Ensamhet

Hej, tack för din fråga.

Relevant ämne i den tid vi nu lever i, när de flesta av oss har varit mera restrikterade i hur vi rör oss och hur vi umgås.

Att vara ensam är i sig själv ett neutralt och naturligt tillstånd, men det är när det börjar kännas obehagligt som det blir till ensamhet. Människan är ett socialt djur och man kan påstå att ensamhet är en hunger för sällskap, liknande som vi också känner hunger för mat som ett grundbehov.

Ensamhet påverkar oss alla lite olika, beroende på vem vi är som person. Människor har olika behov av att umgås, beroende på exempelvis om vi är introverter eller extroverter. För vissa kan det kännas helt okej att det går många dagar utan att de umgås med någon desto mera, medan det för andra blir påtagligt med ensamhet nästan omedelbart. Det är mera KÄNSLAN av ensamhet som påverkar än hur mycket man fysiskt är ensam. Det har mycket med att göra med om ensamheten är självvald eller inte. Det är ju det som kan kännas problematiskt nu i coronatider, att ensamheten inte är självvald utan det är något som ”hänt åt en”, så att känslan av kontroll blir rubbad.

Det finns många olika typer av ensamhet och vi kan hantera de olika typerna olika bra beroende på vem vi är som person. Ensamhet kan vara rent fysisk, att det inte finns någon att fysiskt vara kring. Det är mycket den typen av ensamhet man känner om man bor ensam och har varit isolerad hemma pga. coronan. Man kan förstås prata med folk via telefon och sånt, men det ger inte riktigt samma sak som att se en annan människa i person. Det finns också social ensamhet, att man inte har vänner som man känner gemenskap med trots att det kanske fysiskt finns människor kring en. Den kan också vara emotionell, att man inte har någon att anförtro sina djupaste känslor till. Sen finns det även en existentiell typ av ensamhet, där det kan kännas som att man är ”ensam i världen” och att ingen riktigt förstår en trots att man kanske har vänner. Det är alltså möjligt att känna sig ensam också fast man befinner sig i en grupp med andra.

Jag tror ensamheten påverkar oss mera beroende på vem vi är som personer än i vilken ålder vi är, men det finns förstås några skillnader i generationer. Det är min uppfattning att yngre personer som använder social media mycket lider mera av fomo (fear of missing out) än till exempel åldringar. Och det i sin tur matar på ensamheten, att ”alla andra” umgås och gör spännande saker och man själv inte gör det. Sen är också kompisgruppen väldigt viktig för tonåringar som skapar sin egen identitet och vill prova sina vingar utanför familjen. Så att behöva isoleras med enbart familjen kan kännas som ett steg tillbaka i den egna självbestämmanderätten för en tonåring.

Angående coronan så har det nog varit påfrestande för den äldre generationen, de som är i pensionsålder och uppåt. Många av dem är i riskgruppen, och har på så vis inte fått röra sig på de vanliga aktiviteterna de går på. Det är överlag vanligt att äldre känner sig ensamma idag, så de aktiviteter de kan gå på är mycket viktiga. Många äldre har heller inte samma rörlighet som unga, exempelvis med körkort eller kroppslig rörlighet, och det kan öka isolationskänslorna. Så nog är det ju tur att restriktionerna lättade så att man igen får åka och hälsa på sina äldre släktingar!

När det gäller ensamhet och hälsa så påverkar ensamhet hälsan negativt. Om en person upplever mycket ensamhet så ökar risken för psykiska sjukdomar som ångest och depression. Det ökar också risken för sjukdomar som exempelvis demens och hjärt- och kärlsjukdomar. Att ha ett bra socialt stöd är ett bra skydd mot stress, att man har någon att bolla sina tankar med. Och stress är i sin tur kopplat till många sjukdomar. De som har bra sociala relationer lever statistiskt till och med längre än andra.

Skadligaste är den kroniska ensamheten, alltså att man känner sig ensam hela tiden. Då kan ensamheten ta över ens liv och personen kan hamna i onda cirklar där den börjar undvika sociala sammanhang och stöta bort människor som ett försöka att skydda sig från att inte bli besviken. Det kan också leda till att pesonen börjar misstolka andras signaler som avvisande, eller känna att den inte förtjänar kärlek. Senast då är det dags att uppsöka professionell hjälp för sin ensamhet, för att komma ur de tankemönstren.

Hoppas du fick svar på din fråga!

Ha det bra!
Mvh, Kix
Ungdomsinformatör på Decibel