Jaa här igen

Hej!

Det är ofta jättesvårt att själv inse hur stressad man faktiskt är. Man tycker sig orka med allt och vill så gärna göra det också - och stannar då inte upp för att verkligen känna efter hur man mår. Eller så ignorerar man sin trötthet och fortsätter ösa på tills man är helt slut istället.

Utgående från vad du skriver i hemliga rutan så har du verkligen mycket på gång. Allt det tillsammans med skolan och annat som händer i din närhet just nu får nog varningslamporna att blinka frenetiskt. Och att du är helt slut redan på tisdag visar nog att allt inte är som det ska.

Om personer i din närhet som känner dej bra också säger att du verkar vara påväg mot en utmattning så ska du nog ta deras varnande ord på allvar. Att du länge haft mycket på gång och klarat av det betyder inte att du kommer må bra av att fortsätta på samma sätt.

Jag tror att det är nödvändigt att du tar ett steg tillbaka. Sätter dig ner och funderar på om du verkligen måste ha så här många bollar i luften. Du kan göra upp en konkret lista. Skriv ner allt du har på gång på ett papper. Rangordna enligt vad som är viktigast för dig och vad du känner att du behöver prioritera just nu. Fundera om du kan ta paus från något? Det betyder inte att du behöver sluta helt - utan bara pausa tills du känner att krafterna återvänder.

I hemliga rutan skriver du att du inte kan något åt en grej som händer den närmaste tiden. Och just därför är det ju egentligen helt onödigt att älta det. Försök i stället slappna av och njut av det som händer där du är.

Jag förstår att du längtar efter att bli den motiverade igen. Men jag tror inte du hittar tillbaka till dej själv om du fortsätter i dina gamla hjulspår. Det du skriver sist i hemliga rutan är dessutom något väldigt stort och jobbigt som händer i ditt liv, som kanske kommit som en chock och som du funderar mycket på?

Det skulle vara så viktigt att du hade någon att prata med de här sakerna om. Att bara bära omkring på allting inom sig och låtsas att allt är okej fastän det är kaos på insidan fungerar inte i längden. Det är super att du skriver till Decibel! Men jag hoppas du kunde hitta någon att prata med face-to-face också. Om dina vänner och anhöriga känns för nära så hoppas jag att det skulle vara okej för dig att gå till kuratorn. Hen kan se på saken ur en utomståendes synvinkel, har tystnadsplikt och finns där just för dej!

Du får också skriva till Decibel hur mycket du vill, om du vill det och det känns bra för dej.

Kram!

Hälsningar Lilli, praktikant på Decibel.