hjääääääääääääääääälp igen

Hej vännen!

Först: vad fint att du har en terapeut!!! Det betyder jättemycket och det är skönt att höra att hen sett till att få dina blodvärden och din hjärtfilm kontrollerade. Då kommer du att få hjälp där. Nu undrar vi hur pass utbildad din terapeut är inom ätstörningsproblematik? Det kan hända att du skulle vinna på att prata med någon som har mer erfarenhet av ätstörningar. Terapeuter har ju också olika inriktningar och erfarenheter, det finns de som har behandlat mååånga patienter med depression och bara några få med ätstörningar, och sen finns det de som har behandlat nästan enbart ätstörningar. Då är det helt logiskt att de som är mer "vana" vid ätstörningsproblematiken kan tackla den på ett annat sätt än de som är vana vid tex en deprimerad människas problematik. Det här är kanske något du kunde prata om med din terapeut? Vi vet att det är svårt att fundera på att byta terapi, men ibland behövs det.

Några terapeuter som definitivt är vana vid att behandla ätstörningar är terapeuterna och personalen vid Fredrikakliniken och Ätstörningskliniken i Karleby. Dit kunde du tex ringa eller skriva ett mejl eller bara höra dig för om du kunde komma och prata med någon där, bara för att testa. Eller ring/mejla, berätta det du skrivit åt oss och hör dig för vad de tycker. De kan åtminstone ge dig råd om vilken hjälp du behöver <3

Till Fredrikakliniken är telefonnumret (06) 786 1111 och eposten är atpoli[at]jakobstad.fi.
...och till Ätstörningskliniken i Karleby är telefonnumret 010 2923 210 och eposten info@atstorningskliniken.fi.

Och du, försök komma ihåg att sånt här tar tid. Det är en sån klyscha, vi vet det, och det hjälper knappast att höra när man är mitt i det. Men det är faktiskt sant. Du skriver att du FÖRSÖKER sluta, men att det inte går. Det viktiga är att du försöker. Och aldrig någonsin slutar försöka. Precis som med vilka andra beroenden som helst: kaffe, tobak, alkohol, droger osv så är det början som är jobbigast. Man är fast i de "sjuka" tankarna, det är sjukdomen/beroendet som pratar. Men som ett av våra favoritcitat säger: "Don't give up, the beginning is always the hardest". Det blir lättare med tiden, det krävs en enorm tankekraft och en jättekamp, men det är aldrig omöjligt. Och bakslag kan komma, återfall kan komma, men res dig upp varje gång. Fortsätt kämpa.

Vi har skickat också detta åt Ira och vi väntar på svar från henne.

Hang in there fina du!

hälsar Liselott och Angelica

Svar från Ira:

Hej igen!

Fint att du redan haft möjlighet att gå på blodprov och speciellt det
att det inte verkar vara alarmerande. Ändå är det ju viktigt att få
slut på uppkastningen, för att förhindra att ditt fysiska tillstånd
från att bli sämre.

Jag förstår att det är svårt att sluta, det är få som inte upplever
det som jätte, jätte svårt. Det har ju blivit något av en vana, och
värre än det, det har ofta också blivit en sorts copingmekanism. Du
talar om en terapeut, har ni möjlighet att tillsammans fundera på
konkreta sätt att bli av med uppkastningen?

Det finns några hörnstenar som gäller då man skall genomgå dylik
förändring. För det första måste man få ordning på ätande. Och det
innebär att man ser till att man äter regelbundet (helst 5ggr om
dagen) och att man äter tillräckligt (soppa, sallad och frukt är inte
tillräckligt!). Din kropp behöver maten, och förvånansvärt mycket
energi bara till att uppehålla de viktiga funktionerna som hela tiden
måste vara igång i kroppen. Med regelbundet ätande undviker du att
frossa vilket i vissa fall är förstadiet till att man sedan känner
behov att kasta upp. Ifall du har kastat upp efter att ha ätit sk
normalmängder mat, ta ändå i beaktande hur det är viktigt att bygga
upp måltidsrytmen.

Steg två är det som på så många sätt kan vara svårare, känsloplan.
Innan du kastar upp, försök att stanna upp en stund och känn efter,
vad är det egentligen som sker under händelseförloppet? VARFÖR känner
du att du måste kasta upp? Vilken är "nyttan" dvs vad är det
uppkastningen ger dig? Finns det bakomliggande känslor, rädslor,
tankar som styr dig till att kasta upp? Allt detta skulle vara mycket
viktigt att diskutera med någon professionell, och då kanske din
terapeut är den personen för dig? Sen finns det vårdanstalter och
-enheter där man är specialiserad på vård av ätstörningar, och
länkarna hittar du ovan.

Som Liselott och Angelica konstaterar så tar det ju tid men det
viktigaste är att man börjar och här är ditt första steg, att medge
problemet och ha en önskan om att ta itu med problemet. Det är inte
lätt, men det är möjligt och du klarar av det!!

-Ira