Var är du?

Hej Ensam!

Jaa-a du, var håller Drömprinsen hus...? Ne, men på allvar, jag menar det. Det är underligt att det ofta är så att kärleken lyser med sin frånvaro då när man känner att man skulle behöva den - och sedan dyker den upp som gubben i lådan när man minst anar det och det passar absolut sämst in i ens livssituation. Ibland känns det som om kärleken vore ett levande väsen med egen vilja - och tydligen dålig humor när den så ofta retas med folk - som det inte går att påverka, den kommer när den själv behagar och skjuter en random kärlekspil i en så att man "fall in love", som om man inte hade någon egen vilja utan bara handlöst och hjälplöst utsattes för den.

Men det är klart att vi framförallt kan styra en hel del över våra hjärtan. Vi kan exempelvis välja att vi inte ska bli kära, tex om killen vi fått ögonen på redan är upptagen. Eller om vi vet att han är bad for you och att det aldrig skulle kunna sluta lyckligt. Jo, det finns faktiskt inget sådant som att "jag kunde inte rå för att jag blev kär i honom, det bara hände, även om jag vet att han är en skitstövel till player...". För någonstans tillät vi oss ändå att bli förälskade. Vi gjorde ett mer eller mindre omedvetet val. Samma gäller alla gifta som blivit kära i någon annan, kanske varit otrogna och lämnar sin äkta man/hustru för den nya: det var ett medvetet val att låta sig själv bli kär i den nya.

På samma sätt kan man öppna upp för kärleken och låta den komma till en. Nä, igen, det är inte så att den liksom slumpmässigt bara traskar in i ens famn. Men man kanske har stängt-skylten upphängd utan att vara medveten om det? Se, ofta längtar man som singel efter denna Någon som ska komma och göra en fullkomlig, lycklig, uppöveröronenkär. Men ändå har man påslaget vissa begränsningar som gör att även om kärleken skulle gå förbi en i korridoren, så ser man honom inte. Ibland är det bara så enkelt att man har för höga krav. Jo, alla har vi tider i livet då vi har en rätt klar bild av hur vår Drömprins borde se ut och bete sig. Men frågar man säg en hög med 35-åriga kvinnor, så skrattar de flesta av dem gott och säger att mannen i deras liv nu minsann inte alls liknar deras Drömprins! Men mannen i deras liv är fantastisk ändå, på sätt de inte hade räknat med från början. Kanske han till och med är betydligt bättre än Drömprinsen?

Men han kanske bara ser helt alldagligt vanlig ut, kanske han hade finnar i gymnasiet, grymtade som en nöffe när han skrattade, gillade ishockey och var granne med kusinerna. En helt vanlig man, alltså. Detsamma kan gälla dig, kärleken kan traska förbi dig i skolkorridoren eller på bibban eller krogen utan att du kastat mer än en blick på honom - för att du redan dissat honom på basen av småsaker som inte stämmer in på bilden av Honom i ditt huvud? Men han kanske, som sagt, skulle kunna göra dig betydligt lyckligare än Drömprinsen...? Du vet inte innan du prövar: alltså börjar tala med killar av alla de sorter, verkligen SER dem för de människor de är under skalet (utseendet), diskuterar ditt och datt med dem, kanske går på dejt med dem, kanske tillåter en kyss på kinden... ?

En annan orsak till att man stänger dörren är att man fokuserar på sina egna behov. Det är lätt hänt, det är både en överlevnadsstrategi och en trend i dagens samhälle att främst tänka på sig själv och försöka skaffa lycka åt sig själv. Tänk bara på alla artiklar, bloggar, TV-program osv osv vars underliggande budskap är att du förtjänar att bli lycklig, oavsett om det är genom att förbättra din hälsa genom rätt mat och rätt sorts träning eller genom djupa citat på insta. Är inte budskapet i dem att något är fel om du inte är 100% lycklig, men också ofta att lyckan är något som borde ges åt en. Inte något som man måste förtjäna, utan som en födslorätt. Tex genom att det kommer en karl man kan bli älskad av? Nä, kärlek är en sak man måste vara två om, ge lika mycket som man får, pruta på sitt eget liv, ta hänsyn till en annans behov, kompromissa, godkänna ALLA sidor hos den andra, jobba på och kanske gråta lika mycket av som man ler lyckligt av. Så det där uttrycket du vet, att man inte kan få allt man vill ha, stämmer faktiskt på den här delen av kärleken också - för du måste ge lika mycket som du får.

En tredje sak är att man känner sig ensam och behövande, kanske "bara" kärlekskrank eller så är det mer än så, att man har behov som man önskar att kärleken skulle uppfylla. Som ensamhet, utanförskap, en känsla av att inte passa in eller inte vara tillfredsställd med sitt liv. Kanske inte ens tycka om sig själv... Och då kommer nästa gamla, nötta sanning, att man inte kan bli älskad om man inte älskar sig själv. Väntar man på att någon annan ska komma och göra en fullkomlig, "rädda" en undan en själv, ge en mål och mening i livet, så då bedrar man sig själv. Kärlek borde inte vara ½+½=1 utan 1+1=2. Man borde vara fullkomlig och lycklig i sig själv INNAN man hittar kärleken. Den borde liksom vara efterrätten, inte huvudrätten. Pricken över i, men inte själva i. Mår man själv bra, så är också chansen att ens förhållande ska må så himla mycket bättre än om man är beroende av honom för att må bra. Han ska ju inte vara botemedlet mot något, det vore orättvist mot honom. Och skulle han sticka skulle man ju vara lika ofullkomlig igen.

Slutligen, ett sista hinder: om man egentligen innerst inne är rädd för allt vad kärlek innebär, allt från himlastormande rosa moln till bråddjupa svarta hål till vardagsliv (jo, det kan vara förvånansvärt skrämmande med all osäkerhet och okunskap och oerfarenhet och o-framtidsseende), så kanske man stöter bort chanserna innan de ens hunnit komma? Det krävs lite mod för att bli kär, och det kan kännas lockande att gömma sig bakom "nä, han är inte bra nog" och då är det kanske bara tiden som hjälper. Att livet går framåt - eller till och med att en tillräckligt påstridig kärlek faller ner i ens famn?

Så summa summarum: om nu den här undflyende, ödesmättade Kärleken ska ha en chans att hitta dig, så är det alltid bra att se till att du dels är öppen för den och dels är mogen för den. Och tar det ett tag innan du hittar honom kanske du kan krama en kompis. Som KK men där det första K:et står för kram istället för knull?

Lycka till <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott