Reagera?

Hej Undrar!

Bra fråga - för det här är säkert något som förvirrar många. Hur kan man reagera så starkt på någon som man vet att man inte längre har någora romantiska känslor för? Vi ska försöka oss på en förklaring baserad på vad vi själva kommit fram till om det här under våra liv.

Troligen är det så att det som gjorde att du först upptäckte de här killarna du sedan blev kär i ännu finns kvar. Kanske kan man kalla det personkemi, kanske attraktion, det där att det "klickar till" för någon. Något hos en människa gör att vi får upp ögonen för honom/henne, dras till honom, faller för honom, tänder på honom. Kanske blir vi förälskade eller kära i den personen, kanske bara upphetsade av eller kåta på, kanske händer faktiskt inget mer efter det. Men vi lade märke till honom, han var speciell - och det är han fortfarande, fastän vi inte längre är förälskade och inte längre ens intresserade av honom.

Under hela livet så kommer vi att möta människor som vi "klickar" med. De kan dyka upp på gatan, i studentkorridoren, i kafferummet på jobbet... Kanske är vi singlar och kan pröva lyckan med den personen, eller så kanske har vi redan någon vi älskar och är lyckliga med. Oavsett så reagerar vi, men vi väljer alltid vad vi ska göra åt saken. Är vi olyckligt gifta och känslorna bevaras av den där nya människan, så kanske vi är otrogna och skiljer oss, kanske blir det bara en liten oskyldig och betydelselös flirt av det hela. Dessutom så är det mycket möjligt att ha flera människor runt sig samtidigt som man "klickat" med. Men mer eller mindre omedvetet så brukar vi ändå VÄLJA att satsa mera på någon av dem.

Nu har du ju inte "valt" någon av de här killarna, men de är fortfarande speciella för dig. Dels klickade du med dem, dels så hade du en gång känslor för dem. Känslorna kanske inte finns kvar nu, men minnet av dem finns. Man kan säga det så att du lade in en del av dig själv i de känslorna och de här personerna var viktiga för dig ett tag. Det "minns" man. Både gamla flammor och gamla pojkvänner kommer alltid att ha en speciell liten plats i ens hjärta, och det är okej. Det betyder inte att man måste göra något åt det eller känna något nu. De är bara en del av din historia. Skulle man aldrig känna så här så kanske det skulle vara lite fattigt och torftigt, att aldrig ha haft så starka känslor för någon att de lämnat "spår" efter sig. Ibland händer det sig också att känslorna vaknar till liv på nytt, tex på grund av något som händer med den människan. Och kanske kanske man en vacker dag faktiskt blir lyckligt kära i varandra, för att situationen och hur ni utvecklats som människor plötsligt gör det möjligt? You never know.

Så lugn du bara, det är okej att hjärtat hoppar till ibland! Låt det hoppa, det betyder inget viktigt :)
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna

Och PS! Det är också helt okej och naturligt att gråta en skvätt på grund av kärleken. Den är stor och omtumlande och ganska påfrestande ändå, så att gråta lite är ett bra sätt att få ut lite av överskottet av alla de där känslorna som kärlek ändå innebär. Det är ju stort redan det att BLI IHOP med någon! Gråt du bara, vännen, det mår du bättre av!