Det tog ett par år innan vi faktiskt på riktigt började prata och framför allt.. innan vi började ses. Det var för två år sedan vi tog vår första fika och sedan dess har vi setts lite då och då och jag har följt med honom efter krogen ett tretal gånger.
Det kan låta som att detta är en utdragen relation som aldrig lyfter, och givetvis är det så. Jag har många gånger tänkt att jag borde släppa honom helt, men lyckas aldrig göra det. Varför det är på det viset har jag också grubblat över, och har kommit fram till några saker:
- Jag känner en enorm attraktion till honom. Mer än jag tidigare trott.
- Han rodnar och verkar lite sådär osäker/blyg när vi ses nyktra. Det får mig att tro att han känner lika.
- Jag är den som har tagit mest initiativ till att ses, men han är alltid positiv och svarar alltid ja. Det händer även att han frågar om vi ska ses (men det känns ibland som att det sitter långt inne).
- Trots att det har gått fem år och inget har "hänt" mellan oss fortsätter vi ändå höra av oss till varandra. Ingen av oss har heller haft något annat förhållande under dessa år och det känns ibland som att jag ser honom som min potentiella pojkvän för framtiden. Det är jobbigt.
PROBLEMET som har uppstått och som får mig att skriva till er är: Innan jul hörde han av sig och kollade läget, frågade om jag var i stan osv. Då blev jag glad och lite förvånad, vi hade inte hörts av på tre månader (bott i olika länder). På annandagen gick vi hem tillsammans efter krogen. Tyvärr blir det alltid lite spänt mellan oss dagen efter och trots att jag inte vill något hellre än att ta snacket med honom är det som att ingen av oss vågar öppna upp. Vi pratar aldrig om känslor med varandra, och därför känns relationen ganska ytlig trots alla år som gått. Det dröjde några dagar efter att vi umgåtts innan han hörde av sig och kollade läget igen. Han frågade dock aldrig om vi skulle ses och inte jag heller. Vår konversation dog. En vecka senare tog jag initiativ till att fråga om fika och han var väldigt positivt inställd till det. Vi sågs och det var trevligt. Vi blir mer och mer avslappnade för varje gång. Dock så skiljs vi alltid åt med en kram och "det var kul att ses, vi hörs!". Jag blir ledsen varje gång. Dels för att jag inte vågar fråga om något mer och för att han inte heller gör det. Det känns som att man blir "dissad" gång på gång.
Nu har det gått tre veckor och jag har tagit initiativ till att skriva till honom ett par gånger. Han svarar först men sen kan han plötsligt sluta svara. Då blir jag också så ledsen.
Detta har hänt förut. Efter att vi har gått hem efter krogen samt tagit en fika blir det plötsligt dött ett bra tag (ibland två månader) för att vi sedan plötsligt tar upp kontakten igen (oftast är det han som hör av sig igen sådär plötsligt).
Jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till detta? I och med att vi verkar ha någon attraktion till varandra och att han verkar lite sådär nervös när vi ska ses har jag antagit att det finns något potentiellt hos oss. Att han sedan plötsligt "försvinner" gör mig dock orolig. Vad vill han? Varför gör han så? Han är en väldigt fin och snäll kille så jag har svårt att tro att han vill såra.
Är det bara så enkelt att vi måste börja prata känslor och kanske bli lite mer fysiska även när vi ses "nyktra" för att vi på riktigt ska kunna ta detta ett steg längre? Eller är han inte intresserad på riktigt? Vad tror ni?
Ber om ursäkt för lång fråga. Känns som att det är en del att avhandla.
Tack för att ni ger så fina svar hela tiden! Kramar! Ida-Marie
Ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna svarar
Hej Ida-Marie!
Oj, tyckte precis vi nyligen hade en fråga här som var väldigt lik din. Mystiskt ifall ni är fler där ute med mycket liknande förhållanden som inte verkar leda någonstans... Hittade den! Här är den frågan&svaret - kanske det kan hjälpa dig att se att andra också kan befinna sig i liknande situationer: http://www.decibel.fi/vaga-fraga/fragor-och-svar/karleken-och-sexet/karleken-and-parforhallandet/varfor-tar-han-avstand
Och vet du, när vi läste igenom svaret vi skrev till den här Isa som hade en liknande situation som din, så har vi inte mycket mera nytt eller annorlunda att komma med till dig. Vi tror att samma tolkningar och råd vi gav henne nog skulle passa lika bra på din situation.
Det låter bland annat som att inte heller du och den här killen verkar kunna ta något riktigt beslut, något riktigt steg framåt eller bakåt. Ingen av er verkar våga berätta vad han/hon känner - och stå för det. Vågar ni inte det, så ser det tyvärr dåligt ut för en fortsatt framtid för er. Eller visst, ni kanske håller på så här något år till - tills någon av er plötsligt träffar någon som vågar stå för det han/hon känner och så lever de två lyckliga i många dagar. Men att våga stå för vad man känner innebär också ett slags löfte till sig själv att anstränga sig och kämpa för förhållandet, att VILJA att det ska bli till något. Och det är en av huvud-byggstenarna för ett ordentligt förhållande. Utan det blir det bara flum och nja och eventuellt och annat halvhjärtat. Så att våga satsa, våga känna efter, våga kämpa, våga vilja något - det är också en egenskap man måste öva upp här i livet. Som sagt, kärlekslivet är beroende av det.
Så ta ett snack med honom! Kanske blir han överlycklig över att du vågade ta tag i den här elefanten i rummet!? Eller så får du åtminstone reda på att han inte hade några djupare känslor för dig - och då kan du gå vidare. Jo, det känns osäkert att satsa allt på ett kort, att riskera att inte ens ha de här efter-krogen-stunderna och delade kaffekopparna tillsammans. Men vill du inte ha mer än så? Är du inte värd mer än så?
Klart du är! Så våga nu, vännen!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar