Hur gör jag som kompis?

Hej M!

Först: det är aldrig kul att se sin kompis lida, oavsett orsak och oavsett om det går att göra något åt saken eller inte. Vi förstår absolut din vilja att hjälpa henne - i det här fallet kanske genom att hindra henne från att göra något som du tror att hon kan börja må sämre av. Och ibland kanske det är just precis det en person behöver, någon som kan bromsa en och få en att se verkligheten lite tydligare. För det är ju så att när vi står inuti känslo-stormar, så kan vi inte se så tydligt alla gånger. Våra känslor och tankar och uppfattningar och tolkningar och analyser har liksom snurrat in sig själva så många varv att de förvridits. Ju fler gånger vi intalar oss en viss sak, exempelvis att det nog finns hopp för en fortsättning, desto mer tror vi på det själva. Att någon närstående då kommer och påpekar kalla fakta, som exempelvis att han har en ny flickvän, är nog inte det vi vill höra, men säkert det vi BEHÖVER höra.

Vi tror också som du, att sannolikheten att hans känslor för henne ska återuppväckas av ett Jag-saknar-dig från henne är liten. Och att sannolikheten att det ska bli obekvämt efter ett sådnat avslöjande är stor. Visst, det finns chanser att han ska börja gilla henne igen om hon påminde honom, men oddsen är inte på hennes sida här. Är det värt det? För kom hon sig så långt att hon verkligen skickade åt honom, så då kommer hon obönhörligt att börja hoppas stenhårt igen - vilket kan riva upp såren igen ifall han säger nej (och då får ärren svårare att läka igen och blir fulare). Ser hon honom dessutom varje dag är det ju som att börja från noll igen med samma svåra läkningsprocess. Detsamma gäller om man väljer att vänta och se ifall han skulle ändra sig, då håller man ju liv i hoppet - och därmed i smärtan - fortsättningsvis.

Att ha svårt att komma över någon, eller att själv få känslor igen för en person som man tidigare var kär i, är förvånansvärt vanligt. Speciellt efter ett tag, när de värsta såren slutat blöda och bildat sårskorpa. Det är då man, märkligt nog, ofta tar på sig de rosafärgade glasögonen och bara minns det goda av det förflutna. Är man ensam, är man lite vilse, saknar man något eller någon annan att skapa livsnjutning och mening genom, får man för sig att allt nog skulle bli bättre med kärlek - ja då är det nästan enklare att återuppliva eller upprätthålla känslor för någon man gillat förr än att få känslor för en nykomling eller främling. Vi föredrar ofta det gamla och välkända inför det osäkra och okända nya. Och visst spelar rädslan inför att någonsin hitta någon ny roll här, för framtiden är okänd. Behovet av Någon kan vara så stort att man fullkomligt snöar in på sitt ex, idealiserar honom och nedvärderar orsakerna till att det tog slut. Men orsakerna har ju sällan försvunnit någonstans, och därför visar statistiken att det sällan lyckas andra gången eller tredje gången eller femtonde gången man försöker på nytt. Om känslorna inte räckte till (för honom) under förra omgången, vad säger att de skulle göra det den här gången? Visst, igen, undantag finns, och är man i den här situationen så framhåller man dem ofta, envisas med att chansen ändå nog finns.

Det är ju då oftast bara man själv som lider av det. Och kanske exet. Och hans nya flickvän (om hon får reda på det). Redan bara ett Jag-saknar-dig kan förstöra för DEM. Till exempel även om han inte är ett dugg intresserad av att bli ihop med sitt ex på nytt, så kanske han börjar ifrågasätta sitt nya förhållande. Han behöver inte alls komma fram till att förhållandet med exet var bättre, men han kanke börjar tvivla på nya tjejen - och är det så schysst gjort mot dem? I sorgen är man oftas rätt självisk (tänker bara utgående från egna behov), men i kärlek är man ofta också rätt svartsjuk (typ om han inte vill ha mig så ska han inte få vara lycklig med någon annan heller). Inget man skulle vilja erkänna högt, men...

Det är alltid fullkomligt möjligt att komma över någon. Det tar tid och det är tungt, men det går alltid. Hur snabbt och hur lätt det går kan man dock påverka väldigt mycket själv, på samma sätt som med så väldigt mycket annat i livet; man kan välja att rutcha ner in i de smärtsamma känslorna, fullkomligt vältra sig i dem, älta samma tankar om och om igen, dag ut och dag in - och på det viset fortsätta mata både kärleken och smärtan. Eller så kan man sörja ut, bearbeta det och sedan mentalt rycka upp sig. Besluta sig för att det här inte kommer att forma och påverka hela ens fortsatta liv, övertyga sig själv om att man är värt bättre än den här smärtan och att en enskild person inta kan förstöra ens liv. Det är mycket lättare att ge efter för smärtan och det negativa, och det kan krävas en del självkänsla för att ställa sig upp och stå på egna ben igen och damma av sig. Dessutom finns det de som lite omedvetet kanske tycker att det är något fint och beundransvärt att vara så fullkomligt förkrossad över att ha förlorat en kärlek. Att det skulle visa hur mycket de älskade, att de på något vis är annorlunda (älskade hårdare, mötte och förlorade sitt livs stora kärlek eller soulmate, for mer illa än andra och därmed är speciella...) - ja kanske till och med tvinga honom tillbaka genom att ge honom dåligt samvete? Det finns till och med de som gärna vill skylla alla sina andra problem, eller sin vanliga teenage angst, eller bara sitt allmänna missnöje med nuläget, på att de inte längre har Honom. Som en syndabock för ansvar de egentligen borde ta för sina egna liv. Andra igen kanske egentligen inte vill erkänna att de misslyckades med förhållandet, och därför försöker de framstå som ett ödets offer... Nä, vem har sagt att kärlek är enkelt och okomplicerat?

Förhoppningsvis har man en vän vid sin sida, som vänligt men bestämt kan avråda en från att handla på basen av känslorna. En riktig vän kan också säga de obekväma sakerna - och den sörjande VET ju nog innerst inne att vännen har rätt. Därför kan det till och med kännas lättare att bli lite sur på vännen istället för att se sanningen i vitögat. Men om vännen bara skulle hålla med och uppmuntra, så vore det ju lite som att vara en medbrottsling till att fortsätta hålla liv i hoppet.. Livet är för kort för att vänta och hoppas. Speciellt när oddsen är dåliga.

Hoppas det här var till hjälp <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna