barn

Hejsan voj gulle gulle vännen.
Jag kan förstå att det kan kännas sådär ibland att man gärna skulle vilja ta hand om någon, känna sig behövd osv. MEN, det är så mycket mera som kommer på köpet om du skulle skaffa barn nu.

Kanske är det just nu som det känns så här, ni har det bra med pojkvännen, känns tryggt och invant. Utelivet lockar inte JUST NU, men vem vet hur det skulle kännas om du inte hade ett val, om du inte kunde välja att fara ut med kompisarna, och tänk om din kille skulle välja (av någon mysko anledning har papporna mera valmöjligheter) att han nog vill fortsätta vara ute med kompisarna...

Hur kul är det då att tvingas sitta hemma med en kanske gnällig bebis? (Bebisarna brukar känna på sig när man själv är ledsen eller trött och då börjar de "tjinka" mera också)

Det är ju inte bara sol och sommar och puttinutt med en bebis. De kan ju verkligen vara jobbiga också, ha kolik, skrika mer eller mindre hela tiden i ett halvt år eller längre.
Vara allergiska, så de inte tål nån mat och man hamnar att springa hos läkare hela tiden.

Nu vet jag ju inte vad din kille tycker och tänker i den här saken, men fast han också skulle tycka det var en bra idé så kan det nog ändå hända att han skulle tröttna mittiallt av att bli tvungen att sitta hemma hela tiden med en grinig unge och tyvärr så småningom en grinig flickvän. För det är inte lätt att vara småbarnsföräldrar, det är många som är äldre som inte orkar...
Ett barn är ju dessutom med för evigt, det är inte som en hund som man kan ge över till någon annan. Man har för evigt ansvaret över sitt barn. Jag vet en tjej som blev gravid som 14 åring, hon berättade inget åt sina föräldrar innan det var för sent för abort, men eftersom jag känner hennes pappa så vet jag att hon inte skulle ha klarat av det utan sin mammas hjälp. Hennes mamma kunde ta ledigt från sitt jobb och bli hemma med bebin, så tjejen fick gå klart högstadiet (!), sen har de pusslat och försökt på alla sätt så att tjejen ändå ska få samma möjlighet som sina jämnåriga att kunna studera vidare. För du vet väl att utan utbildning idag har man noll chans att få ett jobb i framtiden som man kan klara sig på. Man vill ju dessutom ha lite mera än att man klarar sig ;)

Man vill ju sen när det är dags, kunna ge sina barn allt som bara kan tänkas i världen, det gör man inte om man struntat i att studera, skaffat barn som 15 åring, kanske flera stycken, varit hemma med barnen hur länge som helst och eventuellt får nåt dåligt betalt jobb i något skede osv
HUR kul är det?

Men man kanske tänker att pappan ska försörja en, jotack, han tycker säkert det är bekvämt att ha någon där hemma som fixar allt så han kan studera osv sen när han har sitt drömjobb, tjaaa då börjar han plötsligt se att hon där hemma är nog egentligen ganska trist, och så börjar han se sig omkring och kanske hittar någon snygg, trevlig som han känner sååååå mycket mer gemenskap med :(

Nu utmålar jag nog allt väldigt svart, det kanske inte alls skulle behöva bli så här, men risken är stor, tyvärr. Jag har sett det många gånger under mitt 40+ -iga liv.

Jag vill ju ditt bästa här nu, hoppas du förstår det. Jag vill att du ska få ha en riktig ungdomstid. Få skratta, ha kul med kompisar, leva studieliv, göra saker helt oplanerat (det gör man inte med ett barn i bagaget).

Om man frågar av någon som fått barn väldigt ung, finns det garanterat ingen som skulle välja att vara utan sitt barn, för såklart älskar man sitt barn över allt annat i världen, MEN, sin förlorade ungdom kan man aldrig få tillbaka.
Du har säkert sett eller mött sådana som försöker, 40-åringar som klär sig som om de var 15, har håret som en tonåring, låtsas prata som en tonåring och tror att den är en tonåring, fast alla andra kan se att här går en 40-åring som förtvivlat försöker vara mycket yngre än den är, det är mycket löjligt och beklämmande att se.

Det blev ett långt svar det här nu och inte vet jag om jag fick fram allt jag ville heller. Men om jag ändå får ge dig ett råd, Tänkt mycket nog genom innan du börjar skaffa ett barn just nu i livet.
Du vill ju inte att ditt barn ska landa i nån fosterfamilj eller liknande för att det inte gick som det var tänkt. Det finns inget mer oskyldigt än ett litet barn.
Alla barn har rätt att få växa upp i en trygg miljö. Kanske låter jag fördomsfull och uråldrig nu men jag tror inte att två tonåringar kan ge den tryggheten åt ett litet barn. De två tonåringarna ska ha möjlighet att göra annat roligare än att ta hand om ett litet barn.

Hoppas jag nu inte var alltför negaitv här, naturligtivs är det en stor del av meningen med våra liv att skaffa barn, men jag skulle nog rekommendera att du väntar ännu något år. Skaffa dig en utbildning och ett bra jobb så kan du sen planera in en bebis :)

Kramar från ungdomsinformatören Sanna