För ett tag sedan skrev jag till er om att min kille ska göra lumpen. Nu har iaf åkt, och jag är nu ensam i min lägenhet lämnad att ta hand om våra två katter utanför stan där jag inte känner någon.
Vi kollade upp alternativen om någon skulle kunna ta hand om dom, ingen kan/vill. Vilket suger för antingen måste jag bo kvar i lägenheten där jag får ångest över att vara själv. Eller så får dom bo i ett utehus (väldigt litet rum) hos min pappa, och isf få en kattlucka att gå in och ut i, men inte få så mycket kärlek då dom kommer bo i huset ensamma så hela min familj är pälsallergiker. De är dom alternativen vi har om vi inte vill sälja dom, vilket jag överväger men då skulle min kille bli fruktansvärt ledsen..bara de att han inte förstår hur jobbigt det är för mig, att behöva pendla 1 h fram och tillbaka hela tiden i 9 månader.
Det är problem 1.
Sen så mår jag ju självklart skit över att vi nu har distansförhållande, heller inget vanligt distansförhållande där man kan sms och prata i telefon hela tiden som man vill, han får bara ha sin telefon när han har lunchrast och prata 30 min i telefon innan han ska sova, och efter de kan vi skriva. Alltså nästan inte höras alls. Det är väldigt jobbigt att inte kunna prata med någon man brukade prata med hela tiden, vet inte alls hur jag förhåller mig till det. Planen var att han skulle komma hem varje helg, så vi hade hela lördag att umgås..nu fick han reda på att han kommer ha helgtjänst och inte alls kommer kunna komma hem varje helg. Blev så ledsen då de va de enda jag såg framemot..försökte spela glad men de är svårt. Han hörde att jag blev ledsen men att han inte kan göra något åt de.
Vet inte hur vårat förhållande ska kunna hålla ihop på det här sättet fram till Juni..för honom är de inga problem, eller han saknar mig men han har ju alltid saker att göra. Det är för mig det blir jobbigt. Älskar honom verkligen..och det gör så ont när jag tänker på detta.
Nu kanske ni tänker att jag kan vara med mina vänner, absolut, men dom vännerna jag har är inte många tyvärr, har lämnat många vänner bakom mig, och inte fått så många nya på vägen. Jag pluggar just nu, men ingen där som jag klickat med. Hoppas på att hitta nån ny vän om jag börjar plugga ett program i vår..det är de hoppet jag har.
Vad ska jag göra..förlåt för ett rörigt inlägg..
Kram Hjälp
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej igen, Hjälp!
Äsch då, vännen, vad ledsamt att det känns tungt just nu. Ta dock först och läs igen ditt förra svar här på sajten, så fortsätter jag svara här (utan alltför många upprepningar, hoppas jag).
Det låter som att du har mycket emot dig just nu. Men ändå ser jag att allt hopp inte är förlorat - det kräver kanske bara vissa ansträngningar från din sida, vissa förändringar både i det praktiska och i inställningen till situationen. Det är väl kanske det första du behöver göra för att svänga den här skutan; ta tag i saker. Se, ibland är det så lockande och så lätt att exempelvis liksom mentalt bara sitta och vänta på att saker ska ordna sig av sig själva. Ibland gör de ju faktiskt det, men oftare är vi tvungna att vara aktiva och ta olika beslut för att situationen ska förändras. Det är sällan roliga eller lätta beslut, men de hör till livet lika mycket som när allt går bra.
En svårare sak då är att prioritera/rangordna de valmöjligheter man har. Exempelvis så kanske katterna ändå är "mindre värt" än det stora antal pendeltimmar du måste ge - för någon annans skull. Det låter hjärtlöst, men om jag får vara ärlig, så låter det som att du ofta tänker mer på andra än på dig själv. Det är kanske en fin egenskap, men även fina egenskaper kan bli skadliga för en själv när de går till överdrift. Vi konstaterade ju redan i förra mejlet att det inte heller är odelat positivt att ägna för mycket av sitt liv åt tex en pojkvän, utan ibland behöver man tänka på sig själv för att må bra i slutänden. Ett exempel här på en sak DU behöver, som vi alla behöver, för att må bra är egna vänner, så det är åtminstone en sak jag tycker att du ska satsa på. Skapa mera eget liv nu under den tid han är borta (se förra svaret). Skulle du exempelvis inte pendla så stor del av dagen kanske du skulle kunna satsa den tiden på sociala kontakter?
Den andra saken som man ofta behöver förändra när man vill förändra sitt liv och sina omständigheter är sin inställning till saker och ting. Vi som människor har en tendens att fastna i vissa tankemönster och i vissa känslor och liksom se allt genom just de "glasögonen". Den vanligaste fällan är just att se bara svårigheter och negativa saker. Att svänga sin egen inställning till att börja se möjligheterna, börja se de positiva sakerna, börja njuta av och uppskatta det man redan har och börja prioritera sitt eget välmående är inte så lätt när hjärnan liksom travar på i sina vanliga djupa fåror. Men å andra sidan är belöningarna så mycket större sedan när man lyckas. Du vet hur vissa människor kan säga att en viss kris eller motgång i deras liv var det bästa som kunde hända dem, eftersom det tvingade dem att förändra sina liv till det bättre? Det är faktiskt inte något som folk bara säger för att låta märkvärdiga, utan det är en av livets stora sanningar och insikter. En livsläxa som var värd sin kostnad.
Jag önskar att jag hade klara lösningar att ge dig, som vad du kan göra med katterna, men det knepiga med livet är att man måste leva det själv. Göra besluten själv, välja inställning och attityd själv, anstränga sig själv för att förändra sitt eget liv osv. Jag vet att det är lättare sagt än gjort, men alla är vi ansvariga för våra egna liv och kan sällan skylla vår olycka helt och hållet på andra eller omständigheterna. Så sök den där styrkan inom dig som jag vet att finns där, lyft upp den och använd den till förändringen! Det ljusnar nog snart!
Kram, Liselott
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar