Kix 13 omgjord

Tjena!

Nu kommer det komma ett jättelångt svar, jag kanske svävade ut lite i mina förklaringar, hoppas du orkar läsa ändå :D

1. Jo, exakt, jag menade det sådär allmänt sett, inte relaterat till dig på det sättet, men relaterat till sånt som vi har pratat om innan och sådär allmänt om mental hälsa :) Sorry om jag var otydlig med det. Menade inte att det skulle vara nåt du behöver oroa dig över, jag vet ju nog att du inte är i riskzon för nåt sånt.
Sen brukar jag också ha det där jag sa lite som en guideline överlag för mig själv när jag nångång funderar på om saker jag gör är okej eller inte. På subtilare sätt än att man skulle skada någon fysiskt eller vara direkt elak mot någon. Typ att om jag gör nåt som jag känner är lite weird och jag funderar på huruvida det är normalt eller nåt man ”borde” göra, så kan jag släppa det och bara ”go with the flow” för att ”hey, det skadar inte mig och det skadar heller inte nån annan, så varför inte”. :)

2. Vad kul att höra att min förklaring var givande!

Jo, grejen med när man läser på nätet är ju att där finns så väldans mycket skrivet och människans psyke är ett komplicerat ämne som det hela tiden forskas nytt i. Så det kan vara svårt att gallra ut vad det är som egentligen gäller, och ibland finns det till och med motstridiga budskap, beroende på vems teorier man utgått från.

Tyvärr är det nog som du säger, att man inte helt hundra vet ännu vad det är som händer när någon får en mental sjukdom. Vi vet mycket, men hjärnan är så komplicerad så vi vet inte allt. Man vet just de här riskfaktorerna som vi har pratat om, och skyddsfaktorerna, och man kan genom olika typers scanningar av hjärnan se att hjärnans aktivitet och sätt att funka kan ändra vid olika mentala sjukdomar. Hjärnan ter sig olika vid olika sjukdomar, men vår hjärna är också så oerhört komplex att den är svår att på ett exakt vis undersöka. Det kan vara svårt att säga vad som är ”hönan och ägget” i olika fall.

 Vi kan hitta på ett exempelfall för att belysa saken:

Lisa är med om en svår motgång i livet. Händelsen får henne att må sämre och tänka negativa tankar, trots att hon annars klarar sig ganska bra i livet. För att få en undanflykt för de jobbiga tankarna börjar Lisa bruka droger. I början gör det saken lättare, men så småningom får Lisa mer och mer ångest när hon är utan drogerna. Hennes drogberoende och ångest gör att hon får problem både i sina sociala relationer och på jobbet. Hon läggs in på ett rehabiliteringscenter och är för första gången på länge utan droger, men möts nu odämpat av verkligheten – den bakomliggande upplevelsen hon var med om samt nu även det hon gjort med sitt liv efteråt och alla nuvarande problem som uppstått. Allt detta gör att Lisa sjunker in i en depression och måste sjukskrivas.

Om man skulle scanna Lisas hjärna vid olika delar av den här historien så skulle den antagligen se lite annorlunda ut beroende på när den scannas, och vad huvudproblemet är just då. Vår hjärna är vad som kallas plastisk, det vill säga den kan ändra och ”formatera om sig själv” enligt situation och behov.

Om vi tar Lisa som exempel så skulle hennes hjärna ändra gradvist vartefter hon insjuknar mera – det är svårt att säga vad som kommer först – tankarna och känslorna eller hur hjärnan formas. Antagligen påverkar de varandra, samverkar, bit för bit. Med vila och rehabilitering kan Lisa återhämta sin hjärna och lära sig tänka i nya banor som gör att hon klarar av livet bättre igen.

Som jag tidigare sa så syns olika diagnoser på olika sätt i hjärnan. Vi kan ta lite exempel: Vid exempelvis depression är det ofta en mera utdragen process, där olika signalsubstanser och hormoner i hjärnan hamnar i obalans samtidigt som man börjar ”elda på” processen med negativa och stressande tanke- och känslospiraler. En grej som bland annat händer är att hjärnan börjar producera ovanligt mycket av stresshormonet kortisol, som vartefter tröttar ut hjärnan och kroppen, påverkar sömnen och minnet – vilket i sin tur påverkar humöret och gör att man blir uppgiven vilket sen i sin tur sätter igång andra kemiska responser i hjärnan.

Men som jämförelse med något annat - om man är med om en väldigt traumatiserande händelse så ändrar hjärnan nästan omedelbart, eftersom det starka intrycket påverkar många delar av hjärnan som har med kropp, motorik, tankar och känslor att göra. Dessutom blir kommunikationen mellan hjärnans olika delar ”blockerad” så att det kan vara svårt att bearbeta det man varit med om. Det här sker för att hjärnan bildat ett ofullständigt (splittrat) minne av vad som hänt, eftersom den gått in helt i ”överlevnadsläge” under händelsen och därför stängt ner vissa funktioner. Det ofullständiga minnet man har kan sen då börja ”loopa” för att hjärnan försöker binda ihop minnet igen, och därför kan personen få flashbacks och sånt, samt utveckla PTSD.

Som du ser så är det rätt invecklat att förklara och svårt att generalisera (som du säkert märkt när du googlat), MEN det fina med hjärnans plasticitet (formbarhet) är att ju att den är väldigt bra på att sen också repa sig sen, exempelvis med tid, vila, övningar, och terapi :) Så fast något hemskt händer är man inte ”doomed”. Vår hjärnas anpassningsbarhet har varit en positiv egenskap i människans evolution, men kan också ställa till med problem för våra mentala funktioner. Det finns exempel på människor som på grund av en hjärnskada förlorat en förmåga att göra något, men kunnat öva upp det igen tack vare att en annan del av hjärnan som normalt inte sköter den saken kunnat ta över.

3. Fint att du delar med dig! Jag tror, precis som du, att det här åtminstone delvist har att göra med ett visst personlighetsdrag (tänkaren), men också att det är en del av den mänskliga utvecklingen när man är ung (precis som din mamma säger). Man söker sin identitet och sin plats i världen samtidigt som man försöker få en överlappande bild av hur den här världen och människorna i den funkar. Man försöker göra ett inre system att gå efter, som går att applicera på verkligheten efterhand, så att man inte varje gång man stöter på ett fenomen ska behöva igen tänka att ”vänta nu hur funkar det här”, utan lättare ska kunna gå genom livet enligt den referensram/mönster man redan utformat. Under vissa delar av ens uppväxt är man också naturligt känsligare, på grund av olika utvecklingsstadier när man håller på att börja förstå någon ny stor grej om livet och sig själv (för att hjärnan har utvecklats så att man nu har kapacitet att förstå sånt man inte förstått förut, exempelvis döden), eller på grund av hormoner som kommer till när man kommer in i puberteten.

Sen så tror jag i egen mening att vissa har ett större behov än andra av att gå ner på djupet i saker och verkligen förståååå dem, inte ta till sig saker lättvindigt "bara för att det är så”. Men det ser jag generellt som ett tecken på intelligens.

Det är bra om det inte känns så jobbigt för dig just nu att tänka mycket, mot hur du beskriver att det varit ibland förut :) Det tyder på att din personlighetsutveckling håller på att så småningom ”stabilisera sig”, vilket skulle stämma överens med din ålder och hjärnans utveckling i den åldern. Man utvecklas ju förstås hela livet på olika sätt, men hjärnan har inte mognat helt förrän man är kring 25. Sist utvecklas pannloben, och det är där bland annat ens helhetsperspektiv, framtidsplanering (konsekvenstänk), och förmåga att sålla stor information sitter.

Hoppas du fick nåt ut av mitt svar fast det var rätt svamligt och långt, haha. Och oroa dig inte över att du skulle vara jobbig med dina frågor, det här är ju trots allt mitt jobb, så fråga på bara så länge som du känner att du får nåt ut av det :) <3

Kram, Kix