Pojkvän med kort stubin

25.01.2015
Hej och ursäkta för mitt långa inlägg! Det här blev mycket längre än jag tänkt.

Jag och min pojkvän har varit tillsammans i 5 år och bott tillsammans nästan lika länge. Han har alltid varit lättretlig och blir arg när något inte går som han vill. Det har inte stört mig så mycket tidigare, men nu börjar jag mer och mer fundera på hur det blir när vi bestämmer oss för att skaffa barn. Exempel på situationer där han blir arg och tvär är när elektroniken inte fungerar felfritt, typ skrivaren, datorn, tv:n, bilen med mera. Folk som kör för sakta i trafiken stör han sig på, han reagerar då med gasen i botten och tar kurvor i onödigt hög fart. Folksamlingar hatar han, att gå i butiken under rusningstid är nog en av hans värsta mardrömmar, folk som är i vägen och går sakta så han inte slipper fram, barn som skriker och springer hit och dit, varor han tänkt handla som är slut o.s.v. Jag vill påpeka att det inte är något jag gör som får honom att bli arg, han riktar aldrig ilskan mot mig, bara mot sig själv och andra.

När jag försökt påpeka att han har problem med sin otålighet och ilska erkänner han det, men skyller på att det bara är när han är hungrig. Frågar du mig är nog inte det den enda orsaken. Jag växte upp med en hel del bråk och annat, men hade ändå en pappa som var lugnet själv. Blev han arg så blev han riktigt, riktigt arg, men det hände då bara 2-3 gånger under hela min uppväxt. Jag har ärvt samma lugn och tar de flesta motgångar och problem med ro och acceptans och försöker lösa problemen lugnt och sansat stället för att lägga onödig energi på att bli arg. Jag önskar att min pojkvän kunde vara likadan! Han växte också upp med bråk, men hade två föräldrar som inte brydde/bryr sig så mycket om sina barn. Om jag förstått rätt var min pojkvän ganska ilsken redan som barn (finns till och med ett hål i väggen efter ett raseriutbrott...), så jag undrar om det inte är något som uppkommit genom situationen i hemmet. Jag tror helt enkelt att han aldrig lärt sig några andra sätt att hantera problem och känslor på än att bli arg och irriterad.

Själv verkar han inte tycka att det här är någon stor sak, men som sagt är jag tveksam till hur han skulle hantera en situation med en nyfödd som t.ex väcker honom flera gånger per natt när han inte ens kan hålla masken bara för att någon står i vägen för honom i butiken. Jag har på skämt sagt att han behöver anger management, men egentligen är det ju inget skämt, för någon slags hjälp tror jag han skulle må bra av. Vad kan jag göra för att få honom att ta tag i problemet, och vart kan vi/han vända oss?
Liselott klippt

Ungdomsinformatören Liselott svarar

30.01.2015

Hej!

Det här med självkontroll är en konst, har jag hört. För det är ju alltid enklare att släppa fram känslor, och kanske speciellt irritation, ilska, surhet osv. Det kräver mindre ansträning, helt enkelt, än att lägga band på sig, ha tålamod eller ta hänsyn till andra. Det är också ett snabbt sätt att få som man vill och minimerar dessutom förhoppningsvis tiden man själv behöver vara just tex irriterad. Så på sätt och vis är det ett "bra" sätt om man ser till artens överlevnad. Ingen föds heller elak, men elakhet kan också vara ett effektivt sätt att ta sig fram i livet. Metoden att visa sin ilska är både energisparande och får ofta snabbt det resultat man vill ha, eftersom andra runt gärna undviker "den dåliga stämningen" det medför.

Men den är INTE en bra metod socialt sett såklart. Vår allmänna moral, etik och "folkvett", med andra ord uppfostran, brukar försöka begränsa den här typen av beteende så gott det går. Alla kulturer har en uppsättning regler, annars skulle vi inte kunna leva tillsammans. Föräldrar, dagispersonal, lärare, kompisar osv osv - vi uppfstrar hela tiden varandra. Men ibland "biter" kanske inte uppfostran tillräckligt bra? Ibland kanske någon bryter mot sociala regler av egoism, för egen vinnings skull eller av bortskämdhet (van att få hållas och få som man vill). Ibland kan det bero på brist på övning, eller som du säger, att man inte fått lära sig bättre metoder för självkontroll eller hälsosammare sätt att få utlopp för sin ilska, aggression osv. Ibland kanske man till och med glömt, eller valt att glömma, så enkla grejer som att räkna till 10?

Sedan har alla människor också ett temperament och en uppsättning "grundläggande" personliga egenskaper. Vissa har kortare stubin än andra. MEN allt går att träna så att man får det att funka som man vill. Alla kanter går att slipa bort och alla egenskaper kan man antingen få under kontroll eller träna bort. Personligen anser jag inte att "jag är nu bara sådan här" är en godtagbar ursäkt. Vi kan alla bli bättre eller annorlunda - bara vi verkligen vill själva.

Angående att ärva beteenden av andra, tex i föräldrahemmet... Klart att vi tar modell av de modeller vi har runt oss. Men inte heller det anser jag vara någon bra ursäkt. Man kan alltid lära sig andra modeller Och man väljer varendaste sekund hur man själv ska bete sig. Man har alltid, alltid ansvar för sitt eget beteende och kan inte skylla på någon eller något annat.

Så två amatörmässiga men beprövade råd har jag att ge dig. Det ena är att diskutera det här med honom, och mera i detalj. Vad är det du vill ha av honom, vad är det önskvärda beteendet, vad skulle funka bättre, hur känner han själv, vad tror han att det får folk runt honom att känna, skulle han vilja ha en sådan förälder själv, vad tror han att ett barn behöver, hurudant tror han att hans liv skulle bli om han fick mera självkontroll - eller till och med lärde sig att inte "hässa upp sig" över småsaker? Och så vidare och så vidare. Ju mer man pratar eller tänker på sådana här saker, desto mer medveten blir man om dem, om sitt eget beteende. Om du inte håxar (inser) när du gör något fel - hur ska du då kunna förändra ditt beteende? Så steg ett är att bli medveten, på allvar, om problemet (men ändå inte förlora hoppet om att det skulle gå att förändra).

Råd nummer två är att hitta nya metoder. Gärna tillsammans, eller på ett sätt som han kan ta in och tolerera (det krävs alltid en hel del styrka och att kunna svälja lite stolthet för att kunnna erkänna att man har svaga sidor eller problem), Du känner honom, så kanske du kan hitta ett sätt som funkar för honom? Kanske kan det vara artiklar om självkontroll, typ 10 knep för att få bättre självbehärskning? Eller självhjälpsböcker från bibban? Eller mindfulness, meditation eller andningsövngar? Eller en samtalsterapeut? Eller en anger management-kurs? Eller hursmorsknep just som att räkna till 10, andas djupt 3 gånger och liknande? Eller ska du vara sneaky och utmana honom "klarar du att hålla dig fastän dvd:n krånglar, är du karl nog?" Eller något helt annat? Ta reda på lite olika sätt och vägar att gå och se vad han nappar på - utan att få honom att känna sig skyldig, värdelös eller felaktig. Alla kan utvecklas och alla ÄR starka nog att göra det.

Vad beträffar hurudan han sedan kommer att vara som pappa är svårt att förutspå. Alla mognar vi ju, växer och utvecklas med de uppgifter, roller och erfarenheter vi får i livet - även så faderskap. Han låter ju inte som han skulle vara så gammal - kanske kommer redan bara tiden att jobba för honom? Men även kanske faderskänslorna, man vet inte på förhand alla gånger. Däremot kan jag lova, på basen av egen och typ hela min bekantskapskrets erfarenhet, att det blir tungt att bli förälder. Det kommer oundvikligen att innebära miljoner orsaker till irritation, ilska, trötthet, uppgivenhet och helt enkelt leidon. Naturligtvis innebär det fler ljuvliga saker än negativa. Men det är tungt att vara förälder och det kräver ofta både ett stadigt förhållande och en personlig mognad för att orka igenom småbarnsåren. Så bäst vore såklart om han fick sitt temperament under kontroll FÖRE det ;) Inte bara för er runt honom, utan främst för honom själv. Att vara irriterad ofta är ändå tungt, för det gör ju livet på det hela taget mera negativt, mindre lyckligt. Han kan ju inte eliminera krånglande teknik eller slöa trafikanter, så vad kan han göra för att förbättra sin livskvalitet?

Hoppas det här var till hjälp - och som sagt, inget är omöjligt :)

Hälsar ungdomsinformatören Liselott

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej, vad ska jag ta mig till min pojkvän hotar att lämna mig om jag ej tar corona vaccin?
Läs mera

Hej! Frågade en kille idag om han ville göra någonting någondag och han svarade ja. Har varit ut och kört med honom förut och vi hade jätte trevligt. Detta var typ 2 månader sen och då gick det bra, j...
Läs mera

Hej! Jag gillar en medlem i blind channel, och skulle vilja få chansen att säga det till honom via media elr ngt idk hur detta ska gå till kan ni hjälpa mig ge tips.
Läs mera

Jag skrev just en fråga ang. frriendzooned osv.. Hur kan jag fortsätta å skriva med personen som vänner?
Läs mera