Kärlek

Hej!

Jag förstår absolut att du börjar misströsta nu. Eller jag kan ju förstå att man kan börja misströsta närsomhelst under livet för att man inte hittar Någon att dela livet med. Men sådär allmänt börjar ofta något hända när man kommit förbi de värsta tonåren. Då kan det kännas som att "alla" runt en börjar bilda stadigare par och slå sig till ro. Det kan kännas som att allt från den egna biologin till Instagram-flödet liksom pushar en mot tvåsamhet. Och visst, det är säkert rätt naturligt, men det är ju definitivt inte kul att vara den enda singeln kvar i gänget eller att tycka att alla på krogen är yngre än en själv.

Problemet brukar då ofta bli att om man nu ändå tillhör de där som gärna vill ha någon och inte exempelvis njuter av sitt singelliv, så börjar man så småningom undra vad som är fel på en själv då "ingen" vill ha en. Och det där att ingen vill ha en baserar man, mer eller mindre verklighetsförankrat, på tidigare erfarenheter. Alltså på att man inte lyckats hitta någon hittills att slå sig till ro med. Vi människor funkar ju så att vi bara kan försöka gissa hurudan vår framtid blir på basen av hurudan vår dåtid var. Känslomässigt i alla fall, för klart att vi förnuftsmässigt vet att vi ännu har miljoner chanser kvar i livet. Vi kan försöka trösta oss själva tex med "men kanske jag bara inte hittat den rätta än", men samtidigt så är det så lätt hänt att skylla på sig själv. Och ju mer man tänker på det, tex för att det där tomrummet i en själv uppmärksammas när vi ser andras kärlekslycka, desto mer fokuserar vi på det. Det är som ett komplex, som växer som en svamp i regn när vi vattnar det med självnedvärderande tankar. Speciellt ord som "aldrig" och "alltid" blir farliga, typ "jag kommer aldrig att hitta någon" och "jag är alltid så misslyckad". Så i något skede kanske det inte är ensamheten i sig som är det farligaste hotet mot vår mentala hälsa och lyckokänsla, utan hur vi hackar på oss själva inombords, dissar och mobbar oss själva. Nu vet jag ju inte om det är så här för dig, men jag gissar det, eftersom just den här inre, destruktiva monologen brukar vara den som fräter mest på livsglädjen.

Så det är det första jag vill råda dig att göra: akta din egen självkänsla. Vårda den och sköt om den istället för att tala illa om dig själv inuti ditt eget huvud. För en svag självkänsla är också en av de största riskerna när man ska både finna Någon och dela ett liv med Någon. Det är den svaga självkänslan som exempelvis gör att man sedan inte vågar ta chanserna när de dyker upp framför fötterna på en. Tex att man inte våga gå och tala med en trevlig tjej därför att den inre rösten talar fult om hur man ändå bara kommer att göra bort sig och inte ska tro att en sådan misslyckad tönt som man själv har någon chans på henne osv. Och skulle man mot förmodan kanske ändå lyckas bli lyckligt kär tillsammans med Någon, så kanske man försvårar eller förstör det exempelvis genom att den svaga självkänslan tar sig uttryck i svartsjuka. Den går då ungefär ut på tankar som "jamen jag är ju egentligen så skit, hur kan hon ens tycka om mig, därför kommer hon vilket ögonblick som helst att inse sitt misstag och fara med någon bättre". Så ta hand om din självkänsla och stärk den. Nätet är fullt av tips på hur man ska få en starkare självkänsla, men minns att det här kräver lite tid och ansträngning. Om du nu säg några år rackat ner på dig själv för dina misslyckanden tex på kärleksfronten, så tar det ett tag att hjärntvätta om sig själv från det till en hälsosammare inställning till sig själv. Här finns ingen quick fix, utan man måste vara snäll med sig själv hela tiden.

När det sedan kommer till att hitta någon, så är det samma gamla trick som gäller. Du kan redan de här klassikerna - för de har då inte hittat på så många nya fenomenala knep för hur man ska få någon att bli kär i en - men du har kanske bara gett upp hoppet. Se, grejen med de här knepen är att du aldrig vet när de plötsligt kommer att funka! Jo på riktigt. Du kanske har 582 erfarenheter av när dina försök till flirt skitit sig eller din vänlighet missförståtts eller utnyttjats eller vadsomhelst som nu är orsaken till att du känner dig misslyckad. Men faktum är att du inte VET om den 583:e gången kommer att lyckas! JAG vet att din 583:e gång kommer att misslyckas om du själv tror att den kommer att misslyckas. Du kan alltså alldeles för väl förstöra för dig själv. Och slutar du försöka, så har du ju garanterat misslyckats redan. Men om du håller hoppet vid liv om att kanske är det den här tjejen som det kommer att gå hem för, kanske är det just de här meningarna du säger nu som kommer att få upp ögonen för vilken oslipad diamant du är osv, ja då finns möjligheten! Så döda inte drömmen om ett lyckligt kärleksliv. Sluta inte försöka!

Däremot ska du ju överleva under tiden, tills det plötsligt klickar. Förutom självnedvärderande tankar så är nog helt visst och sant just ensamheten en fara för ditt psykiska välmående. Men sällskap kan man få på de mest oväntade håll. Jag läste tex en artikel i Modern Psykologi som menar att vi kan få det vi behöver i kärleksväg genom helt vanliga mellanmänskliga, vänliga möten. Alltså att kärlek i sig, det man får ut av samvaro i sig, inte alls alltid handlar om enbart romantisk och sexuell kärlek. Du kan få en liten tugga som mättar lite av din kärlekstörst av att skratta lite med kassatanten i matbutiken, att hänga med kompisar, att dela en tradition med familjen, att ha ett husdjur att pajja... Det påstås även att en av de viktigaste beståndsdelarna vi behöver för att känna oss lyckliga är känslan av samhörighet. Alltså gemenskap, att höra till någon eller något. Det kan vara en förening, en familj, en byagemenskap, en klass, en bästis, vemsomhelst där du får känslan av att höra hemma och att du spelar roll för dem. Så umgås mer, det botar en stor del av dina ensamhetskänslor. En annan viktig bit för att bli lycklig är att känna att livet är meningsfullt, att du gör skillnad för någon eller något. Det kan vara något så enkelt som att jaga älg i jaktlaget eller ingå i ett spelteam online eller att göra volontärarbete (eller talkoarbete heter det väl på österbottniska). Så vad är meningsfullt i ditt liv? Vad känns givande? Vilka intressen har du, hur använder du din tid? Vad skulle du ännu kunna göra?

Allt det här höjer din livskvalitet, gör ditt liv mer tillfredsställande att leva och får dig att känna dig nöjdare. Det här är dessutom värdefullt sedan när du väl hittat någon att dela det med! Se, ett kärleksförhållande funkar faktiskt bättre om man redan tycker om sitt eget liv - inte förväntar sig att partnern ska komma och göra det fullkomligt (eller ens drägligt). För sanningen är ju att ingen tjej (eller kille eller annan om du föredrar det) kan komma och rädda dig, utan det är bara du själv som kan göra ditt liv värt att leva och bara du själv som kan göra dig själv lycklig. Så tills Hon dyker upp: gör ditt liv trevligt. Du har alla chanser i världen att göra det, och det är inte alls svårt - och det vet du. Om du nu tänker att nehhe, det går inte alls, så försök få tyst på den där inre negativa rösten. Käften! Du är herre över din attityd och du bestämmer hur du ska ha det! Life is not what you make it, but how you take it!

Stor kram och lycka till!

Liselott