klarar av att förlåta sånt som varit men ändå försöker fortsätta. Så ifall han är redo att ändra så behöver du också vara redo att jobba med det som varit och med dig själv för att bli bättre på att sätta gränser. Är du inte det så borde du kanske inte fortsätta denna relation.

Ifall du behöver lite distans och betänketid kring allt det här – kanske kunde du åka på någon liten resa, bara du, för att få tänka över det i lugn och ro utan störande moment utifrån? Du sa att ni bor ihop, så det kan vara bra att komma sig bort lite. Eller om du har en okej relation med din familj så kanske du kunde fara hem i några dagar, det går alltid att säga typ att du vill hem för att komma i julstämning eller något sånt, då behöver du inte förklara nåt skilt åt nån.

Du funderade lite i din fråga ifall man kan vara med någon fast man är olika. Det kan man – men då är det väldigt viktigt att man också ger varandra ömsesidigt utrymme och stöd till att blomstra upp inom det som man själv vill göra. Det måste alltså finnas utrymme och respekt för varandras olikheter, fast man kanske inte riktigt förstår allt som den andra sysslar med.

Sen det här är kanske det som jag mest vill säga till dig: Du är inte en elak människa för att du vill prioritera din egen framtid och ditt eget mående. Man ska inte anpassa sitt liv efter någon annan på ett sånt sätt att man själv börjar fara illa av det.
Faktum är att det vore elakare av dig att lämna kvar i en relation där du själv inte vill vara (om det är så att du bestämmer att du inte vill vara kvar, vilket det ärligt talat låter som) – både elakare mot dig själv och din partner. För det är heller inte rätt mot partnern att vara i en relation om man själv inte riktigt vill det. Då förtjänar personen att istället få chansen hitta någon som vill samma saker.

Det är ditt liv. Du har rätten att prioritera dig själv. Oavsett om du väljer att vara kvar med din partner och jobba på relationen en till gång, eller om det innebär att du vill gå din egen väg och prova egna vingar. Självständighet känns inte alltid lätt – men det är värt att jobba på, om det så är inom ramarna för en relation eller på helt egna ben. För du är alltid din egen individ oavsett om du är tillsammans med någon eller inte.

Jag hoppas det löser sig på bästa vis, och att efter lite tid känner dig nöjd med ditt beslut, oavsett vad du väljer att göra. Lyssna på din instinkt!

Kram, Kix